Som heter duga

Februarivädret (!)

Jag försöker så långt det går undvika att haka upp mig på väder och vind.

Visst kan jag kommentera det i andan av småprat med halvbekanta, men sällan att vädret verkligen bekommer mig. För av alla saker jag kan förändra så är vädret verkligen inte en. Och jag har accepterat min oförmåga gentemot vädret för länge sedan.

Men vintersol och snökrisp, lågstadierast och sportlovsdoft gör att vädret bekommer mig. Oerhört.

På det allra bästa av sätt.

Ett väder som heter duga. Och jag njuter - gör du?

Utan tvekan

Jag hade inte sovit så jättebra dagarna innan helgen.

Nervositet inför jobbuppdrag i kombination med tidig väckning på grund av färjetid att passa leder sällan till att sömnen blir riktigt bra. Inte för min del i alla fall.

Så jag hade avtalat med mig själv att lägga mig tidigt båda kvällarna under helgen (särskilt eftersom jag just nu läser Sömngåtan och är helt begeistrad över sömn).

Men nu blev det ju inte riktigt så.

För när sällskapet är så saknat och älskat och när samtalen är så givande och stimulerande - då hamnar sängen och sömnen på en omutbar andra plats.

Och då kommer det här från en som älskar att sova. Minst åtta timmar, helst nio, för att orka se andra människor. För att över huvud taget vara jag.

Att jag har nedprioriterat sömnen den här helgen berättar kanske inte jättemycket för er.

Men det vittnar om precis hur rik jag är som har vänner av den kalibern att jag utan att tveka prutar på sömnen.

Utan tvekan.

Några fina som jag utan tvekan prutar sömn för.

Baken bak

Jag älskar uttrycket “hur man än vänder sig har man rumpan bak”.

Det finns en så enorm mängd sanning i detta smått barnsliga ordspråket.

Jag har prövat på det där med att vrida mig åt många håll, stretcha mig i olika riktningar men jag märker att jag aldrig räcker till, att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon annan människas behov jag kunde ha tillgodosett mer, någon som blev missnöjd över mitt val i alla fall.

Jag har prövat på att få baken att peka i samma riktning som min nästipp, jag har försökt att vrida min kropp in absurdum men hur jag än vänder och vrider på mig så får jag inte till det.

Baken är där bak och därmed basta.

Det bästa är väl att gilla läget.

Hitta någonstans mjukt att lägga ner den på då och då.

Dela ögonblick

Livet består mestadels av ögonblick.

De flesta sveper förbi utan att vi ens registrerar dem men så finns det ögonblick med lång eftersmak som lämnar intryck.

De här ögonblicken brukar jag och min Samuel försöka lyfta fram när vi pratar om vår dag. Istället för att bara fråga hur har din dag varit strävar vi efter att nå lite djupare vad gäller tanke, samtalsdjup och relation.

Ögonblick som jag delar med mig handlar ofta om människomöten, citat jag läst ur böcker, insikter som jag har slagits av under dagen (idag till exempel: jag fattar inte att jag får lön för att göra det jag gör. det känns som att jag borde betala för att få ha så här roligt på jobbet).

Och när vi delar ögonblick med varandra blir vi medvetna om hur små vindpustar som behövs för att rucka vår tillvaro på både bra och sämre sätt. En snäsig kommentar från kundbetjäningen som satte tonen för resten av dagen, eller en främling som håller upp dörren för en och lyste upp hela ens tillvaro i samma veva.

Livet är ju mest ögonblick. Det är lika bra att lägga märke till de bättre av dem.

Och alla ögonblick med den här filuren ska man hålla extra hårt i.

Det outtalade

Jag är väldigt nyfiken av mig.

Men samtidigt väldigt rädd för att uppfattas som att jag snokar.

Närhelst ett samtal tar en vändning mot en mer känslig, möjligtvis intim, nivå är mina känselsprötar på helspänn och jag avvaktar, avvaktar, avvaktar i väntan på tillstånd att få träda närmare.

Ibland kommer ett uppenbart tillstånd. Ibland hänger det outtalade bara i luften och jag fortsätter att avvakta i väntan på en antydan, en skiftning i atmosfären.

För skiftningen är rent fysisk: när vi närmar oss det outtalade blir tonen en helt annan, luften blir tätare, avstånden kortare.

Att träda in i det outtalades rum är inte något man gör i en handvändning; åtminstone för mig är det ett enormt steg att gå från att prata väder och lunchlista till att prata värderingar, relationer och tro.

Människor som över ett glas mjölk och en tallrik potatismos med korv friskt och utan förbehåll frågar sitt lunchsällskap: “varför är du vegetarian?” eller “varför är du gift?” har jag alltid sett på med lika delar förundran och förskräckelse.

Jag skulle själv aldrig tänka tanken att i en helt vanlig samtalston, utan destomera förtroende för personen, fråga något så personligt.

Och det är på gott och ont.

För min enorma respekt för människors gränser och integritet kan också uppfattas som ointresse, likgiltighet. Det är ju inte rimligtvis det jag vill signalera åt mina medmänniskor.

Och dessutom kan det vara att min medmänniska faktiskt väntar på att någon ska fråga så att de inte själva är tvungna att ta upp ämnet.

Ibland är det befriande att öppet tala om det som så uppenbart hänger i luften men inte blir omtalat.

Så jag balanserar mellan att å ena sidan respektera andra människors gränser och att å andra sidan förstå när det outtalade måste påtalas — och när frågan “varför” kanske är det enda som behövs.

Hur gör du? Frågar du alltid din medmänniska när du är nyfiken över något?

Avvaktar du hellre i väntan på att din medmänniska öppnar upp självmant?

Den finns för mig, inte tvärtom

Jag har ju talat både vitt och brett om hur mycket mitt liv hålls ihop av min svarta bok, min bullet journal.

Ibland undrar människor om jag inte blir stressad över att ha ett tiotal punkter som ofta, men rimligtvis ändå inte alltid, blir överkryssade förr eller senare under dagens lopp.

Mer konkret undrar de alltså om jag känner det som ett krav, ett måste, att kryssa över rutan oavsett kostnaden.

Och svaret är helt frankt: aldrig.

Det händer nästan dagligen att jag märker att jag får skjuta över någon punkt från idag tills imorgon men det upptar inte mer tid eller vånda hos mig än tiden det tar att rita en pil (som i “skjut fram”) i rutan jag vanligtvis ritar ett x.

Jag skriver dagligen ned sådant som ska bli gjort i något skede, men i samma planering ingår också prioritering — alltså väljer jag ofta bort något som står på min to do-lista.

Min princip lyder kort och gott: jag behövs inte för att min bullet journal ska hålla ihop, men min bullet journal behövs för att jag ska hålla ihop; alltså finns den till för mig — inte tvärtom.

Min bullet journal från år 2018.

Mjukheten

Det är inte helt lätt att vara en inbiten naiv optimist i den samtid som är vår.

Jag ser oftast på fenomen i världen på en glidande skala, ett kontinuum från svart till vitt med en mängd färger däremellan.

Jag är benägen att se på verkligheten i olika nyanser av grått och stundvis är det en fördel, stundvis bara oerhört betungande.

För jag upplever ofta att det är lite trendigt att se på världen på ett tvärsäkert, definitivt och (tyvärr) ofta svartvitt sätt.

En bör ha en tydligt uttalad och självsäker åsikt och inte vara rädd eller osäker över att presentera och försvara den inför andra.

Men jag känner ofta att jag ramlar mellan de tvärsäkra stolsbenen och ligger och ansamlar damm tillsammans med en handfull andra grånyans-tänkare.

Vi är de som inte hörs i debattspalterna i lokaltidningen, de som aldrig kommenterar i hetsiga inlägg på Facebook och över huvud taget aldrig uttalar oss i åsiktsdelande frågor.

Vi grånyansare vill mjukhet, alltid mjukhet och men det finns få utrymmen för oss i vår vassa samtid.

Men vi finns.

Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Snackar skit, lirar boll

Bloggidéerna tryter för tillfället.

Istället för att krysta fram något halvhjärtat tänkte (vågar!) jag publicera ett inlägg som jag skrev i somras men inte hade mage att publicera då.

Inlägget börjar nedan, håll till godo.

En Mindy för må-å-nga år sedan.

Det är för länge sedan jag har sett fotboll live.

Och då menar jag inte fotboll på liganivå, nej jag snackar typ division fem där samtliga matcher är ett slags derby, där den tekniska förmågan inte alltid är på topp och där denna brist kompenseras med andra, så kallade, ”förmågor”.

Nu vet jag med säkerhet att en lägre division inte automatiskt korrelerar med ovan nämnda egenskaper, så jag begränsar mig till att endast tala utifrån dagens match.

Idag har jag nämligen bevittnat fotboll där fula ord och förnedring av motståndaren var en dygd, domaren var en måltavla för allehanda hat och varje fras innehöll åtminstone två svordomar på tre språk.

Men det var inte bara på plan som denna bedrövelse ägde rum.

Nej, också bytesbänken och läktaren stämde in i hatsången, det snackades skit om backen, domaren, målvakten, till och med om spelarnas fruar (!)

Och det var inte bara motståndare som snackade skit om motståndare, nej lagkamrater ställde sina lagkamrater på skottlinjen, ingen låg säkert till.

Det snackades skit om den som potentiellt är din bror, din kollegas pappa, min man.

Jag var uppriktigt bedrövad.

För jag tänker: vi vet aldrig vem vi möter på fotbollsplan idag som vi kommer att gå på arbetsintervju hos imorgon.

Vi vet inte om målvakten som vi snackar skit om är ihop med personen bredvid oss.

Vi vet inte om domarens syster sitter bakom oss på läktaren när vi håller en utläggning om domarens förmodat låga IQ-nivå.

Ja, ja, ja jag vet att sport framkallar adrenalin och väcker något primitivt inom oss.

Vissa kanske inte tycker det är något märkvärdigt med trash talk och att dumförklara varandra, vissa kanske anser att allt det här hör till jargongen.

Men ändå.

Ändå borde vi kunna bete oss hövligt, åtminstone sportsligt, på och bredvid plan.

Det är väl förresten en princip att tillämpa på livet i stort.

Bilden har inget med matchen att göra.

Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.