Vem ställer kraven

Jag har länge ställt mig lite skeptiskt till hela tanken om samhällskrav som styr våra liv i olika riktningar.

Visst håller jag med om att vi som samhälle (ja, också du och jag) bidrar till att skapa normer och förväntningar på till exempel hur ett hem ska se ut, hurudan ens familjekonstellation ska se ut och vad som är “normalt” och inte.

Det håller jag med om.

Men jag har alltid haft lite svårt med själv ordet krav, då det kommer till den här diskussionen.

För helt frankt har “samhället” aldrig någonsin sagt till mig: “Mindy, du borde faktiskt få bättre vitsord i dina kurser” eller “Mindy du måste tänka mer på ditt utseende”.

Nej, ingen har nångonsin sagt liknande ord åt mig och därför tycker jag att hela den här diskussionen om samhällskrav som styr våra liv är lite onyanserad.

För det är lite för lätt att skylla på samhället. Det är lätt att säga “jag måste X för att samhället säger så”. Var är det egna ansvaret då?

Jag är väldigt medveten om att jag är min egen strängaste domare. De krav jag upplever att jag har kommer från ingen annan än mig själv.

Visst kanske de krav jag ställer är påverkade av denna odefinierade varelse som kallas samhället, någon enstaka gång av någon konkret person. Men till syvende och sist är det jag som har ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för mina egna krav.

Tydligen är bokbilder det enda jag fotograferar nu mera. Inte alls ett samhällskrav, utan helt frivilligt!

Hur förhåller du dig till hela tanken om samhällskrav och dina egna krav?

Mjukheten

Det är inte helt lätt att vara en inbiten naiv optimist i den samtid som är vår.

Jag ser oftast på fenomen i världen på en glidande skala, ett kontinuum från svart till vitt med en mängd färger däremellan.

Jag är benägen att se på verkligheten i olika nyanser av grått och stundvis är det en fördel, stundvis bara oerhört betungande.

För jag upplever ofta att det är lite trendigt att se på världen på ett tvärsäkert, definitivt och (tyvärr) ofta svartvitt sätt.

En bör ha en tydligt uttalad och självsäker åsikt och inte vara rädd eller osäker över att presentera och försvara den inför andra.

Men jag känner ofta att jag ramlar mellan de tvärsäkra stolsbenen och ligger och ansamlar damm tillsammans med en handfull andra grånyans-tänkare.

Vi är de som inte hörs i debattspalterna i lokaltidningen, de som aldrig kommenterar i hetsiga inlägg på Facebook och över huvud taget aldrig uttalar oss i åsiktsdelande frågor.

Vi grånyansare vill mjukhet, alltid mjukhet och men det finns få utrymmen för oss i vår vassa samtid.

Men vi finns.

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

Svara på frågan "varför"

Jag har suttit och jobbat på ett inlägg hela gårdagen.

Både i mina personliga skriverier och i samtal med andra har jag försökt hitta en väg att skriva mig fram i den djungel av begrepp, känslor och (eventuellt) hetsiga diskussioner som mitt inlägg tillkommer i.

Men något felar och mitt inlägg faller platt gång på gång. Om jag då ska skylla på språket, tankesättet mediet eller något annat.

Men jag säger så här istället.

Människan kan tycka och hävda mycket. Människan kan vara konservativ, liberal, neutral eller en unik kombination av dessa. Ja, människan kan tro och anse det mesta — så länge hon kan motivera varför.

Jag hyser en enorm respekt för människor som vågar vara av en annan åsikt än majoriteten och modigt stå för den. Respekten blir ännu större om samma person också kan redogöra, om så mest för sig själv, varför hen tycker si men inte så. Det betyder ju att personen ifråga har tänkt efter, tänkt till och har en välgrundad åsikt.

Men det är det är inte helt ofarligt när människan krampaktigt håller fast vid värden, principer, tankesätt och handlingsmönster för att "det är så här vi alltid har gjort det".

Och när svaret på frågan varför helt enkelt är ”därför”.

Foto: Ebba Åström

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.

Varken för eller emot, mest tvärtom

Jag påbörjade ett inlägg som handlade om ett annat perspektiv på det blogginlägg som jag skrev för några dagar sedan, om det offentliga uttrycket av tacksamhet. Jag kanske publicerar det någon annan dag, men en helt annan insikt slog mig när jag höll på att skriva (det brukar ofta göra det). Tudelad tycks vara mitt normalläge. Egentligen vill jag inte använda ordet tudelad, för det klingar så negativt och väcker associationer som obeslutsamhet och att slänga kappan efter vinden. Det är inte heller en tudeladhet som kompromissar med mina värderingar eller är på bekostnad av vad jag tror på. Nej, det är inte en sådan tudeladhet jag känner igen mig i.

Min tudeladhet består i att jag har svårt att se på saker och ting som antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. Jag har svårt att ansluta mig till diskussioner där det inte finns rum för nyanser och skiftningar. Jag vill gärna se gråzonerna och undantagen som bekräftar regeln, medan alldeles för många vill se antingen nattsvart eller kritvitt. Den ökade polariseringen i samhället vittnar om det här, och det bekymrar mig djupt. 

Känner du igen dig i den här typen av tudeladhet? Vad har du för tankar och reflektioner om det? På vilket sätt tar det sig i uttryck i ditt liv?

Tudelad. I verkligheten inte med så här skarpa gränser.

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig. 

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.