Det finaste vi har

I helgen har Samuel och jag varit på äktenskapskurs.

Ett fantastiskt påhitt som är helt tillägnat parrelationen.

Lägg till färdiglagad mat (LYXEN!), insiktsfulla föreläsningar och intervjuer, parövningar, trevliga människomöten och massvis med tumistid till ekvationen och summan blir en suverän helg.

Efteråt var jag helt urlakad men så, så nöjd och tacksam.

Det var på håret att vi kom oss iväg eftersom vår plan A för barnskötsel plötsligt briserades, men “in came the troops” av bror, svägerska och mamma och på nolltid hade vi ordnat upp även det. Jag är så tacksam för vårt stödnätverk som verkligen ställer upp när det gäller.

Vackra höstvasa!

Och riktigt tacksam är jag över att få ha umgås med min man under dessa två dagar.

Vi konstaterade att det förstås var givande med föreläsningar och intervjuer om äktenskap och relationer, men vi var så svältfödda på att bara få vara på tumanhand att vi lika gärna hade kunnat delta i en kurs om vätemolekylers förkalkningsprocess i hypodermiska förhållanden* och ändå känt att YESS vad gott det gjorde för oss.

Alla, alla, alla säger ju hur viktigt det är att sköta om parrelationen i alla livets säsonger. Just nu, när vi är mitt uppe i ett hektiskt småbarnsliv samtidigt som vi försöker bygga på våra karriärer och ha en stimulerande fritid, känns det stundvis snudd på omöjligt att få alla pusselbitar att gå ihop.

Och fastän vi mentalt och attitydmässigt prioriterar vårt äktenskap över barnen så har ju barnen mer praktiska “här och nu”-behov som vi föräldrar ju inte försummar för att vi ska ta hand om vårt äktenskap. Vilket gör att de större frågorna i vårt äktenskap, på en praktiskt/konkret nivå, ofta blir det där vi sköter om till allra sist om kvällarna.

Så därför har det gjort så gott för oss både individuellt och som par att få prata ostört och oavbrutet i timmar.

Ta hand om era relationer, hörni. Det är det finaste vi har ♥

---

*probably not a thing …

10 år

Idag är det 10 år sedan jag och Samuel förlovade oss.

Nästa sommar har vi också varit gifta i tio år vilket är minst lika hisnande. Det är förhållandevis lång tid för en trettioåring.

Vi förlovade oss unga och gifte oss unga.

Statistiskt sett är faktumet att ingå äktenskap i ung ålder en riskfaktor (gör ett intressant “Testa ditt äktenskap”-test på YLE:s webbsida här).

Vi var medvetna om vår unga ålder då vi gifte oss, men det hindrade oss inte.

Kanske för att det var så många andra par i vår ålder och i våra sammanhang som också gifte sig samtidigt; det kändes inte så anmärkningsvärt att vi också gjorde det.

Men nej, egentligen tror jag att vi framför allt gifte oss unga för att vi var så säkra på varandra.

Hade jag ens haft minsta lilla tvivel eller tvekan på Samuel eller på oss hade jag nog inte vågat. Jag tror benhårt på att min magkänsla hade larmat mig om det hade funnits skäl för det.

Men det kändes helt rätt, det fanns ingen tvekan då för vi var så säkra på varandra.

Vi är lika säkra idag.

Varje dag är jag tacksam för honom. Varje dag är jag tacksam över att vi var lite ”ung och crazy” och vågade ta det där stora steget till att bli man och hustru innan vi ens riktigt hade landat i vem vi är och vad vi vill som individer.

Men det som vi ändå har gjort bra är att vi har vuxit med varandra – inte ifrån varandra – och att vi har tillåtit varandra att bli den vi vill, kan och ska bli som vuxna.

Och att vi alltid, alltid är varandras största fans.

Jag vet inte om det är det som är vårt framgångsrecept.

Men det har åtminstone underlättat vår resa.

Allra bästa vän

Idag har vi haft kompistid, min Samuel och jag.

Riktigt sådan där bestie tid då vi pratar och pratar och pratar. Det blir lätt mycket prat när två personer som tycker hemskt mycket om varandra sitter i samma bil totalt sex timmar på en och samma dag.

Vi har alltså semester och har idag besökt en av Finlands större städer och ett av Sveriges gåvor till världen.

Innan vi fick semester jobbade vi båda två rätt mycket. Det fanns en hel del att göra innan vi med gott samvete fick logga ut för en månads tid.

Under de intensiva jobbveckorna hann vi inte umgås särskilt mycket fastän vi var under samma tak 24/7. Ironiskt nog.

Därför har jag uppskattat den här bestiedagen alldeles enormt.

Vi har skrattat, druckit kaffe, pratat om vadhelst vi har på sinnet och insett hur mycket vår relation betyder för oss.

Jag har framför allt blivit påmind om att vår relation, utöver allt det andra, framför allt är en vänskapsrelation.

Han är framför allt min allra bästa vän.

Och det har varit underbart att ha generöst med bestie tid med honom idag.

Trötta trötta men glada efter en lång dag. Min allra bästa vän och jag ❤️

Det handlar om betoning

Jag läser om enneagramteorin och kan inte låta bli att fascineras.

(För övrigt är det väldigt sällan jag medvetet brukar låta bli att fascineras, om tillfälle ges)

Framför allt slås jag av tanken: ”Om en endaste människa kan utgöra en så dynamisk, mångbottnad och föränderlig (någorlunda) enhet — hur sjutton får vi över huvud taget våra relationer i familjer, bland vänner och i hela samhällen på både lokal och global nivå att fungera!? Vi vet ju knappt var vi har oss själva — hur ska vi kunna ha koll på varandra?”

Och det är absolut inte sagt eller tänkt på ett hopplöst sätt; som att jag på något sätt har insett hur svårt det är och således kommit fram till att det inte ens är lönt att försöka få det att fungera.

Nej, inte så. Men ändå. Människorelationer är det svåraste jag vet.

Men det är ju inte alltigenom svårt.

Nej, för människorelationer är samtidigt det allra bästa jag vet. Få saker har så regelbundet påmint mig om att aldrig sluta vara nyfiken och att aldrig sluta lära mig mer om de människor jag har i min omgivning.

Jag och min bästa vän. Fångade på foto av vår vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

För att sammanfatta: Människorelationer är det bästa svåra jag vet.

Ibland med betoning på det senare ordet. Men allra oftast med stark betoning på det förra.

Den jag är och den jag blir

En relation är en investering i något väldigt föränderligt, oförutsägbart och garantilöst.

Ändå är det många som väljer att satsa allt på den volatila aktien som en kärleksrelation faktiskt är. Alldeles huvudlöst att det är så, egentligen.

Men oftast finns det ju varken huvud eller fötter när det kommer till kärlek.

När du och jag blev vi, lovade vi ju nöd och lust i livets alla omständigheter. 

Jag såg att du hade brister, jag var smärtsamt medvetna om mina. Jag hoppades förstås att jag på något sätt kunde förfina dina skavanker, förbättra mina brister. På många sätt har vi slipats ja, men det, att vi utgår från att vi aktivt och målmedvetet ska förändra varandra kan inte vara ett självändamål.

Får inte vara det.

För jag lovade inte att älska dig för den du kan bli, efter att jag har bearbetat och format dig som jag vill.

Och du kan inte älska mig med klausulen att jag alltid bör förbli den Mindy som jag var när vi träffades.

Nej, jag lovade att älska dig för den du är, med vissheten om att du kanske aldrig förändras, men medveten om att du troligtvis gör det. Och inte nödvändigtvis åt just det håll jag hade önskat.

Om inte det är en investering i en volatil aktie så vet jag inte.

G a l e t
sade jag ju. 

 Och jag älskar det. 

Den vi var för ett år sedan. Ändå ganska lika idag.

Du brukade kalla mig för bei

[Med anspelning på Melissa Horns sköna låt].

Det är mycket som inte är självklart med oss. 

Som att vi kommer överens om vem som borde vinna när Manchesterderby spelas på tv eller att vi har en likadan föreställning om vad som gör en perfekt helg.

Det är inte självklart att vi alltid förstår vad den andra menar, trots att vi har känt varandra i snart tio år och borde börja känna till det mest grundläggande om varandra vid det här laget.

Jag tar det inte för givet att du tycker mina (fantastiska) ordvitsar är asroliga. Men du vet också att jag inte alltid hänger med i dina besynnerliga åsnebryggor.

Nej, det är mycket som inte är självklart med oss. Men ett är det: du kallar mig för bei.

Och det är älskvärt.

Att du i dessa hockeytider har utvecklat det till: Beichúkič gör det kanske än mer älskvärt.

Ja, du kallar mig för bei. Det är självklart.

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

“don’t be a jerk”

— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Vårkänslor

Våren kommer med pirr i magen och nykärskänslor.

För mer än ett halvt decennium sedan var den här majmånaden en alldeles oerhört pirrig och spännande månad. Jag låg ofta sömnlös om nätterna, eller vaknade de mest udda tiderna och var alldeles oförmögen att somna om. Men ändå var jag inte alls trött.

När jag väl sov drömde jag de märkligaste drömmarna. De var märkliga men sockersöta och ljuvliga; sådana där drömmar som man önskar att skulle fortsätta nästa natt.

Och jag var bortom glad.

Jag trodde att jag var skicklig på att dölja de känslor som jag hyste för en viss Samuel, men jag har sedermera förstått att mina vänner (och vemhelst i min närhet) genast kunde avläsa mig: Mindy är kär!

Och visst var jag det.

Upp över öronen kär i en Samuel med en grön Clio, med de blåaste ögonen och den bästa humorn. En Samuel som får vem som helst att skratta och slappna av. En Samuel med enorm rättvisepatos och lojalitet, men med en ständig glimt i ögonen. Javisst var ja kär!

Visst är jag det!

Bildregn från början till nu.

Om än aldrig så kort

Av allt som kunde gå vägen gick inte mycket det. Vi snackar skoskav, signalfel, trasiga pendeltåg och försenade flyg.  

Och när vi väl sågs hade vi endast en dryg timme på oss att gå igenom allt.  

Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk tror att en timme räcker för att catch up samtidigt som man ska äta och berätta precis allt!? 

Det känns som att vi lämnade lite på hälft den här gången. Men som tur är, var vårt avsked endast ett ”på återseende” som väldigt snart förverkligas. Och fastän vår träff var aldrig så kort är jag så tacksam över att ha fått träffa den här härliga storstadsbönan.

Bild från sommaren 2017.  

På bemärkelsedagen

Min storebror är född den 29 februari. Det innebär att han firar sin födelsedag - på den rätta dagen - vart fjärde år. Det har ju jag och mina småsyskon också sett som en ypperlig orsak till att reta honom och säga att han bara är fyra år då han fyllde sexton, eller fem då han fyllde tjugo. I år blir han alltså 6,5 år!

Mitt tidigaste minne av Max är att vi, då vi hade flyttat tillbaka till Finland, blev uppmuntrade av mamma att cykla över till grannen för att stifta bekantskap med grannbarnen. Jag minns att jag var blyg och nervös, men jag hade ju brorsan med, så det gick bra.

Max är en storebror av helt rätt kaliber. En lagom blandning broderlig omsorg och broderlig retsamhet. Han har hjärtat på rätt ställe, och jag minns speciellt då han som sexåring på rödsömarknaden hade köpt ett ett leksakshus med tillhörande familj, möbler - ja till och med bilstall och bil - och gav det till mig! Han hade till och med betalat det med egna pengar! Det är också Max som lärde mig offside regeln i fotboll, som tränade mig i att skjuta med vänsterfot, som lärde mig att kasta basaball på rätt sätt och klara av att räkna division med bråk.

Jag tänker ofta på alla de snölekar som vi lekte i snöhögarna. Alla utklädningsprocedurer vi hade och musikaler vi framförde. Alla fotbollsmatcher, handbollsmatcher, rinkbandymatcher och what not-matcher som vi har spelat. De totalt tusentals kilometer vi har cyklat från och till skolan, grannhuset eller bara runt i byn. Och Max som aldrig cyklade undan mig fastän hans cykel var mycket större och han egentligen kunde cykla mycket snabbare än jag.

Efter flera år på olika orter har jag nu förmånen att bo i samma stad som Max och hans fina fru Linn! Han är en nyutbildad och pinfärsk läkare, han är rasande intelligent, har sylvass humor och är otroligt musikalisk. Han är också en man av många oväntade talanger; en gång hade han komponerat ett körstycke till ett spex och inte sällan målar han modellbilar med kirurghänders precision. Ja, han är verkligen en multitalang och jag måste ju bara få uttrycka vilken stolt lillasyster jag är!

Världens bästa storebror, grattis på födelsedagen! Dagen till ära en walk down memory lane:

 ”My doll said something funny”. Supernaturliga flin since 1998.

Max som Batman och jag som hans sidekick Krullhår.

Bild från 1996. Jag minns att jag avskydde den där klänningen, men den är ju jättesöt! Jag storgillar Max flin! 

Den där gången vi var uppstädade och skulle fotograferas. Trots, tårar och envishet men till sist var vi båda fina på bild!

Mys eller stryk? Från 1996 kanske?

 ???

 🖤