Vila i det ofärdiga

Jag såg en gång en intervju med en hundskolare (heter det så? En person som tränar hundar?)

Jag minns helt ärligt inte ens om personen var en man eller kvinna eller vad denne hade att säga till om hundskolning.

Men jag minns en sak som personen sade, för det har verkligen lämnat och gro i mitt bakhuvud.

Saken gällde hur mycket man ska träna eller motionera med hundarna och personen sade något i stil med:

Man ska inte se till hur mycket det blir per dag, utan kanske mera på en vecka.

Ingen metafysik här inte, men ändå vettiga ord.

Och den här tanken har jag burit med mig.

Jag har tänkt på det i förhållande till vår katt – och tänkt på att den förvisso varje dag behöver lek och smek, men att det kanske är mer rimligt att se på hur den får allt detta på veckobasis.

Och på sistone har jag tänkt alldeles särskilt på hur denna princip kan tillämpas i mitt eget liv.

För jag vill gärna göra allt: träna, vila, läsa, umgås med familjen, umgås på tumis med Samuel, spela padel, gymma, betala räkningar, planera projekt, blogga, jobba med mitt företag, ha egentid, ha tjejkvällar, göra musik, planera framtiden, storstäda och förbättra mitt liv i stort.

Men jag kan rimligtvis inte göra allt detta under en och samma dag.

Ofta har jag en lång to do-lista med väldigt många spretiga punkter. Allt från att hänga upp tvätt till att betala räkningar till att skriva låttexter kan ingå under samma dag.

Det betyder i praktiken att jag, under de nästan fridlysta 90 minuter när Molly sover sin dagstupplur, springer på som en halshuggen höna och gör än det ena än det andra. Splittrat, spretigt och lite onödigt stressande.

Så nu gör jag ett försök: jag ska försöka klumpa ihop mina punkter lite mer vettigt så att jag kan koncentrera mig på samma typ av saker under en koncentrerad tidsperiod.

För helt ärligt: vem kommer på vettiga låttexter när man sitter och knackar in referensnummer och IBAN-siffror i nätbanken? Det finns få saker som är lika inspirationsdränerande som dubbelverifering med mobilbanksapplikationer.

Detta kommer att betyda mer medveten planering och mer långsiktig planering. Hittills har jag haft en räcka punkter att göra och försöker i princip beta av så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Det kräver också lite mer malttia (som man säger på finska) av mig. Att veta att jag har en sak att göra men som jag INTE ska ta itu med förrän några dagar senare.

(Agh det börjar klia lite under huden när jag tänker på det, men jag måste öva mig i tålamod och i att vila i det ofärdiga.)

Det är lite nytt för mig, men jag antar utmaningen.

To be continued, med andra ord.

Gör det för mig

En nyfödd gör onekligen att tiden och livet omprioriteras.

Det jag förut hade tid för hinner jag inte med i samma utsträckning och trots att både jag och Samuel var medvetna om det har det förvånat oss. Vi är lite i en acklimatiseringsfas som bäst, där vi försöker anpassa oss till detta nya liv.

Men en sak gör vi varje dag som jag har uppskattat och tror att är bra för oss båda.

Varje dag frågar vi den andra: vad behöver eller vill du göra för dig själv idag?

Samuel svarar kanske att han behöver träna, att han vill ringa ett samtal eller att han vill hinna fixa en grej med datorn under dagen.

Jag svarar ofta att jag vill hinna sköta något ärende på stan, fixa något med bloggen eller bookstagramkontot eller ha lite lyxig omvårdnad om min kropp.

Och grejen är att det som den andra lyfter fram som viktigt ska prioriteras högt, högt av båda.

För fastän vi nu är tre, fastän vi nu är en familj, så består vi ändå av individer. Och när individerna mår bra i en gruppkonstellation så märks det också i de inbördes relationerna.

Det är ett så lätt och konkret sätt att ta hand om sig själv och varandra på – att helt enkelt fråga vad behöver du göra för dig själv idag?

Och dessutom att erbjuda: hur kan jag hjälpa dig göra det?

Vår första utelunch tillsammans.

Tempo

Bear with me, bästa läsare.

Jag har absolut inga planer på att sluta blogga, och min ofrivilliga bloggtystnad har varit just det – högst ofrivillig. Att åter vänja mig med vardagstempot kräver mer tid än jag hade trott och jag har helt enkelt inte hunnit med.

Jag tror att de flesta människor har någon akilleshäl som de dras med, mer eller mindre hela livet. Min akilleshäl, min ”ärkefiende” är mitt livs tempo.

För å ena sidan älskar jag att vara igång!

Jag älskar att hålla spelningar, att skapa musik, skriva bloggtexter och skapa instagraminnehåll. Jag älskar att läsa. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att träna, att umgås, att se på bra filmer. Jag älskar att ha ett matschema för veckan och att minutiöst planera varenda aspekt av mitt liv.

Å andra sidan.

Jag behöver få varva ner regelbundet. Det hjälper inte att jag har “en ledig helg om fyra veckor”. Jag behöver dagliga stunder av lugn och återhämtning för att orka med den vardag som är min och som jag själv har valt.

Ibland går dessa båda viljor hand i hand i perfekt symbios.

Andra gånger, precis som nu, hinner jag helt enkelt inte med.

Och då är det alltid på bekostnad av något annat. Den här gången tyvärr på mitt bloggskrivande.

Jag tror ändå att så fort jag har återfått min rutin och kommer igång kommer det även synas på min bloggaktivitet.

Håll till godo, bästa läsare. Håll till godo.

Vilken är din akilleshäl?

Några steg efter

Vet ni vissa dagar då det haltar direkt från början?

Lite för mycket dålig planering i kombination med lite försovning och hela dagen är man tre steg efter.

Just en sådan dag har jag haft idag.

Plus att mitt alldeles nya, roliga, kreativa rum till instagramprofil (mindysbokhylla) blev tillfälligt inaktiverat för att sajten uppenbarligen tror att jag är en bot som artificiellt får följare och börjar följa andra.

Hej hej, här är botten Mindy.

En sådan dag idag. Jag har varit tvungen att djupandas flera gånger än vanligtvis, om vi säger så.

Men ur en positiv synvinkel: det är ju bra att Instagram har koll på eventuella felaktigheter, det är fredag, jag har haft en givande om än tuff arbetsvecka, det är vår, livet är fortfarande i mig.

Allt blir bra.

Det var en dålig dag, inte värre än så.

Ha en strålande fin dag, kära du!

Foto: min bästa syster Ebba

Rutiner

I en handvändning omkullkastades de arbetsrutiner som jag hade mejslat fram under några år i arbetslivet.

Att gå från att jobba hemifrån kanske en dag varannan vecka, till att jobba hemifrån alla dagar alla veckor, gjorde onekligen att mina rutiner tappade fotfäste.

Och jag kämpade, under de första veckorna.

Jag inte bara kämpade med själva innehållet i den avhandling jag skriver, utan jag kämpade också med arbetets ramar (tider, platser, strukturer).

Nu har jag äntligen hittat en rutin som gör att jag inte bara gör mitt jobb utan också gör det med stor glädje och passion.

Min hemlighet?

Min morgon idag. Artikelläsning, veckoplanering och kaffeintag. Och vackra blommor.

För mig handlar det om att stiga upp tidigt tidigt och koka en panna kaffe.

Sedan sitter jag först en timme i min sköna morgonrock och läser en artikel medan jag vaknar i takt med att innehållet kaffekoppen töms.

Därefter planerar jag min dag och sen börjar jag på med läsa, skriva, söka, analysera. Och ta regelbundna pauser.

Vid lunch tar jag en kort promenad runt kvarteret för att fräscha upp hjärnan.

Möten och aktiviteter som kräver mindre kognitiv belastning försöker jag alltid boka in efter lunch. Detta på grund av att jag helt enkelt inte kan koncentrera mig lika bra efter maten.

Det är så viktigt med rutiner som fungerar för en. Det är lätt att tro att det finns ett givet mönster (08-16, mån-fre) som vi bör passa oss efter men i verkligheten kanske vår kropp och hjärna har ett helt annat mönster.

Alla har inte möjlighet att ändra på arbetets ramar, men kanske arbetets innehåll eller hur man bygger upp sin dag.

Har du hittat rutiner som fungerar för dig?
Hur ser dina rutiner ut?

Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!

Stanna upp

När jag gjorde min praktik som lärare i svenska och litteratur var den responsen jag fick efter en lektion att tänka på att stanna upp när eleverna ger kommentarer av guld (och andra valörer).

Jag behärskade min sak, nej jag var riktigt bra på stoffet, jag var naturlig i min lärarroll, kunde det didaktiska men behövde stanna upp mer.

Nu när jag själv handleder lärarstuderande märker jag att jag ofta vill ge samma respons: stanna upp.

Men jag vill inte bara ge den responsen åt andra och i den specifika kontexten, jag vill ständigt ge den åt mig själv i så många andra kontexter.

Som när en mening i en bok tar andan ur mig vill jag ge mig tillstånd att stanna upp innan jag läser vidare.

Eller när jag verkligen nådde det mål som jag hade tyckt verkade snudd på orimligt tidigare. När jag få uppträda och göra det jag älskar gång på gång.

Jag vill aldrig låta de här guldkanterna bara rinna förbi i jakten på nästa.

Den här boken utmanar mig verkligen i konsten att stanna upp. Med så många fina uttryck och meningar är det svårt att inte.

Tid finns, tid finns

Jag och tiden.

Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.

Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.

Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.

Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.

För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.

Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:

Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.

Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.

Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.

Jag vill läsa, läsa, läsa.

Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.

Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.

Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Ni märker.

***

I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.

Tid finns.

Mycket av det goda

Den här veckan har inneburit mycket program och hemskt roliga sådana. Men det har jag lärt mig alltsedan barnsben att det också kan bli för mycket av det goda. Därför är jag så enormt tacksam för den här söndagen, då jag verkligen har fått vila ikapp mig.

För det har varit en hel del på sistone.

Eftersom jag endast var på plats på jobb en arbetsdag under den gångna veckan, gjorde jag flera dagars arbete på mer än vad som kan räknas som en arbetsdag, för att sedan åka på arbetsresa torsdag och fredag. Hela gårdagen spenderades i dansens tecken och jag hade en pampig avslutning på mitt Kipinäkapitel; resultatet blev alldeles underbara uppvisningar och jag är så stolt som danslärare och koreograf! ❤

Min fina +25 år hiphop-grupp som gjorde sitt livs framförande med temat The Incredibles.

Hela maj är ganska hektisk för mig. Det brukar i allmänhet vara det för de flesta då allt ska avrundas, avslutas och firas (såklart) innan någon ens vågar ta sig an ett sommarlov eller en semester.

Så tyvärr har mina energilågor främst gått åt att upprätthålla de mest basala funktionerna utöver allt det roliga jag har på programmet.

Men tur är det väl ändå att det endast är roligt på programmet, det skulle kunna vara annorlunda.

Sköt om er, alla läsare ❤

Om än aldrig så kort

Av allt som kunde gå vägen gick inte mycket det. Vi snackar skoskav, signalfel, trasiga pendeltåg och försenade flyg.  

Och när vi väl sågs hade vi endast en dryg timme på oss att gå igenom allt.  

Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk tror att en timme räcker för att catch up samtidigt som man ska äta och berätta precis allt!? 

Det känns som att vi lämnade lite på hälft den här gången. Men som tur är, var vårt avsked endast ett ”på återseende” som väldigt snart förverkligas. Och fastän vår träff var aldrig så kort är jag så tacksam över att ha fått träffa den här härliga storstadsbönan.

Bild från sommaren 2017.