Vila i det ofärdiga

Jag såg en gång en intervju med en hundskolare (heter det så? En person som tränar hundar?)

Jag minns helt ärligt inte ens om personen var en man eller kvinna eller vad denne hade att säga till om hundskolning.

Men jag minns en sak som personen sade, för det har verkligen lämnat och gro i mitt bakhuvud.

Saken gällde hur mycket man ska träna eller motionera med hundarna och personen sade något i stil med:

Man ska inte se till hur mycket det blir per dag, utan kanske mera på en vecka.

Ingen metafysik här inte, men ändå vettiga ord.

Och den här tanken har jag burit med mig.

Jag har tänkt på det i förhållande till vår katt – och tänkt på att den förvisso varje dag behöver lek och smek, men att det kanske är mer rimligt att se på hur den får allt detta på veckobasis.

Och på sistone har jag tänkt alldeles särskilt på hur denna princip kan tillämpas i mitt eget liv.

För jag vill gärna göra allt: träna, vila, läsa, umgås med familjen, umgås på tumis med Samuel, spela padel, gymma, betala räkningar, planera projekt, blogga, jobba med mitt företag, ha egentid, ha tjejkvällar, göra musik, planera framtiden, storstäda och förbättra mitt liv i stort.

Men jag kan rimligtvis inte göra allt detta under en och samma dag.

Ofta har jag en lång to do-lista med väldigt många spretiga punkter. Allt från att hänga upp tvätt till att betala räkningar till att skriva låttexter kan ingå under samma dag.

Det betyder i praktiken att jag, under de nästan fridlysta 90 minuter när Molly sover sin dagstupplur, springer på som en halshuggen höna och gör än det ena än det andra. Splittrat, spretigt och lite onödigt stressande.

Så nu gör jag ett försök: jag ska försöka klumpa ihop mina punkter lite mer vettigt så att jag kan koncentrera mig på samma typ av saker under en koncentrerad tidsperiod.

För helt ärligt: vem kommer på vettiga låttexter när man sitter och knackar in referensnummer och IBAN-siffror i nätbanken? Det finns få saker som är lika inspirationsdränerande som dubbelverifering med mobilbanksapplikationer.

Detta kommer att betyda mer medveten planering och mer långsiktig planering. Hittills har jag haft en räcka punkter att göra och försöker i princip beta av så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Det kräver också lite mer malttia (som man säger på finska) av mig. Att veta att jag har en sak att göra men som jag INTE ska ta itu med förrän några dagar senare.

(Agh det börjar klia lite under huden när jag tänker på det, men jag måste öva mig i tålamod och i att vila i det ofärdiga.)

Det är lite nytt för mig, men jag antar utmaningen.

To be continued, med andra ord.

Där ribban är lägre

Min största problematik med den här veckan (under vilken jag stretchar) har varit att jag inte hinner med allt annat.

Projektet jag är med i är utanför mitt ordinarie jobb men upptar ändå all min arbetstid. Det är som det bör och det är inget fel med det eftersom projektet handlar om samma sak som min avhandling. Men jag har inte riktigt ro att låta mig själv koppla bort från mitt vanliga jobb.

Jag tror att jag borde hinna och orka med allt det vanliga. Att jag borde få ungefär lika mycket gjort under den här veckan fastän jag endast har några strötimmar här och där som jag kan ägna mig åt min forskning.

Egentligen vet jag ju att det här projektet (särskilt som det är ett konstprojekt) ska uppta all min tid. För det är det konstnärliga processer går ut på.

Nå, nästan två dagar in i projektet märker jag att jag äntligen börjar sänka kraven på mig själv.

Tillåta mig själv att ta det lugnt. Att hänge mig åt detta veckans projekt istället för att stressa över allt som är ogjort med min forskning.

Jag ställer ofta ribban alldeles för högt men den här veckan tror jag att jag kommer att tänka på att kliva över där ribban är lägre.

För att jag helt enkelt måste göra det för att orka.

Och för att det är helt okej att kliva över där ribban är lägre ibland.

Lagom är bäst

Jag fungerar bäst med lagom.

Det gäller ungefär alla andra områden i livet förutom mitt litteraturintag.

Det gäller alldeles särskilt när det kommer till hur jag bygger upp min vardag så där rent schematekniskt. Jag behöver en viss mängd program för att upprätthålla rutin, men blir det för mycket program blir jag fort trött.

Min junimånad präglas verkligen av sista-månaden-innan-semestern-känslan, och jag märker att det inte gör gott för mig att hela tiden pressa ut mig själv lite lite mer i alla riktningar.

Jag kan väl närmast beskriva det i termer av pizza.

Det är som att min ork är en för liten pizzadeg som jag försöker töja och töja så att den täcker hela plåten – det går om jag är riktigt varsam, men risken för att det uppstår hål i degen är överhängande.

Med min bakgrund av både ytbrändhet och regelrätt utbrändhet gör det mig alltid nervös att märka att jag stretchar lite för mycket i lite för många olika riktningar.

Jag vet jag vet jag vet
att jag
snart snart snart
får vila vila vila.

Men att pressa på under en längre tid, trots vissheten om att det snart är över, är inte alls ett fungerande koncept för mig.

Lagom är bäst: lagom program, lagom vila.

Jag försöker hitta, nej skapa(!) rum för vila (det är naivt att tro att det ska komma av sig själv) och återhämtning också i den vardag som är min. Jag försöker ta vara på de andrum som faktiskt finns.

Jag vet att det snart är över. Men oj vad jag inser att lagom är bäst.

Kattliv. Bäst. Det här är min systers ljuvliga neva mascquerade Oliver.

Några steg efter

Vet ni vissa dagar då det haltar direkt från början?

Lite för mycket dålig planering i kombination med lite försovning och hela dagen är man tre steg efter.

Just en sådan dag har jag haft idag.

Plus att mitt alldeles nya, roliga, kreativa rum till instagramprofil (mindysbokhylla) blev tillfälligt inaktiverat för att sajten uppenbarligen tror att jag är en bot som artificiellt får följare och börjar följa andra.

Hej hej, här är botten Mindy.

En sådan dag idag. Jag har varit tvungen att djupandas flera gånger än vanligtvis, om vi säger så.

Men ur en positiv synvinkel: det är ju bra att Instagram har koll på eventuella felaktigheter, det är fredag, jag har haft en givande om än tuff arbetsvecka, det är vår, livet är fortfarande i mig.

Allt blir bra.

Det var en dålig dag, inte värre än så.

Ha en strålande fin dag, kära du!

Foto: min bästa syster Ebba

Rutiner

I en handvändning omkullkastades de arbetsrutiner som jag hade mejslat fram under några år i arbetslivet.

Att gå från att jobba hemifrån kanske en dag varannan vecka, till att jobba hemifrån alla dagar alla veckor, gjorde onekligen att mina rutiner tappade fotfäste.

Och jag kämpade, under de första veckorna.

Jag inte bara kämpade med själva innehållet i den avhandling jag skriver, utan jag kämpade också med arbetets ramar (tider, platser, strukturer).

Nu har jag äntligen hittat en rutin som gör att jag inte bara gör mitt jobb utan också gör det med stor glädje och passion.

Min hemlighet?

Min morgon idag. Artikelläsning, veckoplanering och kaffeintag. Och vackra blommor.

För mig handlar det om att stiga upp tidigt tidigt och koka en panna kaffe.

Sedan sitter jag först en timme i min sköna morgonrock och läser en artikel medan jag vaknar i takt med att innehållet kaffekoppen töms.

Därefter planerar jag min dag och sen börjar jag på med läsa, skriva, söka, analysera. Och ta regelbundna pauser.

Vid lunch tar jag en kort promenad runt kvarteret för att fräscha upp hjärnan.

Möten och aktiviteter som kräver mindre kognitiv belastning försöker jag alltid boka in efter lunch. Detta på grund av att jag helt enkelt inte kan koncentrera mig lika bra efter maten.

Det är så viktigt med rutiner som fungerar för en. Det är lätt att tro att det finns ett givet mönster (08-16, mån-fre) som vi bör passa oss efter men i verkligheten kanske vår kropp och hjärna har ett helt annat mönster.

Alla har inte möjlighet att ändra på arbetets ramar, men kanske arbetets innehåll eller hur man bygger upp sin dag.

Har du hittat rutiner som fungerar för dig?
Hur ser dina rutiner ut?

Sinnesnärvaro

Jag ogillar att kalla mig pedant.

Men visst kan jag likt Monica i Friends få spunk om natten när jag vet att grejer ligger framme.

Och visst är det i grunden en bra egenskap att alltid hålla det någorlunda städigt omkring sig.

Men visst finns det gånger när prydlighet får ge vika för viktigare ting. Som att djupandas och äntligen bottna i sig själv efter en lång arbetsdag. Eller som sena diskussioner med saknat sällskap.

Att blunda för omgivande kaos och landa i det ständigt flyktiga nuet är sinnesnärvaro för mig. Tyvärr en sinnesnärvaro jag sällan uppnår i den vardag som är min.

Men jag strävar dit. Strävar.

Den finns för mig, inte tvärtom

Jag har ju talat både vitt och brett om hur mycket mitt liv hålls ihop av min svarta bok, min bullet journal.

Ibland undrar människor om jag inte blir stressad över att ha ett tiotal punkter som ofta, men rimligtvis ändå inte alltid, blir överkryssade förr eller senare under dagens lopp.

Mer konkret undrar de alltså om jag känner det som ett krav, ett måste, att kryssa över rutan oavsett kostnaden.

Och svaret är helt frankt: aldrig.

Det händer nästan dagligen att jag märker att jag får skjuta över någon punkt från idag tills imorgon men det upptar inte mer tid eller vånda hos mig än tiden det tar att rita en pil (som i “skjut fram”) i rutan jag vanligtvis ritar ett x.

Jag skriver dagligen ned sådant som ska bli gjort i något skede, men i samma planering ingår också prioritering — alltså väljer jag ofta bort något som står på min to do-lista.

Min princip lyder kort och gott: jag behövs inte för att min bullet journal ska hålla ihop, men min bullet journal behövs för att jag ska hålla ihop; alltså finns den till för mig — inte tvärtom.

Min bullet journal från år 2018.

Röja rum

Att gå upp i fulltid igen efter ett helt år på 60 % går bra.

Oförskämt bra faktiskt. Ibland har jag svårt att tro att jag får betalt för att göra det jag gör - jag är alltså alldeles bortskämt nöjd med mina arbetsuppgifter.

Emellertid är det rätt stor skillnad på en vardag som består av fulltidsarbete och deltidsjobb.

Det som jag så självklart hann med under förra året är inte alls lika självklart numera.

Jag märker att jag på ett helt annat sätt bör värna om det jag vill göra i min vardag. Jag behöver röja rum för det jag behöver för att må bra.

På ett helt annat sätt än tidigare behöver jag vara medveten om de vardagsval jag gör: är det att skrolla i some-flöden i femton minuter eller ägna mig åt femton minuter kombinerad ljudbokslyssnande-stretchning.

Det säger sig självt att jag föredrar boken (ibland stretchningen). Alla gånger.

Men femton minuter mys med den här gosingen är ändå högst på listan. Alla gånger. Min lillasyster Ebbas kattunge Oliver. Älsk på den.

Det kaos som är mitt

Vad vore jag utan mina listor?

Var skulle jag ens börja nysta om jag inte hade mina checkrutor att bocka av? Hur skulle jag över huvud taget våga ta mig an ett så maffigt projekt som att skriva en avhandling om jag inte kunde beta ner det i mindre, ja helst minimala beståndsdelar?

Det finns människor som klarar sig utan listor. Har jag hört.

Hur sjutton gör dessa människor? Finns de över huvud taget?

Jag vet bara att jag inte skulle mäkta med allt det som livet är om jag inte fick strukturera upp det, som i min bullet journal.

Min bullet journal är min viktigaste ägodel. Inte kanske finaste eller mest dyrbar sådär monetärt sett, men likväl viktigaste.

Här samlar jag allt jag behöver för att leva det liv jag lever, här reder jag ut det kaos som är mitt och hittar min väg bland den djungel av åtaganden, ansvar och uppdrag som min vardag präglas av.

Vad vore jag utan min bullet journal. Det är ju världens grej!

Tre steg efter, tillsammans

Vårt hem har på sistone varit allt annat än en lugn miljö där vi har fått landa efter dagen.

Snarare har det varit ett kaotiskt näste där jag, vart jag än har fört ögonen, har mötts av ett större eller mindre projekt att ta itu med.Flera gånger om dagen har jag tänkt “usch vad det är stökigt — det är bara att blunda” eftersom jag inte har haft tid att ta itu med den röra som är vår.

De flesta av oss kan väl känna igen känslan av att vara tre steg efter. Med klädtvättningen, med diskandet, med undanröjningen, med fönstertvätten med …

För i den vardagsverklighet som så många av oss lever i finns perioder då vi aldrig är ikapp med tiden, och det är en obehaglig vardagsverklighet att leva i.

Igår var vi genomtrötta efter en lite för lång arbetsdag och ett talkopass på kvällen. Allt vi ville var att lägga oss på soffan, strunta i allt som heter städning, äta torsdagsgodis och pusta ut.

Och ofta har vi gjort just det.

Igår valde vi ändå att tillsammans försöka skapa ordning på det hem som är vårt trots att det gick stick i stäv mot allt som hette instinkt och egen vilja.

Men känslan när vi hade städat ordentligt och äntligen var i kapp med tiden, om så lite mer än förut, var sanslöst skön.

Jag tror det finns tider för att blunda för stök och prioritera annat.

Så finns det tider där vi gemensamt kämpar lite extra för att kunna njuta ännu mera efteråt. Och jag tror stenhårt på att försöka hitta en sund balansgång mellan dessa.