Det jag gör om dagarna

Vi ska snart få en baby!

Det har ju varit slutmålet med denna graviditet hela tiden men insikten har slagit mig de här senaste dagarna. Nu är babyn fullgången och i princip redo att komma ut när helst den vill.

Jag har inte egentligen haft några som helst känningar om att något i förlossningsväg är på gång men idag hade kände jag den där typiska “mensvärken” som föregår the real deal. Denna mensvärk gick över men var första gången jag kände av något som ens kan liknas vid förvärkar och inte bara smärtfria Braxton-Hicks.

Om ni undrar hur det går med mitt mål att försöka varva ner kan jag meddela att det går bättre.

Jag har verkligen lärt mig att chilla mera och har äntligen landat i mammaledigheten. Visst pynjar jag på här hemma och har något litet “projekt” varje dag, men något måste ju en höggravid kvinna göra för att få dagarna att gå.

Jag kan ju inte sova bort alla dagens timmar.

Det jag gör om dagarna:
– Läser böcker. Just nu Kirke av Madeleine Miller som är helt intressant.

– Lyssnar på böcker. Just nu De bortglömda ordens bok av Pip Williams.

– Tvättar kläder och manglar lakan (JA vi har en härlig, retromangel som länge har varit förpassad till klädskrubben men nu kan jag inte tänka mig att sova i omanglade lakan).

– Lyssnar på podcasts. Särskilt om förlossningar och babytiden.

– Dricker koffeinfritt iskaffe. Detta är min enda craving i livet just nu. Just den här veckan är det inte så varmt där ute, men fortfarande vill jag bara ha kalla, läskande drycker.

– Fixar på mitt Bookstagramkonto. Under förra året fick mitt bokkonto inte särskilt mycket kärlek och uppmärksamhet då jag började jobba, var första trimester-gravid och sjuk mest hela tiden. Men NU är läslusten på topp och min inspiration att fixa bokkontot likaså!

– Fixar lite jobbgrejer. Några enstaka möten, några ansökningar och jobb med lite pappersarbete håller jag på med som bäst. Jag väntar även på att min andra artikel ska komma tillbaka från en tidskrift (förhoppningsvis som accepted with minor revisions, om jag själv får välja).

– Tupplurar. Oftast i min “mask” (som Molly kallar det), vilket är en enorm graviddyna som omfattar hela mig på båda sidorna. Den är det bästa som finns och om inte jag använder den används den flitigt av såväl man, barn och katt.

– Har lite roliga projekt. Bland annat har jag varit en ambassadör för Svenska Folkskolans Vänner och deras kampanj “Läs med vännerna” och för tillfället skriver jag en webbartikel till deras plattform Lärorikt.

Lite sådant.

Och en magbild från 37+0 på det!

Att få hjälpa

Jag skulle köpa kattmat från motonet med Molly.

Jag vet inte hur ni gör, men hos oss köper vi kattmat enligt principen: sällan men mycket.

Så nu var det dags för denna storhandling.

Men det hände sig att jag lite glömde bort denna princip och istället stövlade in i motonet med Mollys hand i min men varken köpkorg eller kundvagn i den andra handen.

Och kattmaten kom förstås genast i början av affären. Jag tog hurtigt två stora kartonglådor under armen – inte mindes jag min foglossning eller mina extra kilon, inte tänkte jag så mycket på min utbuktande mage och yra tvååring i det skedet. “Det här klarar jag” tänkte jag och så fortsatte vi färden genom motonets slingriga gångar.

Det gick helt bra, med undantag för några kortare pauser då jag var tvungen att rätta till kartongerna som inte alls var gjorda för att staplas på varandra. Vi kom till kassan, jag betalade och allt var frid och fröjd.

Tills jag insåg att vi ännu ska ta oss tvärs över en trång parkering:

Jag, höggravid med foglossning och vankande pingvingång.

Molly, som förvisso vet att hon inte får springa runt när det finns bilar i närheten men som på tvååringars härliga, spontana vis, ständigt glömmer bort denna detalj. Som dessutom när som helst kan få för sig att tvärstrejka, kasta sig ner på marken i protest eller spurta i motsatt riktning.

Kartongerna med kattmat, den förbajskade kattmaten, som jag redan hade burit på alldeles för länge med tanke på mitt tillstånd. Lådorna som skavde och tryckte in i händerna och som omöjligtvis gick att kombinera med att hålla en tvååring i styr då hon egentligen skulle behöva vara i famnen.

Så jag gjorde något väldigt otypiskt mig.

Jag vände mig till de unga männen, kanske i gymnasieåldern, som hade stått bakom mig i kön och frågade om de kunde hjälpa mig.

Med en finska som var allt annat än flytande (vem behöver ens använda finska i Vasa-/Korsholmtrakten?) hackade jag fram om de kunde hjälpa mig att bära de två kattmatslådorna till min bil på parkeringen.

Och vet ni,
dessa ynglingar fullkomligen sken upp.

Med hurtiga tag (ungefär som jag i BÖRJAN av motonet-rundan) nappade de varsin låda och följde mig till bilen som låg inte alls långt borta.

Jag tackade dem redan under vägen dit och sade att det var snällt av dem då det är inte är lätt att som gravid och med en tvååring att gå över parkeringsplatser.

“Ja det kan ju inte vara lätt med en taapero att röra sig och bära lådor” sa den ena av dem på ett lillgammalt vis.

Jag öppnade bagageluckan åt dem och de ställde behjälpligt in lådorna. Jag tackade ytterligare några gånger och de var så gulliga och önskade en god fortsatt dag.

Och jag var alldeles hjärtevarm av detta. Och jag insåg hur sällan jag ber om hjälp och hur ofta har jag missunnat mina medmänniskor att få hjälpa. Hur fint det är att både be om hjälp, erbjuda hjälp och hjälpa andra.

Denna lilla tjänst som de gjorde kan knappast ha varit särskilt betungande för dem. Lådorna är kanske otympliga men inte tunga på något vis, och sträckan vi gick rörde sig om några tiotals meter plus att riktningen var densamma som de ändå skulle ha gått.

Men jag tror att faktumet att de fick hjälpa piggade upp deras dag, om ens lite.

Åtminstone piggade det upp min dag.

En annan som brukar hjälpamed att bland annat ligga i min famn när jag läser eller på tangentbordet när jag har fram datorn. (He loves me)

Mera chill

Det är alltid häftigt att vara gravid och att förbereda sig för förlossning och tiden med en nyfödd baby.

Men förstås är det väldigt annorlunda andra gången jämfört med den första. Vissa saker är annorlunda helt enkelt för att omständigheterna är det, andra saker är annorlunda på grund av att jag vet mer om vad en förlossning och babytid innebär. Och ytterligare vissa saker är annorlunda för att jag tänker eller har planerat hantera dem annorlunda.

Här tänkte jag delge några exempel:

Jag är mycket mer chill inför förlossningen
Jag var aldrig rädd inför eller under förlossningen med Molly. Men jag förberedde mig minutiöst på olika sätt (vilket troligtvis underlättade hela förlossningsförloppet). Den här gången förbereder jag mig absolut, men eftersom jag har en positiv och stärkande förlossningserfarenhet bakom mig tar jag det med mera ro.

Jag planerar att ge mig mera nåd under postpartum-tiden.
Med Molly var jag på benen från dag ett och började med lååånga (alldeles för långa) power walks med vagnen när jag var drygt 3 veckor postpartum (helt idiotiskt med tanke på att jag hade behövt vila). Jag började också träna rätt hårt väldigt tidigt och det var förstås skönt men jag tog ut mig lite för mycket. Den här gången hoppas jag att jag kan unna mig själv att ta det lugnt under fjärde trimestern och under nyföddtiden.

Mera bebisgos!
Jag hade förstås fått höra att det är viktigt med hudkontakt och närhet under babytiden, men i efterhand vet jag att jag var ivrig med att hålla på med mina “projekt” och vara i gång. Jag har i alla fall planerat att ta det mer lugnt och helt enkelt ligga och gosa mer den här gången. Jag hoppas jag har ro att göra det.

Lägre trösklar
Redan nu under graviditeten har jag märkt att jag har fått sänka på en hel del trösklar och be om hjälp oftare. Jag hoppas att jag även under fjärde trimestern förstår att hålla mina trösklar lågt nere. Med Molly ville jag verkligen bjuda hem folk och visa upp vår älskade dotter men jag var noll chill med att låta folk ta med något i matväg och hjälpa till utan gick in i mitt värdinne-mode hundra procent. Mindre städning, färre projekt, mer anspråkslös bjudning under denna fjärde trimester tänker jag.

Trenden överlag går mycket i tonerna chilla mer för helt ärligt vet jag inte hur jag orkade vara så på gång och så aktiv med allt jag höll på med parallellt när jag var en nybliven förstagångsmamma (jag gick kurser i statistik och skickade in min första artikel när Molly var två veckor gammal).

Jag hoppas att jag den här gången hittar en balans mellan projekt och “njuta av babytiden” (ett uttryck som i och för sig inte är helt oproblematiskt med tanke på den enorma omställning en baby innebär med eventuellt sömnbrist, vaknätter, hormoner osv.)

Har du upplevt liknande? Är detta aktuellt för dig? Hur tänker du med att få första respektive andra/trejde/ente barnet?

Hittills har jag inte varit jättebra på att ta det chill. Här 60 minuters partyspelning dagen innan jag blev mammaledig. Men nu går det bättre, faktiskt. Foto: Ida Rebers

Hur jag tänker idag

Jag hade planerat att ta det lugnt i början av mammaledigheten.

Förra veckan var intensiv med tanke på att den slutade med konferens, spelning, tvåårskalas och mors dag. Min kropp reagerade på allt detta med näsblod och falsk vattenavgång under helgen.

Så jag tänkte att det är bra att inleda mammaledigheten med att ta det lugnt några dagar för att verkligen varva ner och vänja mig vid ett långsammare tempo. ”SEN hinner jag med rensning och loppisbord och fönstertvätt” tänkte jag.

Nå, jag förivrade mig rejält och har under måndagen och tisdagen denna vecka gjort ALLT.

Rensat i Mollys gamla kläder i jakt på användbara kläder till lillebror, fixat inför loppisbord, städat upp och sålt vår gamla barnvagn, fixat med alla projekt som jag är involverad i, varit på bolagsstämma, ordnat med våfflor åt bolagsstämman, sprungit på läkarbesök, haft tre möten samma dag och en mental breakdown framför Samuel på kvällen till följd av att “JAG INTE ORKAR MER” (när jag är trött blir jag väldigt dramatisk).

Så dagen idag, onsdag, har jag fått slå mig själv på fingrarna flera gånger när jag har börjat på med för många projekt. Dagen idag har jag verkligen prioriterat vilan.

Vi ska ha loppisbord från och med imorgon och jag vet inte hur ert hem brukar se ut när ni har loppisbord men hos oss är det KAOS. Det ligger plastkassar överallt, tvättmaskinen går på för fullt, vår MANGEL (som jag inte har sett skymten av på fem år och jag skojar inte) är framme och alla hörn vänds ut och in på.

Men idag har jag övat mig i att sätta skygglappar för ögonen. Det är sjukt svårt för jag är lite aven neat freak, men faktiskt har det gått rätt så bra.

Det lilla som jag har gjort har varit att skriva olika mejl och några texter på datorn. Jag har tvättat Mollys kläder och ikväll ska jag iväg på bokklubb.

Efter bokklubben ska jag – tillsammans med Samuel – sätta prislappar på våra loppisprodukter.

Men, ännu viktigare att framhålla: idag har jag tagit en tupplur på 90 minuter, sett på ett avsnitt Love is blind och ätit dn stor skål med glass!

Att det kan vara så svårt att prioritera vila. Ingen har någonsin sagt åt mig att jag måste göra allt det där som jag tror att jag måste göra – men jag gör det ändå.

Därför får jag verkligen slå knut på mig själv för att ta det lugnt framöver.

Som verkligen.

Nöjd mama efter 90 minuter tupplur och fuktigt, ofönat hår

Mammaledig

I fredags var min första officiella mammalediga dag.

Men eftersom förra veckan till stor del präglades av en konferens hade jag en del punkter kvar på att göra listan, och därför jobbade jag ännu under fredagen.

Det betyder att IDAG, måndag, är jag verkligen ledig för första gången.

Jag har precis fört Molly till dagis och deltagit i hennes utvecklingssamtal. Väl hemma kokade jag en till kopp kaffe och nu sitter jag och planerar veckan. Men för första gången på länge skriver jag inte in sådant som “läs detta kapitel” eller “skriv på artikeln” utan istället fylls min kalender med punkter som “ordna inför loppisbord” och “fotografera böcker”.

Och det känns overkligt. Men skönt också.

Jag är så enormt stolt över mig själv. Det känns väldigt ofinländskt att säga det – ja, det tar nästan emot att säga det – men jag ÄR det.

Jag är så stolt över att jag förmådde jobba ända tills min mammaledighet började. Stoltheten ligger inte så mycket i faktumet att jag “pressade mig fram” till mammaledigheten, utan stoltheten ligger framför allt i att jag redan när jag blev gravid i höstas faktiskt lyssnade på min kropp och agerade utifrån dess signaler.

Jag är lyckligt lottad över att ha ett så flexibelt jobb, och därför är jag glad över att jag tog till vara på den flexibiliteten när min kropp och mitt psyke har genomgått den stora förändring och påfrestning som en graviditet innebär.

Jag är så stolt över att jag redan från första början tänkte långsiktigt och hållbart, för det har verkligen fått mig att inse att mer inte är detsamma som bättre. Faktum är att jag har nått exakt de mål som jag hade för detta läsår TROTS att jag ibland har jobbat kortare dagar eller haft ett lugnare tempo.

Nu blir min utmaning att faktiskt varva ner och inte fylla dagarna med en massa städ- och rensningsprojekt.

Men den rapporteringen är att vänta ännu.

Månadens bokklubbsbok som biblioteket i misstag hade plastat in lite tokigt så att det ser ut som att jag läser boken upp och ner och bakifrån fram.

Vårkänslor

Hej värmen!

Här kommer några spridda nedslag i vad som håller mina tankar sysselsatta för tillfället.

Åh vad härligt med sol och värme efter denna tveksamma inledning på majmånad.

Jag har tre arbetsdagar kvar. Tre. Det är i princip ingenting. På fredag har jag min första mammalediga dag - hisnande tanke.

(Fast egentligen är jag så ivrig att delta i ett seminarium på fredag så jag tror att jag tänker göra det i alla fall).

Men jag börjar nog känna mig redo för vila, nedvarvning och förberedelser inför babyn. Vår sommarbebis, lillebror. Hisnande tanke det också.

Jag har enorm läslust och vill bara läsa romaner och läser så många bra böcker för tillfället. Mera sådant när jag blir mammaledig, hoppas jag.

Och förlossning! Jag är så taggad och inte alls orolig eller nervös.

Lite sånt går jag och tänker på just nu.

Och kulan växer och jo tack det känns.

Att ha en tvååring

Långhelgen som var innebar valborgsmässoafton, 2-årskalas och första maj.

Hon är född på en festlig tidpunkt på året, vår Molly.

Som vanligt blev jag väldigt nostalgisk på hennes födelsedag och särskilt dagen innan hennes födelsedag, den 29:onde, då det egentliga värkarbetet kom igång och majoriteten av förlossningen ägde rum.

Nu har vi en tvååring i huset och det är härligt.

Hon får oss att skratta åt sina roliga uttryck och tankar varje dag. Hon sjunger och hittar på egen text till välkända melodier. Hon blandar in finska ord (som hon lär sig på dagis) på fyndiga och kreativa sätt och det är aldrig en lugn stund med henne.

Hon älskar Greta Gris och fick både böcker, ballonger och leksaker med Greta Gris motiv i födelsedagsgåva.

Hon är väldigt social och inte alls den introvert som jag och Samuel inledningsvis trodde att hon skulle vara.

Hon är allt bra härligt, vår Molly, och vi är så glada att det var just hon som kom till oss för två år sedan.