Min förlossningsberättelse

På publikens begäran (kanske två pinnar men HEJ jag är aldrig sen med att komma mina trogna läsare till mötes!) tänkte jag här dela med mig av min förlossningsberättelse.

Precis som med förlossningen med Molly hade jag även nu en positiv förlossningsupplevelse så jag kan lova att även de mer harhjärtade och förlossningsrädda vågar ta del av denna.

Jag tycker att det är så viktigt att skriva fram och dela med sig av sina förlossningsberättelser – både de positiva och negativa. Det är en viktig del av processen att få berätta om hur det gick till, hur man kände, hur man mådde och hur man i efterhand förhåller sig till det som skedde.

Vi fick oerhört bra och proffsig vård vid förlossningsenheten vid Vasa centralsjukhus och kan inte nog poängtera hur proffsig och empatisk personalen är där.

Jag hoppas att denna förlossningsberättelse får vara stärkande och peppande – särskilt för dig som ska föda!

En lagom mör men väldigt lycklig mamma över att ha fött en frisk son!

Inför förlossningen
Eftersom jag är omföderska gick jag och Samuel inte någon förlossningsförberedande kurs den här gången. Lyckligtvis hade jag sparat mycket material från kurserna vi gick under min första graviditet (profylaxkurs och Folkhälsans Babydax) och detta material plockade vi fram och läste igenom. Vi pratade mycket om vår första förlossningsupplevelse och diskuterade vad vi gjorde bra och vad vi kunde göra ännu bättre.

Jag läste även Föda utan rädsla-boken en gång till och lyssnade på många poddar med förlossningsberättelser. Det som jag framför allt ville göra annorlunda under denna förlossning var att våga krysta mer kraftfullt.

Med Molly hade jag en krystningsfas på en timme och den ville jag gärna korta ner.

Inför den här förlossningen tränade jag därför mycket på att föreställa mig krystfasen: vilka muskler som jag behöver använda (tänk: “ner med hakan och tänk att du krystar ut en tampong”), hur jag ska andas (hålla andan och hämta in mycket luft mellan krystningarna), vad jag ska tänka (“krysta ut en vattenmelon/ett bord eller valfritt stort föremål” samt “jag vågar, jag vågar”).

En av de största lärdomarna efter förlossningen med Molly var hur otroligt mycket jag får ta i när jag krystar. De första 20 minuterna av krystfasen med Molly var jag rätt försiktig – först när jag insåg att jag faktiskt kan fortsätta krysta fastän den starkaste krystimpulsen har klingat av framskred krystfasen. Med Molly vågade jag helt enkelt inte krysta så mycket som jag borde, och det ville jag göra annorlunda denna gång.

Latensfasen börjar
Överlag kan jag efter två förlossningar konstatera att jag har låååånga latensfaser men rätt snabba förlossningar. Jag började nämligen känna av förvärkar 8 dagar innan förlossningen (vilket ändå är två dagar färre än med Molly – yay).

Tisdagkväll den 6 juni började jag känna av de första ordentliga förvärkarna. Jag hade förstås haft sammandragningar i Braxton-Hicks-stil under hela graviditeten, men under den här kvällen hade jag tydliga värk-liknande sammandragningar med en tydlig början och topp och ett tydligt avslut.

Dessa förvärkar kom och gick under hela veckan. Samuel for på arbetsresa till Helsingfors från torsdag till lördag (vilket i efterhand var oerhört våghalsigt, men det är lätt att vara efterklok) och särskilt under fredagkväll var jag lite nervös då förvärkarna kom regelbundet under några timmar.

Under helgen hade jag stundvis molvärk i ryggen och magen men inget som jag uppfattade som förlossningsstart – den kom först onsdagkväll den 14 juni.

Förlossningsförloppet
Molly var hemma från dagis under denna oerhört svettiga sommaronsdag den 14 juni. Jag var ute med henne hela dagen och tyckte att det gick rätt bra. Magen hade sjunkit ner så jag kunde andas ordentligt och var inte så anträngd. Babyn tryckte emellertid obehagligt på blåsan och gjorde mig rejält kissnödig.

Jag hade en del förvärkar under dagen men hann inte riktigt registrera dem eftersom jag hade fullt upp med Molly.

På kvällen var jag trött. Jag duschade och läste medan Samuel var och spela padel mellan 19–21. När han kom hem åt vi en gemensam kvällsbit och vid 21:30 fick jag en rätt kraftig mensvärksliknande smärta i ryggen.

Och jag blev irriterad.

“I åtta dagar har jag haft förvärkar som ändå inte har lett till förlossning. Nu har jag ytterligare ett symtom som gör ont men som ändå inte blir till nåt” tänkte jag för mig själv. Åt Samuel sa jag “jag har inte haft lejdon en gång under denna graviditet men NU fick jag lejdon. Jag kommer ALDRIG att föda det här barnet!”

Nå, Samuel peppade mig och vi pratade en stund om det. Klockan 22 ville Samuel att vi skulle flytta oss från köket till vardagsrummet för att han ville se på fotboll. Jag plockade upp en bok och satte mig på jumppabollen och i samma sekund kände jag en förlossningsvärk.

Den var SÅ tydlig och till skillnad från mina många förvärkar gjorde den ordentligt ont. Jag visste alltså genast att det var en förlossningsvärk och inte något annat.

Jag spärrade upp ögonen och berättade åt Samuel att jag hade en riktig värk-värk (men eftersom jag flitigt och frekvent hade uppdaterat honom om alla mina förvärkar under 8 dagars tid led han lite av “vargen kommer”-syndromet och tog därför inte min uppdatering med alldeles för stort allvar. Ännu). I smärtväg var värken kanske 3/10.

Efter värken var jag smärtfri och försökte läsa lite. Efter drygt 5 minuter kom nästa värk. Eftersom klockan var drygt kvart över tio på kvällen och jag var trött efter en heldag med Molly tänkte jag att det är bäst att jag försöker sova och hämta krafter ifall förlossningen nu hade startat.

Så jag gick till toan för att borsta tänderna, och när jag gjorde det kände jag att något droppade ner i trosorna. Jag satte mig på toan för att kissa men såg att jag hade fått en ljusrosa blödning och insåg att livmoderhalsen höll på att öppnas. När jag satt på toan kom även slemproppen. “Nu är det på gång!” ropade jag åt Samuel. “Nu kom en blödning och slemproppen!” och i samma stund kom nästa värk.

Samuel kom till toan och vi konfererade en stund: vi bestämde att det är bäst för mig att försöka sova nu när jag ännu kan. Han började packa vår BB-väska (som jag endast delvis hade packat). Jag borstade klart mina tänder och fick värkar med jämna och täta mellanrum men var så upprymd så jag bestämde mig för att skippa sovandet. Istället steg jag in i duschen.

Dagen innan värkarna kom igång, 13.6. På väg hem efter det allra sista rådgivningsbesöket.

I det här skedet hade värkarna börjat göra mer ont – typ 5/10 – men så fort jag ställde mig under duschstrålen blev jag nästan helt smärtfri. Samuel hämtade en plastpall åt mig som jag fick sitta på och duscha magen och ryggen och det var SÅ skönt och smärtlindrande.

Det var till och med så pass smärtlindrande att jag stundvis fick stänga av vattnet för att se om jag över huvud taget hade några värkar längre – jag kände nästan ingen smärta alls under vattenstrålarna. Detta fick mig att inse kraften i vattnet och gjorde mig till och med sugen på att eventuellt föda i badkaret på förlossningen (spoiler: det gjorde jag inte).

Jag andades och duschade mig igenom värkarna och det gick riktigt bra. Samuel kom in med jämna mellanrum för att kolla hur det var med mig. Inför denna förlossning hade vi konstaterat att det lönar sig för mig att äta i det skedet när värkarna ännu inte är SÅ sjuka och täta, så vi bestämde att han skulle fixa något ätbart åt mig ifall förlossningen skulle bli långdragen (spoiler 2: det blev den inte).

Jag klev ur duschen och UGH vad intensiv smärtan var då.

Värkarna kom regelbundet och tätt med 3-5 minuter mellanrum och i det här skedet fick jag utöver andningen även ljuda lätt.

Klockan 23 meddelade jag mina goda vänner och radhusgrannar Sanna och Maja om att förlossningen var på gång, att det verkar gå ganska snabbt och att vi troligtvis “åker in någon gång inatt”. Efter det ville jag att Samuel skulle ta en sista magbild på mig (halvnaken i födslovåndor – inte någon lyckad bild precis, och definitivt inget jag visar upp här haha. Några andra bilder hann vi dessvärre inte med!)

Ungefär kvart över 23 satte jag mig på jumppabollen i köket. Samuel förberedde en oerhört fnissframkallande macka åt mig (ett rågbröd med smör, ost och två sorgliga stumpar kycklingfilé som han snabbt mikrade upp). Den kunde jag inte äta utan bad honom göra en “vanlig” smörgås (skinka, ost, gurka) och så fick jag i mig lite av en färdig smoothie som jag hade köpt.

Jumppabollen var fenomenal att sitta på. Den sviktade mjukt under bäckenbottnet och gjorde det lätt att ta värkarna på. Jag var förvånad över hur snabbt värkarna hade blivit sjuka – nu hade det gått en dryg timme sen den första värken men värkarbetet var i full gång: regelbundet, smärtsamt och ihållande.

Men den största utmaningen under värkarbetet var att jag inte. kunde. röra. mig.

Jag som älskar att dansa och röra mig har alltid tänkt att jag kommer att vilja vara igång när jag föder barn men under mina båda förlossningar har jag varit helt oförmögen till det. Jag har varit så sammandragningskänslig att minsta lilla rörelse triggar en smärtsam värk vilket har betytt att rörelse är lika med värk, är lika med ingen vila.

Så jag satt stilla på jumppabollen. Försökte få i mig lite näring och andades och ljudade lätt genom värkarna. Jag ville helst att Samuel skulle vara näranära. Under värkarna tyckte jag om att luta mig mot honom när han stod bakom mig samtidigt som han tryckte ner mina axlar, masserade ryggslutet eller klämde in sina fingrar i mitt hårbotten.

Men han måste dessvärre springa runt och plocka den där arma BB-väskan (note to self & others: PACKA DEN DÄR ARMA BB-VÄSKAN INNAN!!!)

Värkarna var sjuka och kom tätt och min enda smärtlindring var jumppabollen, andningen och ljudandet. Jag började bli rejält trött och var djupt inne i den infamösa “smärtdimman” som jag bokstavligen kände av som en dimma för ögonen: jag kunde inte öppna upp ögonen helt och hållet och kände mig dåsig.

Samuel har i efterhand sagt att jag var väldigt okontaktbar och i min egen värld. Jag pratade väldigt lite och svarade oftast korthugget och otydligt på hans frågor (om jag över huvud taget svarade).

Samuel kopplade upp mig till tens-maskinen och den lindrade skönt men smärtan skar förstås igenom i alla fall. Tens-programmet jag använde pausade emellanåt och ändrade frekvens på impulserna och det var egentligen först under dessa korta, korta pauserna som jag insåg hur väl den faktiskt lindrade smärtan.

Jag var egentligen aldrig smärtfri mellan värkarna utan hade ett ihållande skruvstädsgrepp i nedre magen som ständigt påminde mig om att den skulle hugga till ifall jag rörde mig det minsta.

Bebisgos några veckor efter förlossningen.

Klockan 00.00 ringde jag in till förlossningen. I det här skedet var värkarna kanske 7/10 sjuka och jag var tvungen att ge över telefonen åt Samuel mitt under samtalet då jag vid det här laget hade börjat ljuda ordentligt. Samuel tog över och sa att vi kommer in i något skede under natten.

Och mellan 00.00 och 00.15 gick det väldigt snabbt.

Jag hade ont och var fortsättningsvis okontaktbar och vägrade envist att röra mig.

Jag kände en värk som nästan liknade en krystvärk och mitt läte ändrade till ett mer brölande ljud till skillnad från det mörka mm:andet jag hade klarat mig med ditintills. Jag blev faktiskt rädd och insåg att det går snabbt – alldeles för snabbt – med tanke på att vi ännu var hemma och jag inte ens hade på mig kläder. Jag hade alltså ännu inte fått på mig byxor utan satt i underkläder då jag visste att jag skulle få så ont av att stiga upp och dra på mig byxorna.

Samuel har i efterhand sagt att han i det här skedet var på vippen att ringa ambulans för han var rädd för att jag inte skulle kunna ta mig till bilen över huvud taget. Samtidigt hörde han på min röst och såg på mitt beteende att det började bli dags att åka in. Och att det skulle bli bråttom.

00.19 ringde Samuel åt Maja som genast kom över för att vara hemma med Molly medan vi var borta. Lyckligtvis bor de vägg i vägg med oss så någon transportsträcka var det inte att tala om.

Samuel gav henne en snabbsnabb briefing gällande hennes sovplats och Mollys skötsel (men som tur hade jag skickat lite information redan en vecka innan) och sprang sedan för att köra bilen närmare ytterdörren. Under tiden han var borta hjälpte härliga härliga Maja mig att ta mig genom värkar genom att trycka fingrarna mot hårbottnet, hitta mina sandaler och få upp mig från jumppabollen.

När jag steg upp från jumppabollen var smärtan 9/10 men jag visste att jag bara måste ta mig till bilen. Bilen låg drygt fem meter från vår ytterdörr men den sträckan kändes nästan omöjligt. Jag visste ändå att jag inte fick tveka, inte fick stanna längs vägen till bilen och inte fick tänka på smärtan.

Så jag kanaliserade min största målmedvetenhet och bestämde att jag i rask takt ska gå till bilen och sätta mig i passagerarsätet. Jag visste att jag skulle göra det under en konstant värk (för rörelse = värk). Jag stod i tamburen med Samuel och Maja och väntade att en värk skulle ta slut och så fort den hade klingat av gick jag och Samuel ut och mot bilen.

Min största drivkraft till att inte stanna när jag – fullkomligt smärtpåverkad – stegade mot bilen var att jag inte ville ge våra grannar nöjet att se mig plågas och våndas och bröla älg-likt i födslosvåndor. Så jag bet ihop, fäste blicken på bilen och gick.

Och jag klarade det. Jag damp ner i passagerarsätet och andades ut. Vinkeln på passagerarsätet var förvånande nog behagligt och fungerade i sig smärtlindrande för mig. Jag hade fortsättningsvis tens-maskinen på och jag andades och ljudade.

Klockan var 00.30 och nu var vi på väg in till sjukhuset. Jag minns bilturen till sjukhuset som genom en dimma. Varje kurva, sväng och gupp framkallade en värk så Samuel fick köra en liten omväg för att undvika en väg full av farthinder.

Som tur var det en vardag och mitt i natten, så det var ingen trafik att tala om. När Samuel körde förbi GW Galleria i Stenhaga och ut på riksåttan fick jag en krystimpuls och kände ett enormt tryck neråt. Och för första gången under hela förlossningsförloppet hände två saker: 1) jag kände rädsla och 2) jag tänkte NEJ.

1) Rädslan var inte knuten till själva smärtan utan snarare till insikten om att vi kanske inte kommer att hinna fram; att vi kanske måste stanna längs riksåttan eller längs trottoaren inne i stan för att föda vid sidan av vägen eller i bilen. Jag hann redan börja tänka på hur vi ska göra om det blir aktuellt och den tanken skrämde mig.

2) Under all min mentala förberedelse inför förlossningen och under hela förlossningsförloppet ditintills hade jag fokuserat på att tänka ja, ner, tung och slappna av. Det hade gått jättebra. Men när jag satt i en bil som körde mer än hundra kilometer i timmen och samtidigt kände en krystimpuls tänkte jag NEJ och INTE och började spänna emot. Och TUSAN vad ont det gjorde att jobba emot kroppen under en förlossning. (Jag kan bara föreställa mig hur det vore att föda barn när man under varenda värk spjärnar emot, spänner sig och gör allt för att motverka livmoderns arbete.)

När Samuel hörde hur mitt läte ändrades där vid Stenhaga trampade han ner gaspedalen och susade fram längs riksåttan. Eventuella poliser hade väl antingen fått hjälpa oss att förlösa barnet eller transportera oss med blåljus till sjukhuset, tänkte både Sam och jag.

Vi nådde den ökända röda-vågen sträckan när vi närmade oss Vasa centrum och Samuel stannade plikskyldigt vid det första röda ljuset, men både han och jag konstaterade att vi fick göra ett undantag för att hinna fram. Samuel lade på varningsblinkers och körde aktsamt men beslutsamt mot rött genom hela Vasa centrum.

Och vi kom trygga men skakiga fram till sjukhuset.

Onsdagen den 14.6 var en solig och svettig dag. Detta var utsikten när Samuel åkte hem från BB torsdagmorgon den 15.6.

Samuel hittade en parkeringsplats nära huvudentrén och sprang till dörren och ringde upp till förlossningen. Han berättade att vi var utanför och att det verkar vara bråttom. De lovade förbereda en förlossningssal och reservera en hiss för att sedan komma oss till mötes.

Samuel hämtade en rullstol och kom sedan för att hämta mig. Han hjälpte mig över till rullstolen (ack smärtan i rörelsen än en gång!) och rullade in mig. En härlig barnmorska (hädanefter: BM) mötte oss vid ingången och hjälpte oss upp till fjärde våningen.

Jag rullades rakt in i förlossningssalen och när vi kom in såg Samuel mig djupt i ögonen och sade “Nu är vi framme vid sjukhuset, här finns proffsig personal som vet vad de gör och tar hand om dig. Allt är bra. Du är trygg” och lättnaden och insikten om att vi faktiskt hade tagit oss dit och inte behövde föda längs vägen (eller i bilen eller på gatan) fick mig att gråta.

Vi blev inskrivna klockan 00.50.

Jag bad genast om att få lustgas och när min pågående värk klingade av flyttade Samuel och BM mig över till britsen. Vid nästa värk fick jag inhalera lustgasen och DEN KÄNSLAN.

Bomullshjärna och betydligt mindre smärttopp.

När jag fick lustgas och kände hur otroligt mycket det förmildrade och lindrade smärtan kunde jag inte fatta att jag hade klarat mig utan så pass länge som jag hade gjort. Lustgas är det BÄSTA som finns.

“Det här e SÅ najs” sade jag så fort jag hade andats in det första, djuuuuupa andetaget av lustgas.

Efter värken hjälpte Sam och BM mig att ta av mig mina kläder och TENS-maskinen och lägga mig ner på britsen.

BM konstaterade att babyns hjärtljud låter bra och det slog mig då att jag inte en enda gång fram till det hade hunnit reflektera över babyn! Att det faktiskt är en baby därinne som också känner av och påverkas av detta intensiva värkarbete, och att den i värsta fall lider av det. Men lyckligtvis hade all eventuell oro över detta ändå varit onödig då allt var bra med babyn.

“Nu ska vi snart få träffa lillebror” sa Samuel åt mig mellan en värk. Jag blev så rörd och stärkt – det var så oerhört häftigt att inse att en nio månader lång väntan snart skulle vara över!

Lite före klockan 01 gjorde BM en inre undersökning på mig och till min stora förvåning var jag endast öppen med 6 cm. Med tanke på de starka kryst- och tryckkänslorna som jag hade haft hade jag trott att jag skulle vara öppen typ 8–9 cm – eller till och med 10 cm. Men BM sa däremot att babyn ligger lågt nere och väldigt väl positionerat så det kommer gå snabbt.

Det gjorde det.

Några minuter senare gick vattnet på mig rätt odramatiskt där jag låg på britsen och ytterligare 3 minuter efter det kände jag hur jag översköljdes av en otroligt stark krystkänsla. Det var en reflex som jag absolut inte kunde styra över; jag kände bara hur jag morrade till och hur min kropp krystade utan att jag ens ville det. (Föreställ er hur det är att spy: ett gutturalt läte i kombination med en kroppslig reflex man absolut inte kan styra över).

Mys på BB.

Ungefär 01.05 undersökte BM mig igen. Jag var öppen 8 cm och hon sa att jag inte fick krysta ännu. Hon sade att jag vid eventuell krystkänsla kan försöka ljuda riktigt, riktigt mörkt. Jag var skraj i det här skedet för krystimpulsen var så stark och fastän jag ville kunde jag inte påverka det.

Under nästa värk var krystkänslan ändå inte lika stark så jag lyckades morra mig igenom den. Jag tog en till värk utan att krysta alldeles för mycket och BM sade att jag skulle ta en till värk och så skulle hon kolla hur öppen jag var.

Hon frågade mig hur jag vill krysta, hur jag hade gjort under förra förlossningen, men jag var så omtöcknad och inne i värkarbetet att jag inte mäktade med att svara så Samuel svarade att jag hade legat på sidan. Jag bekräftade att jag gärna gör på samma sätt den här gången.

Med Samuels hjälp (han morrade och ljudade med mig) klarade jag ännu en värk utan att krysta och därefter konstaterade BM att jag var öppen 10 cm och att jag nu bara skulle lyssna på min kropp. Klockan var 01:07.

ÄNTLIGEN fick jag ge efter för krystimpulsen! Att tvingas jobba emot och inte få ge efter för kroppens signaler var definitivt det jobbigaste under hela förlossningen. Nu fick jag tack och lov bara lyssna på min kropp och göra precis som den ville.

Innan den första krystningen försökte jag samla min koncentration och fokusera. Jag påminde mig själv om vad jag mentalt hade förberett (tampongtricket, ner med hakan, våga krysta HÅRT, krysta ut vattenmelonen!) Jag taggade till inför krystvärken som jag gjorde inför en avgörande fotbollsmatch i min ungdom eller inför en stor spelning.

Så kom krystvärken.

Jag tog i för kung och fosterland. Jag höll Samuels hand i min hand, lät lustgasmasken ligga på min höft och höll i mitt ben med andra handen. Jag höll andan och tryckte på så mycket jag bara orkade. Jag kände egentligen inte om krystningen gjorde varken till eller från vad gäller hur babyn forcerade fram, utan fokuserade enbart på att krysta ut babyn.

Värken mattades av och när den var helt över slutade jag att krysta.

Och förlossningen, som ditintills hade gått så snabbt så snabbt, stannade upp.
Så kändes det i alla fall.

Tiden stod still och babyn hade lämnat med en stor del av hjässan halvvägs ut.

Jag hörde BM säga “olja, olja” åt hjälpbarnmorskan och kände hur det sved. “Så det här är det infamösa ring of fire” konstaterade jag men insåg i samma ögonblick att för att heta något så hemskt är det inte så farligt – det sved riktigt rejält men brände inte egentligen så mycket.

“Två värkar till så är babyn ute” sade BM åt mig i det här skedet vilket peppade mig enormt.

Jag låg där och väntade på nästa värk medan jag andades lustgas för att lindra smärtan. Jag försökte aktivt stänga ute allt annat och bara tagga till för allt jag var värd och tänkte: “På nästa värk ska huvudet ut – inte en CHANS att jag går med på att babyn lämnar så här halvvägs en gång till. Nu ska du UT!” (nästan lite arg i min beslutsamhet).

Väntan kändes evighetslång men till sist kom den: krystvärken.

Jag tog ett djupt andetag, klämde Samuels hand och tryckte på. Plötsligt hörde jag BM säga “Oj här kommer en arm” och då insåg jag ju att babyn är riktigt nära.

I samma stund kände jag känslan av hur babyns kropp rinner ur mig och så hör jag nästan genast ett babyskrik.

Han var här!

Klockan 01.11 föddes vår son.

Jag låg fortfarande på sidan och var rädd för att sparka till babyn eller barnmorskorna så jag väntade tills de hjälpte mig att vända mig på rygg så att jag fick upp babyn på bröstet. Genast tog jag honom under sjukhusklänningen och försökte värma honom så gott jag kunde.

BM och hjälpbarnmorskan kom med filtar och torkade av lite fosterfett och blod. Samuel kom riktigt nära oss och vi bara tog in att vi hade fått ett barn – en son.

Jag var väldigt skakig i benen efter förlossningen men kände mig inte särskilt fysiskt trött eftersom värkarbetet (som förvisso hade varit oerhört intensivt) hade gått snabbt.

Folk frågar ofta hur jag upplevde förlossningen och svaret är att det absolut var en positiv förlossningsupplevelse och att jag, om jag får välja, alla gånger hellre har en snabb förlossning än en lång och utdragen.

Ändå tycker jag inte att en snabb förlossning per automatik är lika med en bättre förlossning.

Om detta hade varit min första förlossningsupplevelse tror jag faktiskt att jag hade blivit traumatiserad – intensiteten, bristen på värkpauser och smärtlindring, rädslan över om vi skulle hinna fram och bara känslan av att inte hinna med tror jag att skulle ha blivit för jobbigt att ha som första förlossningsupplevelse.

Nu var detta lyckligtvis min andra förlossning och den första hade gått väldigt lugnt och sansat och ändå rätt snabbt till så jag visste vad jag hade att vänta. Därför är min upplevelse av förlossningen ändå positiv (jag gav den vitsordet 8 av 10).

I efterhand har ändå alla tänk om blivit rätt obehagliga att tänka på: tänk om förlossningen hade ägt rum då Samuel var i Helsingfors (bara fyra dagar tidigare), under söndagen när våra grannar var borta (bara tre dagar tidigare), om jag helt enkelt inte hade kunnat röra mig från jumppabollen, om vi hade startat en kvart senare osv. osv.

Samtidigt vet jag att inget gott kommer ut av att tänka om, och sist och slutligen får vi bara landa och vara tacksamma i att allt gick bra.

Allt. Gick. Bra.

Och nu har vi en son.
Vår Måns.

Vi kunde inte vara mer lyckliga över det.

Mera chill

Det är alltid häftigt att vara gravid och att förbereda sig för förlossning och tiden med en nyfödd baby.

Men förstås är det väldigt annorlunda andra gången jämfört med den första. Vissa saker är annorlunda helt enkelt för att omständigheterna är det, andra saker är annorlunda på grund av att jag vet mer om vad en förlossning och babytid innebär. Och ytterligare vissa saker är annorlunda för att jag tänker eller har planerat hantera dem annorlunda.

Här tänkte jag delge några exempel:

Jag är mycket mer chill inför förlossningen
Jag var aldrig rädd inför eller under förlossningen med Molly. Men jag förberedde mig minutiöst på olika sätt (vilket troligtvis underlättade hela förlossningsförloppet). Den här gången förbereder jag mig absolut, men eftersom jag har en positiv och stärkande förlossningserfarenhet bakom mig tar jag det med mera ro.

Jag planerar att ge mig mera nåd under postpartum-tiden.
Med Molly var jag på benen från dag ett och började med lååånga (alldeles för långa) power walks med vagnen när jag var drygt 3 veckor postpartum (helt idiotiskt med tanke på att jag hade behövt vila). Jag började också träna rätt hårt väldigt tidigt och det var förstås skönt men jag tog ut mig lite för mycket. Den här gången hoppas jag att jag kan unna mig själv att ta det lugnt under fjärde trimestern och under nyföddtiden.

Mera bebisgos!
Jag hade förstås fått höra att det är viktigt med hudkontakt och närhet under babytiden, men i efterhand vet jag att jag var ivrig med att hålla på med mina “projekt” och vara i gång. Jag har i alla fall planerat att ta det mer lugnt och helt enkelt ligga och gosa mer den här gången. Jag hoppas jag har ro att göra det.

Lägre trösklar
Redan nu under graviditeten har jag märkt att jag har fått sänka på en hel del trösklar och be om hjälp oftare. Jag hoppas att jag även under fjärde trimestern förstår att hålla mina trösklar lågt nere. Med Molly ville jag verkligen bjuda hem folk och visa upp vår älskade dotter men jag var noll chill med att låta folk ta med något i matväg och hjälpa till utan gick in i mitt värdinne-mode hundra procent. Mindre städning, färre projekt, mer anspråkslös bjudning under denna fjärde trimester tänker jag.

Trenden överlag går mycket i tonerna chilla mer för helt ärligt vet jag inte hur jag orkade vara så på gång och så aktiv med allt jag höll på med parallellt när jag var en nybliven förstagångsmamma (jag gick kurser i statistik och skickade in min första artikel när Molly var två veckor gammal).

Jag hoppas att jag den här gången hittar en balans mellan projekt och “njuta av babytiden” (ett uttryck som i och för sig inte är helt oproblematiskt med tanke på den enorma omställning en baby innebär med eventuellt sömnbrist, vaknätter, hormoner osv.)

Har du upplevt liknande? Är detta aktuellt för dig? Hur tänker du med att få första respektive andra/trejde/ente barnet?

Hittills har jag inte varit jättebra på att ta det chill. Här 60 minuters partyspelning dagen innan jag blev mammaledig. Men nu går det bättre, faktiskt. Foto: Ida Rebers

En gravidlista

Nu kommer ett inlägg som jag aldrig har gjort förut men som jag själv tycker är kul att läsa på andras bloggar – en gravidlista!

Denna lista har jag sett figurera en hel del i bloggvärlden och är från Elsas blogg.

Vilken vecka är du i nu?
Vecka 31 (30+5).

När är du beräknad?
Den 17 juni vilket även råkar vara min och Samuels årsdag för när vi blev ett par (man vill ju tajma in festligheterna liksom – SKOJA).

När fick du reda på att du var gravid, hur gick det till och hur tog du det?
Fredagen den 4 oktober tog jag ett gravtest tidigt på morgonen för jag hade haft på känn att “något kanske är på gång”. Eftersom denna fredag var en potentiell mensdag för mig ville jag också veta om jag skulle utrusta mig för dagen med mensskydd eller för framtiden med bebis, haha. Jag blev glad och förvånad fastän jag hade anat.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021 (typ exakt två år sedan). Foto: Rebecka Hägert-Backkull

När och hur berättade du för din partner att du var gravid och hur reagerade denne?
Testet visade genast positivt och jag sprang med det (fräscht, förresten) till Samuel som fortfarande sov. Han var yrvaken och kunde inte riktigt ta in vad jag sade. Men han blev glad och vi kramades och konstaterade förvånat: “vi ska få en baby!?!?”.

Vilken vecka var du i när du fick veta att du var gravid?
Det måste ju rimligtvis ha varit vecka 5 (4+0) eller något sådant? Jag minns att detta sätt att räkna gjorde mig chockad när jag var gravid med Molly – jag hade tänkt att första dagen för missad mens räknas som den första gravid-dagen, och att det därifrån är frågan om 40 veckor framåt. Fatta CHOCKEN när jag då redan “hade varit gravid” i fem veckor!!

Var graviditeten planerad?
Den var inte helt oplanerad om vi säger så, men vi försökte inte aktivt få barn när vi väl blev gravida.

Hur gamla är du och din partner och hur länge har ni varit tillsammans?
Jag är 29 och Samuel är 31. På beräknat datum (17.6) har vi varit tillsammans i 11, härliga år.

Vilka var dina första gravidsymtom?
Ni kommer inte tro det men faktiskt foglossning. Och ligamentsmärtor i sidorna. Helt galet.

Mådde du mycket illa i början?
Jo, det gjorde jag. Till skillnad från graviditeten med Molly (då jag endast mådde illa om morgnarna men sedan kastade upp så att det gick över) var jag under denna graviditets första trimester illamående dygnet runt.

Har du haft några krämpor/problem under graviditeten?
Foglossningen har jag dragits med mer eller mindre hela tiden. Utöver det har jag förstås varit trött, haft ligamentsmärtor, torr hy, varit mer gråtmild, haft halsbränna etc. etc. Men inga alldeles för oöverkomliga besvär ändå.

När kände du bebisens första sparkar?
Det var lite diffust i början, men supertydligt kände jag sparkar kring julen 2022 (kring vecka 16 någonting). Jag har moderkakan i framvägg så jag tycker att jag kände rörelser lite senare denna gång eftersom jag med Molly hade moderkakan i bakvägg.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Har du varit mycket orolig?
Nej faktiskt inte. Det är klart att tiden mellan insikt om graviditet fram till det första ultraljudet är spännande och nervöst, men särskilt orolig var jag ändå inte. Jag har inte heller nojjat alls lika mycket kring mat och krämpor som med den första graviditeten. Skönt så.

Hur många ultraljud har du gjort?
Tre stycken. Det första ultrat i vecka 13, sedan ett ultra under rutinläkarbesöket i vecka 20 och sedan strukturultraljudet i vecka 23.

Vad har du haft för cravings?
Leksands knäckebröd med gräddost, gurka och chilisalt MUMS! Jag har överlag varit mer sugen på saltigt än på sött.

Har du varit känslig?
Jo, både emotionellt (gråtmildhet, rördhet etc) men också känslig mot lukter och smaker.

Har du fått bristningar?
Nej, inte i alla fall ännu.

Har du varit äcklad/känslig för någonting under graviditeten?
Som sagt har jag haft problem med en massa lukter och smaker (typ om något livsmedel är lite halvgammalt i kylskåpet – URK).

Ditt bästa gravidminne?
När jag och Samuel väntade på att gå in till ultrasköterskan i vecka 13 för att få se om vi faktiskt har en baby där inne och om den har isåfall har det bra. Vi var förväntansfulla och spända och lite oroliga förstås. Då spelades låten “Mestaripiirros” av Anna Puu via radion i väntrummet och både han och jag fick tårar i ögonen, det kändes fint och tryggt på något sätt.

Ditt värsta gravidminne?
Illamåendet 24/7 särskilt under veckorna 6–11. Jag kunde i princip bara äta TUC-kex och klementiner och ligga på soffan och djupandas. Inte kul.

Gravidfotografering med Molly i magen, april 2021. Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Vet ni vad det blir för kön och vad den ska heta?
Ja det blir en POJKE! Namnet är väl inte helt bestämt men vi pratar bara om babyn som “Måns”.

När berättade ni för nära och kära att ni väntade barn?
Dagen efter vårt vecka 13 ultra firade vi självständighetsdagen med våra vänner här i Vasa. Det blev en riktigt baby-yra då 3 par (inklusive vi) på samma kväll berättade att de till sommaren ska få baby! Åt våra familjer berättade vi lite vartefter att vi träffade dem där i december.

När köpte ni första bebisprylen?
Eftersom vi redan har en tvååring till vilken vi hade skaffat det mesta var det ganska sent. Jag började köpa en del pojkkläder på loppis ungefär i februari tror jag?

Hur har er bebis varit hittills i magen?
Lagom rörlig, lagom lugn. Jag skulle minnas att Molly var busig i magen medan denna baby har rört på sig regelbundet för att jag ska slippa vara orolig över det, men ändå inte så mycket att jag skulle vakna på nätter eller störas av det. Hittills har han inte heller sparkat mot blåsan eller revbenen särskilt ofta så det har varit skönt.

Hur vill du att förlossningen ska se ut?
Jag försöker att ha ett öppet förhållningssätt till förlossningen (jag märker att jag vill jämföra med min första (dröm)förlossning vilket kan vara riskabelt om det inte går lika bra/på samma sätt). Jag hoppas ändå att jag ska kunna vara lugn och rotad i mig själv, få ett bra stöd av Samuel och barnmorskan och lita på att min kropp vet vad den gör.

Sen när det gäller förlossningens hur, när och smärtlindring etc är jag väldigt öppensinnad precis som förra gången. OM jag ändå får välja har jag gärna en kortare latensfas (med Molly hade jag en latensfas som var drygt 10 dagar lång …)

Nivån på bildkvaliteten sjönk dramatiskt här till slutet, men så här ser jag ut precis idag.

Min förlossningsberättelse

Vår Molly föddes punktligt på beräknat datum på Valborgsmässoafton.

Jag har länge varit tveksam till huruvida jag ska dela min förlossningsberättelse eller inte, men eftersom min upplevelse var enbart positiv ser jag det som ett viktigt bidrag bland alla narrativ om att föda barn.

Jag hade en makalöst fin förlossningsupplevelse och därför vill jag dela den med er – för att sporra, uppmuntra och erbjuda en röst om att det kan vara fint och positivt att föda barn.

Vi hade förberett oss genom att delta i en profylaxkurs, jag hade gjort en del avslappningsövningar (men väldigt lite egentligen) och så hade jag läst några böcker om förlossning, bland annat Föda utan rädsla (ur vilken Samuel läste kapitlet för stödpersoner).

(Föda utan rädsla metoden var för övrigt det som hjälpte mig och oss mest under hela förlossningsarbetet.)

Innan jag själv blev gravid, och ännu långt in i graviditeten, förstod jag inte poängen med förlossningsberättelser. Nu älskar jag att ta del av dem. För jag tror att något så stort och mäktigt som att föda barn måste få berättas, återberättas och delas.

Så här kommer den, min förlossningsberättelse.

Sista magbilden mellan värkar under torsdagförmiddagen den 29.4.

Formellt sett var min förlossning rätt kort, i journalen står det 9 timmar, men jag brukar skämtsamt säga att jag hade en ”en och en halv veckas förlossning”.

För en och en halv vecka innan beräknat datum, tisdagkväll den 20.4, trodde jag att vattnet gick. Jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in på kontroll på onsdagmorgon 21.4.

Allt såg bra ut och de konstaterade att fostervattnet fortfarande var kvar och att jag hade haft en så kallad falsk vattenavgång – de yttre fosterhinnorna hade spruckit, men inte de inre i vilket själva babyn ligger. Vidare konstaterades att jag var 1 cm öppen och att det fortfarande fanns en del kvar av livmoderhalsen.

Nå, alla tester och undersökningar som de utförde på mig då gjorde att jag började få mer sammandragningar. Under en och en halv veckas tid hade jag sammandragningar om nätterna som gjorde ont och var regelbundna (om än inte täta).

Varje natt i en och en halv veckas tid trodde jag således att “NU är vi igång”. Men varje morgon i en och en halv veckas tid klingade sammandragningarna av på morgonen och under dagen hade jag absolut NOLL känningar.

Det här var rätt tufft så där rent mentalt.

Till en början isolerade jag mig helt och fokuserade bara på att vila, äta näringsrik mat, ladda batterierna och tanka oxytocin. Men trots att jag fick många tecken på att förlossningen närmade sig (teckningsblödning, slempropp, förvärkar) så kom det aldrig igång.

Efter en vecka gav jag upp med min isolering och oxytocintaktik.

I en svag stund tänkte jag att jag aldrig kommer att föda det här barnet och att jag kommer att vara gravid tills jag är 80 år. Under onsdagen den 28.4 storstädade jag huset i ren frustration för jag tyckte inte att min oxytocintaktik verkade fungera.

Det här var en del av oxytocintaktiken. Vila, mys och tupplurer.

Och natten till torsdagen den 29.4 sov jag som en stock. Jag som hade haft nattliga värkar under mer än en veckas tid kände inte av en enda. Jag var inte ens uppe på natten för att göra mitt vanliga toabesök – så djupt sov jag.

Men jag vaknade på torsdagmorgon 29.4 klockan 05.50 av en plötslig mensliknande värk i ryggen och magen.

Prick klockan 06.00 kom följande värk. Jag försökte att inte tänka på det, att intala mig att det bara är mina förvärkar som spökar men ungefär 06.10 kom följande och de gjorde mer ont än vad mina nattliga förvärkar någonsin hade gjort.

Värkarna fortsatte komma med tio minuters mellanrum och klockan halv sju väckte jag Samuel. Han reagerade empatiskt men måttligt för jag hade ju haft falska värkar förut.

Värkarna fortsatte komma och när vi åt frukost klockan 08 hade jag redan 3-4 värkar på tio minuter och var tvungen att profylaxandas igenom dem. Samuel jobbade hemifrån och fick väldigt bråttom att boka in möten för att delegera vidare sina arbetsuppgifter.

Jag ringde förlossningen kring klockan 09 och de sade att jag får komma in när jag känner för det. Jag ville ändå försöka vara hemma så länge som möjligt.

Så jag tog en varm dusch (så skönt!), satt på pilatesbollen och kopplade upp mig till TENS-apparaten (älskade den!) som jag hade fått låna av en vän. Jag tankade bärsoppa och slökollade på Grey’s Anatomy för att distrahera mig.

Jag använde mig av två mentala bilder under hela förlossningen. Den första fick mig att orka igenom värk efter värk. Den andra bilden fick mig att slappna av under värken.

Rep-metaforen var bilden jag föreställde mig för att orka igenom värkarna. Varje värk drog jag mig fram längs ett rep och varje värk tog mig från en knut till en annan. Jag föreställde mig att jag ålade (eller tetsade, som de säger i militären) fram i lera – med regn piskande i ansiktet och iskall vind bitande i kinderna.

Den andra bilden var att jag sjönk ner under en våg i havet. Jag föreställde mig att det enda jag kan göra är att helt ge upp, helt kapitulera för vågen och inte försöka kämpa emot. Min kropp blev tung och jag slappnade av.

Så här höll jag på.

Andas. Tung. Ner.

Jag slutade klocka värkarna där vid 09 för jag visste redan då att de var regelbundna, mellan 45-90 sekunder långa och sjuka.

Till lunch åt vi potatismos och köttfärslimpa och jag försökte få i mig så mycket som möjligt.

Klockan 14 åkte vi in till förlossningen vid Vasa Centralsjukhus. Inte för att jag inte klarade mig hemma, utan mest för att få en uppdatering om läget. Jag ville inte åka in för sent utan gärna hinna landa i förlossningssalen i god tid.

Det var en utmaning att hitta parkeringsplats mitt under en arbetsdag och vi var tvungna att parkera en god bit från huvudingången.

Av någon anledning tyckte vi ändå det var rimligt att promenera den ca 800 meter långa vägen från bilen till ingången, och det gick helt bra men vi var tvungna att pausa och andas var femtonde meter.

Bilden från vår ”promenad” in till VCS. Barnmorskan sade när hon såg mig: ”Du ser nog lite för glad ut” vilket jag nu i efterhand kan förstå så väl. (Det var inte kul att höra då 😅)

Vi blev mötta av en härligt uppmuntrande barnmorska som välkomnade oss till undersökningsrummet.

Babyn mådde bra men jag var fortfarande bara öppen 2 cm. BESVIKELSEN! Här hade jag trott att jag var på god väg, men i medicinska termer var jag ännu bara i latensfasen – inte ens i aktiv förlossningsfas!

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning där och då och rekommenderade oss att åka hem, kanske ta en promenad (inte en chans med min sammandragningskänslighet!), duscha, vila, äta och så vidare.

Jag var besviken men tyckte ändå det lät som det bästa vi kunde göra. Vi åkte hem men svängde in via Burger King för att köpa oss (mest mig) en trösteglass.

Väl hemma kunde jag faktiskt vila lite.

Bild från tiden hemma. Jag TENS:ar, tupplurar och uppdaterar mamma. Ändå helt glad fastän jag började få rejält ont vid det här skedet.

Jag slumrade till mellan värkarna och det gjorde gott. Vi gjorde precis som barnmorskan sade och hinnsvepningen gjorde sitt. Redan 18-tiden var värkarna så sjuka att jag upplevde att varken andningen eller avslappningen riktigt räckte till. Så jag började ljuda.

Ett mörkt “aaaa” eller “mmm” i kombination med att jag hängde över bord, bänkar, skåp eller Samuel underlättade. Vi märkte också att det var effektivt när Samuel helt sonika klämde sina händer hårt, hårt mot mitt huvud eller tryckte ner mina axlar.

Jag var lite rädd för att vattnet skulle gå hemma (för jag hade hört att värkarna gör ännu mer ont efter att vattnet har gått) så klockan 21 körde vi in på parkeringen till Vasa centralsjukhus igen.

Den här gången parkerade Samuel så nära dörren som möjligt och hjälpte mig att gå in den 15 meter långa vägen från bilen till huvudentrén.

Vi pausade 5 gånger under den sträckan och jag stönade fram mina mmm:n och aaa:n medan jag klängde på valfri stolpe eller Samuel. Vi skrämde troligtvis vettet ur taxichaufförerna som stod uppradade och höll andan i tron på att en baby när som helst skulle ramla ur mig.

Jag satt och väntade, andades och ljudade mina mörka läten medan Samuel flyttade bilen till en långtidsparkering.

Samma barnmorska som hade tagit emot oss klockan 14 hade avslutat sitt skift och mötte oss av en slump i aulan. Hon sade att hon genast märkte att det var det igång på riktigt – det märktes på min andning. Hon sade att hon nog misstänker det blir en baby ännu inatt. PEPP!

Vi stövlade in till förlossningen och jag fick en värk samtidigt som barnmorskan A tog emot oss.

Inte lika glad och betydligt mer trött andra gången inne i undersökningsrummet.

A tog in oss i observationsrummet och tog kurvan på mig. När hon gjorde den inre undersökningen kände jag plötsligt hur något varmt bara rann ur mig – klockan var 21.45 och vattnet gick!

Och värkarna efter vattenavgång – wow vad de ökade i intensitet.

Jag fick på mig en patientklänning och så frågade A vad jag hade för gameplan. “smärtstillande” sade jag men “kanske kejsarsnitt” hann jag tänka (på skoj) för de här värkarna var riktiga monstervärkar.

Men eftersom jag bara var öppen 5 centimeter föreslog A ett varmt bad och lustgas. Jag var tveksam för jag är ingen vattenmänniska. Samuel uppmuntrade mig ändå för jag hade haft stor hjälp av duschen därhemma, så badet var planen!

Så länge badet tappades upp gick vi i korridoren till en förlossningssal. Sträckan var än en gång imponerande 20 meter men jag var tvungen att pausa fem gånger under den sträckan.

Jag tyckte lite synd om de mödrar som var inne i förlossningen samtidigt, för A berättade att de flesta har fått smärtstillande och skulle försöka sova under natten. ”Lycka till” tänkte jag bara innan jag stannade och stönade mig igenom nästa värk.

Väl framme i förlossningssalen satte jag mig på en pilatesboll och fick använda lustgasen.

Busungen till man som flinar brett under värsta monstervärkarna! Han var så bra på att hålla stämningen upp under hela förlossningen, min Samuel ❤️

Samuel satt på en stol bakom mig och tryckte sina händer mot mitt huvud, mina axlar och min korsrygg. Han var ett så bra stöd hela tiden och uppmuntrade mig alltid att ljuda mörkt och att slappna av. Och så kom han med sportdryck och vatten när jag behövde.

Under de första två andetagen med lustgasmasken blev jag lite yr och började må lite illa, men sedan förstod jag att jag måste andas på ett annat sätt (tänka Darth Vader) och att jag också kan ljuda i masken på utandningen.

DÅ blev lustgasen min stora räddning.

Grejen med lustgasen var den här: den tog inte bort smärtan, absolut inte, men den gjorde smärttoppen lite planare. Att koncentrera mig på Darth Vader-andningen på det här konkreta sättet gjorde också att jag fäste tankarna på annat under värken.

Jag började andas in gasen så fort jag kände av att en värk började och rätt snabbt insåg jag att det bara krävdes typ tre in- och utandningar och så var det värsta över.

På det här sättet ramades värkarna in väldigt tydlig och förhindrade min upplevelse till att bli en enda smärtdimma där värkarna kommer och går utan tydligt början och slut. Fantastiskt bra.

Badkaret fanns i en annan sal så när vattnet hade tappats upp skulle vi förflytta oss. Igen. Jag kunde bara ta mig några meter till förlossningssalens dörr när jag konstaterade att jag inte kunde gå en meter till på grund av smärtan (dessutom utan min kära lustgas!).

A hämtade en rullstol men konstaterade när hon kom tillbaka: “Mindy vi kan ta dig till badet om du vill, men då misstänker jag att du också kommer att föda i vattnet”.

ALDRIG tänkte jag men svarade (hoppas jag) något mer artigt. Vi återvände således till pilatesbollen, lustgasen och tryckmassagen.

Efter en dryg kvart kände jag ett enormt tryck neråt och sade åt A att jag tror att jag kände en krystimpuls. A sade att hon gärna kollar läget så jag klättrade upp på britsen.

Jag var fortfarande bara 5-6 centimeter öppen men babyns huvud var väldigt lågt nere, och det förklarade troligtvis trycket neråt.

Jag blev kvar på knäna på britsen och jobbade på med lustgasen. Efter ännu en kvart var jag hela 8-9 centimeter öppen. Jag kunde inte TRO mina öron. Och ytterligare tio minuter så var jag fullt vidgad, redo att börja krysta.

Den erkända grattisbrickan!

Krystvärkarna var av en helt annan karaktär än de tidigare sammandragningarna. De gjorde inte alls lika ont utan kändes snarare som en impuls; en reflex som tar över hela kroppen och bara gjorde att jag måste krysta.

Krystvärkarna var också betydligt kortare, bara 15-30 sekunder i jämförelse med förlossningsvärkarnas 60-90 sekunder. Det här gjorde emellertid att jag till en början inte krystade tillräckligt hårt eller länge för att det ens skulle räknas som att jag krystade.

Först efter 20 minuter av krystande dokumenterade och berättade A att NU var krystfasen igång. Då förstod jag att jag faktiskt kunde dra ut på krystningen och våga krysta också fastän smärttoppen klingar av.

Så jag började ta i lite mer.

Efter ett cirka tjugo minuter sade A att jag skulle lägga mig på sidan. Hon konstaterade att babyns huvud placeras mer fördelaktigt om jag låg på sidan, för då kan babyn lättare tränga sig igenom bäckenet.

Så jag fortsatte krysta liggandes på sidan. Samuel höll i mitt ben och jag armkrokade mitt knäveck med ena handen och höll i lustgasen med den andra. (Ironiskt nog var bicepsen på den arm med vilken jag höll i mitt knäveck det som har gjort mest ont efter förlossningen – ACK den träningsvärken!).

Efter ännu cirka tjugo minuters krystande sade A att hon snart skulle vilja klippa för att babyns huvud lättare skulle ta sig fram. DÅ väcktes något inom mig och jag minns tydligt hur jag tänkte på ren och skär kokkoladialekt “Nå int JIRI veeden byri du klipp na!” och tusan som jag tog i efter det.

Uppenbarligen gav det resultat för efter dryga fem minuter informerade A Samuel om att det finns en knapp som han ska trycka på när hon säger till, för då kommer hjälpbarnmorskan in.

Samuel frågade om det alltså ska vara två personer när babyn är nära vilket A bekräftade. Oj vad det sporrade mig att fortsätta – jag visste ju att det betyder att vår dotter är nära!

Samuel fick tecknet från A att trycka på knappen och jag krystade för brinnkära livet. Det gjorde faktiskt inte ont att krysta men jag minns att jag blev väldigt andfådd och bara flämtade efter luft mellan värkarna.

Klockan blev 00.00 och insikten om att vår baby kommer att födas på beräknat datum var svindlande – det händer ju så sällan! Och det betyder att vi kommer att få en Vappu-baby!

“Hon har hår på huvudet!” utbrister A och frågar om jag vill känna. Och visst hade hon det! Så mäktigt att för första gången känna vår dotters hjässa. Det blev så verkligt med ens.

Jag kände egentligen inget särskilt när huvudet kom ut, men jag blev uppmanad av A att andas djupt och bara krysta försiktigt och med ens, klockan 00.21, rutschade resten av kroppen ut!

A lyfte upp henne så vi fick se henne för första gången. Och hur ska jag beskriva det – jag var häpen, förvånad, adrenalinstinn.

Men hon, vår dotter, var fulländad.

Hon hade betydligt mer hull på kroppen än jag hade föreställt mig. Hon hade runda kinder, stora ögon som genast var öppna, hår på huvudet och perfekta små händer och fötter.

Vi märkte att hon hade lite problem med andningen, det lät rossligt, så A och hjälpbarnmorskan torkade bort slem och såg till att hon hade det bra innan hon lyftes upp på mitt bröst.

Jag grät och minns att jag mest kände mig oerhört förvånad. Det och en stark beskyddarinstinkt sköljde över mig. Samuel höll om sina tjejer för första gången och det var en väldigt mäktig stund.

Efter någon minut fick Samuel klippa navelsträngen och ganska snabbt efter det sade A att han fick komma med henne till ett barnbord där de skulle hjälpa henne med andningen.

Jag blev kvar i förlossningssalen med hjälpbarnmorskan och bara pustade ut.

Samuel, A och babyn kom tillbaka efter tio minuter. Allt var stabilt med babyn och vi fick vara tillsammans på riktigt för första gången – vår lilla familj.

Dagen efter på barnintensiven.

Jag fick hålla vår dotter i min famn och så småningom lämnade barnmorskorna oss i fred och kom med den berömda grattisbrickan.

ALDRIG har en smörgås, yoghurt, te och jaffakex smakat så gott! Jag som knappt hade fått i mig något annat än bärsoppa och sportdryck på ett dygn SLUKADE allt medan jag och min dotter lärde oss att amma.

Jag och Samuel försökte ta in vad som hade hänt. Det var omöjligt men vi försökte i alla fall.

När klockan var närmare 04 på morgonen kom barnmorskorna in. De vägde och mätte henne och konstaterade att hennes syresättning var lite dålig och att hon skulle behöva vara inne på barnintensiven åtminstone över natten.

Vi blev varmt emottagna där och kände att hon var i trygga händer under sin första natt, trots att det inte var i våra händer. 05-tiden inkvarterades jag och Samuel i ett familjerum på BB och försökte sova.

Vi fick förstås varsin brits men kände att vi behövde och ville somna nära, nära efter den starka och stärkande upplevelsen vi hade varit med om. Så vi somnade så, på samma brits i varandras armar.

Omtumlade, genomtrötta, lyckliga, lite oroliga över vår baby men ändå i enormt trygga händer.

Och vår baby, Molly, blev snabbt frisk igen.

Vi har hyst en oerhörd respekt för vårdpersonal efter den här upplevelsen. Vi fick ett så oerhört proffsigt, skickligt och empatiskt bemötande av alla vi hade att göra med under förlossningen, på BB och på barnintensiven.

Ett tack känns inte nog, men i alla fall, tack <3

Vår skatt ❤️

Det stora vemodet

Bland den myriad känslor som jag har upplevt under de här gånga veckorna har vemodet varit den mest dominanta.

Ett märkligt vemod som är kopplat till faktumet att ett kapitel i mitt liv så onekligen är avslutat.

Att vara gravid var en häftig resa.

Jag fick må så bra och jag njöt verkligen av att längta, vänta, fantisera om hur det skulle bli. Jag älskade att läsa om vad som händer med babyn vid varje ny graviditetsvecka och att känna det lilla livet sparka och härja i magen.

Att föda barn var också en mäktig upplevelse som jag alltid kommer att minnas glädje. Jag kände mig så stark den dagen och är så stolt över mig själv att jag klarade det.

Nu är den delen av resan över och ett helt nytt kapitel har tagit vid.

Och det är förstås ett enormt spännande kapitel som jag också ser fram emot, men ändå känner jag vemod över att nu har genomlevt min första graviditet och min första förlossning. För även om jag får fler barn i framtiden så kommer det aldrig vara första gången igen.

Det gör mig vemodig.

Och det känns lite töntigt.

Jag kan läsa någon broschyr som vi fick på BB-avdelningen och känna “åh vad kul det var”.

Men trots att det känns lite töntigt att jag är vemodig har jag tänkt mig att det är ungefär som en elitidrottare måste känna.

De tränar fysiskt och mentalt inför en viktig tävling i flera månader – kanske till och med år. De planerar och skapar delmål, visualiserar målbilder och förbereder sig praktiskt på alla sätt. De känner spänningen och nervositeten när dagen närmar sig. De lever upp – nu är det dags.

Och när dagen väl kommer är deras sinnen skärpta, deras kropp helt i synk med deras hjärna för de har förberett sig så länge. De stornjuter av att äntligen få göra det de har längtat efter så länge.

De gör sitt livs prestation, vinner tävlingen och står som segrare vid dagens slut. Oerhört glada, adrenalinstinna, enormt stolta över sig själva. Bästa dagen i deras liv!

Men sen är det bara så definitivt över.

Månader av väntan är över och plötsligt börjar en vardag som förstås känns annorlunda och bra efter vinsten, men också tom – alla målbilder, delmål och planering är nu över. Idrottaren behöver nya mål, nya tävlingar att sikta in sig på, men innan det upplever idrottaren en slags tomhet över att det är över.

Ungefär så tänker jag mig att det är för elitidrottare. Ungefär så känns det i alla fall för mig.

Jag tror att det är viktigt att prata om alla typer av känslor som kan uppstå vid det första föräldrablivandet – för det mesta är ju normalt men många känslor är ännu lite tabubelagda.

Att bli förälder är en enorm omställning och människan tenderar vanligtvis kräva lite tid att anpassa sig till nya situationer. Så trots att jag känner mig lite töntig och lite skamsen över mitt stora vemod så vill jag ändå vara öppen med det. För jag tror att även detta är helt normalt.

Och mitt stora vemod till trots är jag förstås överlycklig över vår Molly och så tacksam över att vi har fått henne.

Men jag försöker tänka att den ena känslan utesluter inte den andra. Inte alls faktiskt.

Några aningar inför förlossningen

Att föda för första gången var otroligt häftigt.

Jag hade förberett mig genom att läsa böcker, läsa andras förlossningsberättelser och gå profylaxkurs men ändå är ju att föda barn något som måste upplevas för att verkligen ha en förståelse för vad det innebär.

Precis som jag har gjort tidigare vill jag här lista några av de föreställningar eller aningar som jag hade och hur väl de stämde överens med verkligheten. Den här gången med fokus på förlossningen.

Den sista magbilden på mig. Tagen under förmiddagen torsdagen den 29.4

Jag trodde jag skulle reagera annorlunda på smärtan
Och det här baserade jag på min låga smärttröskel så där till vardags. Jag är inte alls smärttålig och tycker att det är ofantligt synd om mig om jag slår i tån eller huvudet i någon envis vinkel. Förlossningssmärtan är ju ändå en positiv smärta som för en närmare babyn och den insikten gjorde verkligen all skillnad.

Jag trodde jag skulle ha en lång förlossning
För det brukar det ju ofta vara för förstföderskor. Min förlossning var emellertid inte så värst långt, den aktiva fasen klockades till nio timmar.

Jag trodde jag skulle vilja fly eller drabbas av panik
Det här förvånade mig kanske mest, för det var inte en gång som jag skulle ha drabbats av panik, tänkt NEJ eller velat fly från förlossningsarbetet. Jag är själv förvånad över den målmedvetenhet med vilken jag tog mig an värkarna, och här tror jag bestämt jag får tacka Föda utan rädsla-metoden och profylaxkursen jag deltog i. Mental förberedelse är uppenbarligen väldigt viktigt!

Jag trodde jag skulle ogilla vatten som smärtstillande
Vatten är INTE mitt element men jag uppskattade varma duschar och var faktiskt på väg i badet också under förlossningen (men hann aldrig, mer om det i min förlossningsberättelse).

Jag trodde att min förlossning skulle starta med vattenavgång
Ingen aning om vad jag grundade det här på, men jag trodde faktiskt att det skulle börja med vattenavgång trots att jag vet att det är mer sällsynt. Jag råkade ändå ha en så kallad falsk vattenavgång, så delvis hade jag kanske rätt.

Jag trodde jag skulle vilja ta all medicinsk smärtstillande tillgänglig
Och detta än en gång på grund av min låga smärttröskel i normaltillstånd. Jag trodde stenhårt att jag skulle ta en epidural men nu nöjde jag mig med lustgas, pilatesboll, TENS-apparaten, massage, andning och läten och varma duschar. Troligtvis hade jag velat ha mer medicinskt smärtstillande om förlossningen hade varit väldigt utdragen men det aktiva arbetet pågick under en så kort men intensiv tid.

TENS-apparaten som jag hade fått låna av en vän. Vilken räddare det var!

Jag trodde jag skulle vilja röra på mig mer under förlossningen
Jag hade en spellista med bra låtar, vi hade övat några dansmoves med Samuel och jag var taggad att aktivera mina höfter i svängiga latino-danser men så blev det inte. Jag var väldigt sammandragningskänslig så varenda rörelse orsakade en smärtvåg, och därför nöjde jag mig med att vara så stilla som möjligt.

Jag trodde att vår baby skulle födas på natten
Och det här stämde ju! Men det stämmer ju för de allra flesta födslar så det var kanske inte så konstigt ändå.

Jag trodde jag skulle vara rädd för att vara till besvär
I normaltillstånd är jag ofta väldigt mån om att vara andra till lags. Jag trodde således att jag under förlossningen bara skulle göra som andra sade utan att lyssna på min egen kropp och vilja. Det här skrev jag till och med ner i mitt förlossningsbrev som en heads up åt barnmorskan. Lyckligtvis brydde jag mig inte alls om ifall jag var besvärlig eller hade för mycket ljud eller orsakade för mycket uppståndelse under förlossningen. Jag vågade ta plats och säga hur jag ville ha det, och för det är jag glad och stolt.

Jag trodde jag skulle ha minnesluckor och otydliga minnesbilder från förlossningen
Men snarare är det som att alla mina sinnen förstärktes under förlossningen. Jag har väldigt tydliga minnen från hela händelseförloppet och har även stämt av med Samuel för att kolla att min förståelse av vad som hände är överens med hans.

Jag trodde jag skulle vilja hålla mitt förlossningsarbete “hemligt” så länge som möjligt
Och varken meddela vänner eller familj om att det är på gång. Det här stämde däremot inte ALLS för jag uppdaterade några vänner och min mamma regelbundet om hur det förhöll sig med processen. Det var alldeles för stort för att hålla för mig själv!

En första maj glass för att fira vår baby.

Det här är några spontana aningar som jag hade innan förlossningen.

Rätt lite av det som jag hade tänkt stämde överens med verkligheten, men lyckligtvis hade jag inte ristat in något i sten.

Snarare var en av mina största mål inför förlossningen att försöka hålla mig väldigt öppensinnad när det gällde alla praktiska och faktiska detaljer för att istället fokusera på det som jag faktiskt kunde påverka (mitt humör och min attityd).

Det som blev annorlunda

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vilka aningar jag hade inför moderskapet.

Nu efter lite mer än en vecka in i moderskapet vill jag reflektera över vad som har varit helt annorlunda än jag hade föreställt mig.

Here goes.

Babybubblan is for real.
Jag hade aldrig riktigt förstått vad som menades med babybubbla. Nu gör jag det. Och jag trivs. Don’t spräck my babybubbla.

Förlossningen var en fantastisk upplevelse
Jag försökte ha ett väldigt öppet sinne när det gällde mina förväntningar kring förlossningen. Jag hade väl närmast tänkt att det är något plågsamt jag måste genomlida, men att det kommer vara så värt det i slutändan. Inte kunde jag ha föreställa mig att förlossningen skulle bli bland det roligaste (ja roligaste!) jag någonsin har gjort!

Hur många blöjor går det åt egentligen!?
Det här är kanske min största chock. HUR många blöjor förbrukar en baby per dag!? Helt sjukt många. Var inte förberedd på detta. Måste bearbeta det.

Jag har inte alls velat isolera mig som jag trodde
Jag trodde länge att jag efter BB-tiden bara vill vara hemma ifred med Samuel och vår dotter, och att jag vänligt men bestämt tackar nej till alla besök. Det här har däremot varit HELT det motsatta och jag har velat visa upp vår dotter åt hela världen! Sjukt stolt!

Moderskärleken var inte som jag hade tänkt mig
Jag har sett och läst en hel del förlossningsberättelser och jag bölar alltid big time när barnet föds. Jag hade väl tänkt att jag skulle storgråta när jag skulle se vår dotter för första gången och att jag skulle överväldigas av kärlek.

Visst grät jag när jag såg henne men jag överröstes inte av kärlekskänslor på det sätt som jag hade trott. Mest kände jag bara en enorm och intuitiv beskyddarinstinkt. Att ta hand om det lilla livet som plötsligt låg på mitt bröst kändes naturligt och fullkomligt självklart. Det var alltså snarare en instinkt som kickade igång och kärleken har vuxit fram under tiden. Vackert så.

Babybluesen har nästan helt uteblivit
Eftersom jag är en känslomänniska var jag förberedd på en ordentlig släng av babyblues. Det här har ändå (åtminstone hittills) nästan helt uteblivit. Det gör mig inget alls, faktiskt, det räcker med känslor i varje fall.

Vad gör jag egentligen om dagarna?
Våra dagar är rätt monotona och känns samtidigt långa och som om de rusar förbi. När jag vid dagens slut funderar på varför jag inte hann med X, Y och Z och vad jag gjorde istället har jag svårt att sätta fingret på det. Att ta hand om en baby (och göra det som nybliven, lite oerfaren förälder) tar sin tid helt enkelt. Och det måste det väl få göra, antar jag.

Kroppens återhämtning har varit snabbare än jag hade trott
Jag var beredd på att vara mer eller mindre sängliggande den första tiden efter att ha fött barn. Jag blev därför förvånad över hur bra jag har fått må och hur fint min kropp har återhämtat sig. Det är stor nåd och jag är väldigt tacksam över att kunna ta korta promenader och att inte ha ont.

Det här är några tankar om vad som har varit annorlunda än jag hade tänkt mig.

Vår skatt 💕

Landar mjukt

Så många dagar har jag velat skriva av mig.

För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.

Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.

Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.

Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.

Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.

Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.

Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.

Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.

Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.

Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.

Den stora paradoxen

Det finns en mängd tips (eller kanske snarere myter och skrönor?) på hur man kan starta en förlossning.

Så här fyra dagar innan BF har jag förstås läst på litegrann men tar de flesta tips med en nypa salt och mycket fniss.

För det är ju inte jättekonstigt om en gravid kvinna i vecka 41 + 3 tog en promenad och sen kom förlossningen igång – det var ju ändå ämnat att hända förr eller senare och det är omöjligt att säga om det beror på promenaden eller på att det helt enkelt var dags.

Nåväl.

Jag försöker alltså inte krampaktigt sätta igång något. Snarare är jag fortsättningsvis inne på linjen “kapitulation” eller jag skulle hellre använda de engelska orden: resting and nesting.

För på rådgivningen gjorde dom det tydligt att oxytocinet d.v.s lugn och ro-hormonet, är förlossningshormonet som gäller.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi kan promenera, trappträna eller att dammsuga ut babyn.

Och dessutom är det ju så viktigt att vara utvilad och full av energi när det är faktiskt är dags – och då är det kanske inte så bra att ha enorm muskelvärk och spaghettiben till följd av Öjbergstrapporna.

Så det som jag har gjort de här närmaste dagarna är precis följande: dragit ut vår bäddsoffa och bäddat ner mig där med massvis med kuddar, sett på TV-serier, ätit näringsrik mat och en hel del choklad, tagit en till två tupplurer per dag, pratat med vänner och familj, läst böcker, byggt pussel, myst med man och katt och bara vilat.

Och det är ungefär det.

Den stora paradoxen är alltså att jag vill att något ska hända och därför gör jag inget.

En livsstil och ett råd helt i min smak med andra ord.

Ungefär så här har jag sett ut de närmaste dagarna.