Hur jag tänker idag

Jag hade planerat att ta det lugnt i början av mammaledigheten.

Förra veckan var intensiv med tanke på att den slutade med konferens, spelning, tvåårskalas och mors dag. Min kropp reagerade på allt detta med näsblod och falsk vattenavgång under helgen.

Så jag tänkte att det är bra att inleda mammaledigheten med att ta det lugnt några dagar för att verkligen varva ner och vänja mig vid ett långsammare tempo. ”SEN hinner jag med rensning och loppisbord och fönstertvätt” tänkte jag.

Nå, jag förivrade mig rejält och har under måndagen och tisdagen denna vecka gjort ALLT.

Rensat i Mollys gamla kläder i jakt på användbara kläder till lillebror, fixat inför loppisbord, städat upp och sålt vår gamla barnvagn, fixat med alla projekt som jag är involverad i, varit på bolagsstämma, ordnat med våfflor åt bolagsstämman, sprungit på läkarbesök, haft tre möten samma dag och en mental breakdown framför Samuel på kvällen till följd av att “JAG INTE ORKAR MER” (när jag är trött blir jag väldigt dramatisk).

Så dagen idag, onsdag, har jag fått slå mig själv på fingrarna flera gånger när jag har börjat på med för många projekt. Dagen idag har jag verkligen prioriterat vilan.

Vi ska ha loppisbord från och med imorgon och jag vet inte hur ert hem brukar se ut när ni har loppisbord men hos oss är det KAOS. Det ligger plastkassar överallt, tvättmaskinen går på för fullt, vår MANGEL (som jag inte har sett skymten av på fem år och jag skojar inte) är framme och alla hörn vänds ut och in på.

Men idag har jag övat mig i att sätta skygglappar för ögonen. Det är sjukt svårt för jag är lite aven neat freak, men faktiskt har det gått rätt så bra.

Det lilla som jag har gjort har varit att skriva olika mejl och några texter på datorn. Jag har tvättat Mollys kläder och ikväll ska jag iväg på bokklubb.

Efter bokklubben ska jag – tillsammans med Samuel – sätta prislappar på våra loppisprodukter.

Men, ännu viktigare att framhålla: idag har jag tagit en tupplur på 90 minuter, sett på ett avsnitt Love is blind och ätit dn stor skål med glass!

Att det kan vara så svårt att prioritera vila. Ingen har någonsin sagt åt mig att jag måste göra allt det där som jag tror att jag måste göra – men jag gör det ändå.

Därför får jag verkligen slå knut på mig själv för att ta det lugnt framöver.

Som verkligen.

Nöjd mama efter 90 minuter tupplur och fuktigt, ofönat hår

Den stora paradoxen

Det finns en mängd tips (eller kanske snarere myter och skrönor?) på hur man kan starta en förlossning.

Så här fyra dagar innan BF har jag förstås läst på litegrann men tar de flesta tips med en nypa salt och mycket fniss.

För det är ju inte jättekonstigt om en gravid kvinna i vecka 41 + 3 tog en promenad och sen kom förlossningen igång – det var ju ändå ämnat att hända förr eller senare och det är omöjligt att säga om det beror på promenaden eller på att det helt enkelt var dags.

Nåväl.

Jag försöker alltså inte krampaktigt sätta igång något. Snarare är jag fortsättningsvis inne på linjen “kapitulation” eller jag skulle hellre använda de engelska orden: resting and nesting.

För på rådgivningen gjorde dom det tydligt att oxytocinet d.v.s lugn och ro-hormonet, är förlossningshormonet som gäller.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi kan promenera, trappträna eller att dammsuga ut babyn.

Och dessutom är det ju så viktigt att vara utvilad och full av energi när det är faktiskt är dags – och då är det kanske inte så bra att ha enorm muskelvärk och spaghettiben till följd av Öjbergstrapporna.

Så det som jag har gjort de här närmaste dagarna är precis följande: dragit ut vår bäddsoffa och bäddat ner mig där med massvis med kuddar, sett på TV-serier, ätit näringsrik mat och en hel del choklad, tagit en till två tupplurer per dag, pratat med vänner och familj, läst böcker, byggt pussel, myst med man och katt och bara vilat.

Och det är ungefär det.

Den stora paradoxen är alltså att jag vill att något ska hända och därför gör jag inget.

En livsstil och ett råd helt i min smak med andra ord.

Ungefär så här har jag sett ut de närmaste dagarna.

I blöt

Varför är jag en sådan som ständigt ska lägga mig i blöt?

Skriker mitt hjärta när min kropp är för trött.

De här två senaste veckorna har varit osedvanligt fullspäckade med evenemang där jag inte bara får vara deltagare utan även ska hålla i trådar, ha koll, organisera, informera och helst vara tre steg före.

Jag som ständigt finner mig i en pendelrörelse mellan aktivitet och vila tycker ibland att det vore oerhört skönt att åka snålskjuts på andra människors välvilja och initiativtagande.

Det vore så skönt att kunna dyka upp på olika evenemang fem minuter innan det börjar. Helt oförberedd, helt utan kontroll och helt utan en tanke på vad som ska hända när och hur det ska göras och vem som ska göra vad.

Bara njuta och delta. Passivt.

Men nej.

Jag vet ändå att jag inte är en sådan person. Jag är inte en sådan person som sitter tyst och deltar passivt från sidan. Jag är inte en sådan människa och jag tycker inte om det.

För jag har en röst av en orsak.

Jag har tankar, en kreativitet och olika förmågor av en orsak. När de omständigheter jag lever i inte bara möjliggör utan även uppmuntrar och erbjuder till frihet, ansvar och agency kan jag inte låta bli.

Så jag lägger mig i blöt.

Torkar mig däremellan men lägger mig på blöt igen. Gång på gång.

Jag älskar det. Egentligen. Men jag glömmer bort det ibland.

Vad jag (oftast tror att jag) vill göra om lördagkvällarna.

Vad jag de facto gör om lördagkvällarna.

Jaga stillhet

Jag är en evig listmänniska.

I bemärkelsen att jag skriver listor i min bullet journal och sliter hår (och hårt) för att få sätta ett kryss i rutan.

Det är mitt sätt att försöka få kontroll över en värld som inte alltid låter sig kontrolleras.

Jag älskar känslan av att få sätta kryss i rutan och konstatera att jag klarade det. Jag jagar efter att få kryssa för rutorna.

Men det säger sig självt att det ibland bara blir ett sätt att bocka av punkter på listan, och inte ett sätt att njuta av det liv som är mitt (igår var jag helt sjukt nära att skriva punkten ”ät glass” i min bullet journal?!).

Det är snart juni och snart min semestermånad och jag märker att det skulle göra gott för mig att lämna to do-listorna åt sidan. Att sluta jaga efter ifyllda rutor och istället jaga stillhet.

Att omges av natursköna milöer hjälper definitivt.

Mer av den varan alltså.

Utvilad

Jag är en sådan person som ständigt balanserar mellan program, evenemang, människomöten å ena sidan och mitt eviga behov efter tystnad, lugn och vila å andra sidan.

Mitt säkraste tecken på att jag är utvilad är att jag är uttråkad.

I det skede som jag har läst böcker, tagit några promenader, sovit mina tupplurar, sett något serieavsnitt på Netflix och ändå har tid över vet jag med säkerhet att jag är utvilad och redo för nästa veckas arbete.

Och hur lämpligt är det väl inte att känna det tidigt under en söndagkväll.

Jag är redo, taggad och ivrig att ta mig an nästa vecka.

Här skickar jag över detta till dig också, med önskan om att du får en riktigt fin vecka oavsett var du är på jorden och i livet.

Mycket av den här varan (e-bok och kaffe) på sistone.

Intryck

Efter en dag med en mängd människomöten, intressanta samtal och nya perspektiv brukar jag och Samuel ofta ställa varandra frågan:

vilka nya intryck har du från idag?

Det är ett sätt för oss att sammanfatta det myller av tankar, ord, känslor och intryck som vi möter i livet.

Särskilt jag märker att jag har ett enormt behov att vädra mina tankar efter en lång dag med lite tid för att samla mina tankar men mycket tid för nya upplevelser och perspektiv.

Nå, sådana dagar med massvis av intryck och människomöten har vi ju inte särskilt ofta i vår coronatillvaro.

Ändå är frågan ständigt relevant att ställa. Det är ett sätt att komma i kontakt med varandra.

Men ytterst, med oss själva.

Vilka nya intryck har du haft på sistone?

Långsamheten

Det enda jag gör den här lördagen är följande:

Ligger på soffan och rör mig endast för att vända sida på kropp eller bok.

Lyssnar på ljudet av snön som ömsom droppar tätt från taket ömsom rasar ned i ursinniga dån.

Bygger pussel och lyssnar på Lady Antebellum eller tidigare nämnda snöläten.

Väntar på att mannen ska komma hem från skidturen, kvällens invigning av pizzastenen och på att bastun långsamt ska värmas upp.

Jag har skadat mitt knä och min immobilitet har tvingat mig att avstå från allt som heter promenader, länkar och träning.

Det är jobbigt i detta vackra väder men jag försöker nöja mig med annat.

Med långsamheten, vilan.

Läser just nu. Med mera.

Ett år senare

För ett år sedan var jag genomtrött och trodde att jag aldrig mer skulle ha energi att göra något utöver det allra mest nödvändiga för att överleva.

Så fel jag hade.

Ett år senare är jag utvilad, fylld av energi och redo att ta itu med år 2020. Bortsett från den förkylning som för tillfället har däckat mig är jag i ett av mitt livs bästa form inifrån och ut och det är fullkomligt underbart att leva.

När det kom fram att jag var genomtrött blev jag modfälld.

Jag uppfattade nästan min utmattning som en livslång dom. Jag var snabb med att tänka “Jaja, nu är jag en av dom där som aldrig riktigt blir frisk, aldrig riktigt blir återställd”.

Jag var snabb med att dra mina slutsatser då. Och det visade sig att jag hade fel.

Hur underbart det är att ha fel ibland.

Bild för ett år sedan. Råkade ha exakt samma tröja på mig just idag.

dragkamp

Det jag vill och det jag behöver går inte alltid hand i hand.

Ibland vill jag inget annat än delta i roliga evenemang och träffa fina människor. Ibland behöver jag inget annat än ett tyst rum, en bok på sin höjd.

Andra gånger är det vice versa som gäller.

Det händer sig ändå ibland att det jag vill och det jag behöver faktiskt drar åt samma håll. Den känslan kan närmast beskrivas som ett flowtillstånd hos mig, en känsla av att allt klaffar och av att ett plus ett blir ett.

Men om jag är ärlig kan det jag vill och det jag behöver oftast liknas vid en dragkamp där jag måste avgöra vem som utgår med segern. Och jag som är så konfliktskygg.

Idag har jag gjort mycket som jag har velat, men jag har också gjort sådant som jag har behövt för mig själv och för min ork.

Det är första advent och vi har blivit med julgran. Jag vet inte om det är ett exempel på det jag vill eller det jag behöver.

Kanske är det ett unikt exempel på när de båda sidorna för en gångs skull drar jämt.

Jag och tröttheten

Jag undrar ibland om någon annan fungerar likadant som jag när det kommer till trötthet.

Jag är så fantastiskt dålig på att vara trött och jag är smärtsamt medveten om det.

En anmärkningsvärd stor del av mitt liv går åt till att parera tröttheten genom att boka in lugnare dagar i min kalender.

Ja, ni skulle bli förvånade om ni visste hur mycket tid jag lägger ner på att tänka på vila, söka jämvikt mellan livets komponenter och överväga mina alternativ gällande programpunkterna i min vardag.

Redan den tankemängd jag lägger ner på att tänka på tröttheten kan ironiskt nog trötta ut mig.

Varför säger jag det här? Vill jag klaga och jämra mig över mitt tillstånd?

Nej, inte alls. Faktiskt är jag rätt van vid att jag fungerar så här, jag har ändå levt med mig själv i ett kvarts decennium.

Jag vill bara skriva av mig och ställa frågan till cyberspace eller kanske just till dig: finns det någon annan därute med ett likadant (eller ens liknande) förhållande till trötthet? Som ägnar ovanligt mycket tid åt att tänka på, bekymra sig för och planera in vila som motvikt till tröttheten?