Små steg

Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.

(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)

(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.

Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)

Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.

Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.

En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.

Nästan sätta mig.

Ni hör.

Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.

Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.

Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.

Små steg. Bokstavligen.

Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.

I viket område behöver du ta små steg just nu för att få ett bättre, långsiktigt resultat?

Glimtar av hopp

Ja!

Idag har jag kaffat med en vän. Cyklat längs torra gator. Njutit av eftermiddagssolen på terassen.

Känt doften och närvaron av en sommar. En sommar som kanske blir verklighet väldigt snart.

Mitt humör är väldigt kameleont-likt och har ofta samma tonart som vädret, trots att jag försöker att inte påverkas av omständigheter som jag inte kan påverka.

Men i dessa dagar, när vädret är idel solsken och löften om sommar är det svårt att inte påverkas.

Och tur är det, att det endast påverkar mig positivt.

Det finns en sommar! Det finns en sommar! Det finns en sommar!

Glimtar av hopp från vårt vardagsrum.

Vi klarar det

Snöns nedkomst var ett välkommet inslag under den här snölöst mörka januarimånaden.

Jag är snabb att stämma in i tacksägelsekören och gläds enormt över det vita fluffiga och solens nåderika strålar.

Först när jag ser hur ljust det kan vara inser jag hur mörkt det faktiskt har varit.

Istället för att vända insikten till bitterhet över alla potentiellt ljusa dagar som har blivit utbytta mot en helt annan vinterverklighet, blir jag istället märkligt stolt över att vi står ut. Att vi stretar och knogar och mårar å påå fastän vi inte har sett varken sol, människor eller hoppfullt ljus under vad som känns som hela året.

Vi uthärdar.

Det kompakta januarimörkret är snart bortglömt; mycket blir förlåtet en vacker dag som denna.

Håll ut, vi klarar det, är det som att vinterlandskapet vill säga mig. Vi kommer att klara ännu en vinter, se ännu en vår.

Håll ut. Vi klarar det.

Ett år senare

För ett år sedan var jag genomtrött och trodde att jag aldrig mer skulle ha energi att göra något utöver det allra mest nödvändiga för att överleva.

Så fel jag hade.

Ett år senare är jag utvilad, fylld av energi och redo att ta itu med år 2020. Bortsett från den förkylning som för tillfället har däckat mig är jag i ett av mitt livs bästa form inifrån och ut och det är fullkomligt underbart att leva.

När det kom fram att jag var genomtrött blev jag modfälld.

Jag uppfattade nästan min utmattning som en livslång dom. Jag var snabb med att tänka “Jaja, nu är jag en av dom där som aldrig riktigt blir frisk, aldrig riktigt blir återställd”.

Jag var snabb med att dra mina slutsatser då. Och det visade sig att jag hade fel.

Hur underbart det är att ha fel ibland.

Bild för ett år sedan. Råkade ha exakt samma tröja på mig just idag.

Med stor vördnad

Varje år minns jag. Varje år skriver jag. Också i år.

Jag visste så lite om vad jag gav mig in på när jag blev vald. Jag tänkte att det blir väl kul att sjunga dagarna i ända, äta kopiösa mängder julstjärnor och resa runt i mellersta Österbotten med de fina människorna Ester och Jennie.

Lite visste jag om vilka minnen det skulle lämna mig med.

Ester, jag och Jennie. Luciakröningen 2011.

Att stiga in i ett hus med sorg eller att möta människor som har fått svåra besked lämnar en inte oberörd. I alla fall inte mig.

Jag visste egentligen ingenting om de människor vi besökte. Jag visste ingenting om vilken smärta de bar på, vilka sjukdomar de kämpade mot eller vilken sorg de umgicks med.

Jag visste inte men kände av det.

För det märks när ett hem är i sorg, det märks redan när man stiger över tröskeln. Det är som att densiteten i luften är tätare, ljuden mycket högre, orden långt färre. När allt det onödiga skalas bort är det som blir kvar väldigt, väldigt påtagligt.

Att få möta de här människorna frambringade ett enda ord i mig: vördnad.

Det är ett ålderdomligt ord som inte används ofta idag. Ändå hittar jag inget annat ord som på samma sätt beskriver den enda förhållning med vilken jag förmådde möta dessa människor.

Med vördnad steg jag in i deras hem vars väggar, golv och tack vittnade om sorg — tänk att de öppnade upp dörren för oss till sitt allra mest nattsvarta.

Med stor vördnad upptog jag en stund av deras tid, önskade dem en fridfull jul trots allt.

Med stor vördnad minns jag de här människomöten idag.

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

En känsla av andakt

Luciadagen och jag tänker tillbaka.

Jag tänker tillbaka på då jag blev inbjuden till hem av sorg. Då jag fick se lidande, nöd och ångest på nära håll. Min uppgift var inte att rädda, hjälpa eller försöka plåstra om; endast att ge en glimt av hopp i allt det nattsvarta ute, inne.

Att möta människor i sorg
var bland det tuffaste,
vackraste
jag någonsin har varit med om.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

Redan när jag tog mitt första, försiktiga steg över tröskeln och insöp atmosfären kunde jag känna den, sorgen. Sorgen är som en partikel som sprids i luften, luften blir tätare, kompaktare. Blir den sårbarare?

Det finns en känsla av andakt, i hem som är tyngda av sorg, och det leder till att jag alltid upplever en stor vördnad att stiga över just den tröskeln.

Lucia 2011. Foto: Jennie Renlund

När jag tänker tillbaka förstår jag inte hur jag vågade.

Det är ett stort — enormt — uppdrag och egentligen ett uppdrag som dömt till att misslyckas, för vad kan en sjuttonårig tjej bringa hjärtan som drunknar i nattsvart sorg.

Men det är hela grejen: att ingen förväntas kunna hela brustna hjärtan som ett kast med trollspö. Så fungerar inte sorg, så fungerar inte liv.

Men alla kan ge lite hopp, en strimma av ljus där mörker råder.

Nedan ett klipp från Luciakröningen där jag sjunger den oerhört vackra låten Till Betlehem Mitt Hjärta.

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

“Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!”

— Bo Setterlind

Jag påminner mig själv

Jag vill gärna se mig själv som en morgonmänniska. Inte så mycket för att jag är pigg om morgnarna, utan för att jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen för att få mycket gjort. Jag är inte så produktiv om kvällarna, utan föredrar att ägna kvällarna åt sådant som jag njuter av; litteratur, musik, en bok, ett serieavsnitt, dans etc. etc.

På grund av att jag gärna ser mig som en morgonmänniska är jag alltid lika förvånad över hur tungt det är att lämna sängens sötma för att ta itu med dagen som är.

Och de här vintermånaderna är sega. Det är de.

För mig blir det därför extra viktigt under de här månaderna, att ständigt påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Inte på ett tvångsmässigt och måstemåste-sätt, men för att inte bli modlös inför vintermörkret ute och dess effekter på psyket inne. Så varje morgon när jag cyklar till jobbet brukar jag för mig själv nämna och tacka för allt jag har att vara glad för just idag. 

Och det är allt från väldigt små saker, som att favoritmaten serveras till lunch just idag. Eller att jag kan se fram emot kvällsläsningstid med en superb bok. Det är också större saker jag tackar för, när jag ömsom trampar, ömsom stretar mig fram beroende på väderförhållanden. Jag tackar för alla människor jag har i mitt liv, för att jag har ett jobb som intellektuellt utmanar och pushar mig. För att jag har mycket och mer än nog. 

Och plötsligt får den mörka vinterdagen lite mera ljus.