Vikten av representation

Mina morgnar och förmiddagar ser ut så här: jag vaknar och lägger på TV:n för att se på VM i fotboll (detta tv-tittande sker mer eller mindre engagerat med tanke på att jag oftast matar och underhåller två barn samtidigt).

Det är härliga morgnar, sköna morgnar och jag njuter av att se på match efter match.

Och när jag nu i mer än en vecka har sett på fotboll varje morgon blir jag så taggad på att snöra på mig fotbollsskorna och äntra planen igen. Jag längtar efter att få uppleva lagspelet, samhörigheten, den glädje och sorg man får uppleva som lag tillsammans på planen.

Jag längtar efter adrenalinet och nervositeten innan matchen, känslan av att sätta en perfekt djupledspassning eller efter att ha gjort en utsökt löpning i precis rätt tid. Eller att ensam ha tagit mig igenom försvaret och näta bollen förbi målvakten.

Jag längtar efter ruset efter att ha kämpat och kämpat och kämpat sig fram för att vinna tillbaka en boll, och glädjen av att se ens lagkamrater backa upp en. Att se ens vän och lagkamrat skickligt sköta en svår situation eller när ens målvakt gör den där once in a lifetime-räddningen som ingen hade vågat hoppas på.

Aahh vad jag har längtat och njutit ska ni veta!

Det märkliga är att Samuel ser på fotboll flera kvällar i veckan under hela årets lopp, och jag brukar ofta sitta bredvid och slötitta medan jag läser en bok. Men aldrig har jag följt med lika engagerat som jag har gjort nu under detta VM.

Orsaken?

Definitivt denna enda: representation.

Att se någon som ser ut som jag – som essentiellt ÄR som jag – gör att jag inser att jag också kan det där. Att det kunde vara jag som spelade där (teoretiskt, kanske inte sannolikt och rent praktiskt)!

Så mina tankar har på sistone handlat mycket om vikten av representation – att se någon som man identifierar sig med göra saker som man själv vill/önskar/kan göra på internationell TV.

Det är så stort, det är så viktigt.

Troligtvis kommer jag inte att göra en comeback på någon fotbollsplan under någon snar framtid, men detta fotbolls VM har förstärkt insikten om att jag kan.

Om jag vill. För de kan.

Inte VM i fotboll men en Kokkola Cup match år 2021

Frihetskänslan

Igår när jag flög ner för de snöbetäckta backarna på min (systers) snowboard tänkte jag: “Det här är den ultimata frihetskänslan”

Det var underbart. Farten, vinden, tyngden under mig och vissheten om att jag hela tiden bör vara på min vakt och skärpt i kropp och sinne för att inte falla var ljuvlig.

Idag tog vi oss en annan gren: längdskidåkningen. En gren som jag aldrig riktigt har utövat, aldrig någonsin har gillat.

Inte bara ogillat, jag har stolt hållit fram mig själv som en person som helt Enkelt. Inte. Skidar. Därmed jämnt.

När jag träffade Samuel som är en duktig skidåkare började jag långsamt bevekas. Jag tog mig ut på en skidtur någon enstaka gång. Jag började intressera mig för världscupen på skidor och satt ivrigt framför TV:n och skidade i takt med stjärnskottet Niskanen som vann guld i OS 2018.

Men den själva skidåkningen har inte varit en fröjd för mig.

Tills idag.

Blixtföre, strålande solsken och alldeles ljuvligt.

Jag tror att jag vill ändra mitt påstående om den ultimata frihetskänslan till: “Att inte vara bunden av invanda föreställningar om en själv utan snarare utmana dem och se vad det kan leda till — det är den ultimata frihetskänslan”

Är jag en hängiven skidåkare nu? Nej, inte ännu.

Men jag kan bli det. Om jag vill.

Snackar skit, lirar boll

Bloggidéerna tryter för tillfället.

Istället för att krysta fram något halvhjärtat tänkte (vågar!) jag publicera ett inlägg som jag skrev i somras men inte hade mage att publicera då.

Inlägget börjar nedan, håll till godo.

En Mindy för må-å-nga år sedan.

Det är för länge sedan jag har sett fotboll live.

Och då menar jag inte fotboll på liganivå, nej jag snackar typ division fem där samtliga matcher är ett slags derby, där den tekniska förmågan inte alltid är på topp och där denna brist kompenseras med andra, så kallade, ”förmågor”.

Nu vet jag med säkerhet att en lägre division inte automatiskt korrelerar med ovan nämnda egenskaper, så jag begränsar mig till att endast tala utifrån dagens match.

Idag har jag nämligen bevittnat fotboll där fula ord och förnedring av motståndaren var en dygd, domaren var en måltavla för allehanda hat och varje fras innehöll åtminstone två svordomar på tre språk.

Men det var inte bara på plan som denna bedrövelse ägde rum.

Nej, också bytesbänken och läktaren stämde in i hatsången, det snackades skit om backen, domaren, målvakten, till och med om spelarnas fruar (!)

Och det var inte bara motståndare som snackade skit om motståndare, nej lagkamrater ställde sina lagkamrater på skottlinjen, ingen låg säkert till.

Det snackades skit om den som potentiellt är din bror, din kollegas pappa, min man.

Jag var uppriktigt bedrövad.

För jag tänker: vi vet aldrig vem vi möter på fotbollsplan idag som vi kommer att gå på arbetsintervju hos imorgon.

Vi vet inte om målvakten som vi snackar skit om är ihop med personen bredvid oss.

Vi vet inte om domarens syster sitter bakom oss på läktaren när vi håller en utläggning om domarens förmodat låga IQ-nivå.

Ja, ja, ja jag vet att sport framkallar adrenalin och väcker något primitivt inom oss.

Vissa kanske inte tycker det är något märkvärdigt med trash talk och att dumförklara varandra, vissa kanske anser att allt det här hör till jargongen.

Men ändå.

Ändå borde vi kunna bete oss hövligt, åtminstone sportsligt, på och bredvid plan.

Det är väl förresten en princip att tillämpa på livet i stort.

Bilden har inget med matchen att göra.

Inte bara en sport

En av sommarens höjdpunkter är här: Kokkola Cup.

Dagarna vid sidan om fotbollsplanen förlöper snabbt när den ena matchen avlöser den andra. Alltid finns det någon att heja på, alltid någon att hälsa på.

Jag har givetvis inte spelat själv, men däremot iakttagit med stor glädje.

Och det här har jag sett:

• Jag har sett föräldrar heja med själ och hjärta trots att de visste att en vinst i princip är en omöjlighet.

• Jag har sett en domare lägga en tröstande, uppmuntrande hand på en modfälld målvakt som släppte in sitt en:te mål. De hade inget gemensamt språk för att kommunicera, men gesterna och minspelet sade allt.

• Jag har sett en pojke, nätt och jämnt högre än en skumsläckare, få ett hundratal människor att skratta och heja när han skickligt förde bollen förbi den ena motståndaren efter den andra.

• Jag har sett unga fotbollsspelare heja ivrigt, trösta empatiskt och glädjas över att lyckas tillsammans.

• Jag har sett hur sporten har enat människor av olika nationalitet, språk, religion, samhällsklass och socioekonomisk bakgrund. Jag har också sett hur sporten har suddat ut de här skillnaderna, gjort dem betydelselösa.

• Jag har sett så mycket kärlek, så mycket omsorg från stora och små under de här två dagarna.

De som säger att fotboll bara är en sport har uppenbarligen inte sett vad jag såg idag.

För det är så mycket mer.

Så mycket mer än en sport.

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Solskenshistoria

2011 sov jag. 

Det här året var jag vaken. Väldigt vaken.  Kanske mest vaken någonsin.

Och grät gjorde jag, när laget som ingen trodde på gjorde det ofattbara. 

Laget, som i bästa fall såg ut som ett ihopkrafsat B-lag, vann jättarna med alla fancyga namn och alla står vi här med gapande mun, översvällande hjärta och tårar i ögonen. 

Otroligt. 

Om inte det är en solskenshistoria att leva länge på så vet jag inte. 

Starkare tillsammans

När mycket blir för mycket och något bör bantas bort har jag ofta valt bort träningen. 

Och det är ju det sista jag borde. 

Under de här tre månaderna som jag har återhämtat har jag därför sett till att ta hand om de mest basala, livsnödvändiga funktionerna. Bra mat, bra sömn, bra motion.

Och nu känns en dag utan ett pulshöjande eller muskelstärkande träning som att något väsentligt fattas mig. Jag är mycket mer gnällig och rastlös när jag inte har fått svettas bort mina bekymmer under dagen.

Min bästa träningskamu.

Att skriva om träning bär mig emot ibland, för träning kan vara så känsligt för så många; förknippat med skuld, tvång, vikt och kroppsfixering.

Jag vill inte bidra till de känslorna och göra ont värre.

Men det vet jag, att träning kan vara så bra när det endast ger glädje, ork och gott välmående. När det inte görs med syftet att kroppen ska se ut på ett visst sätt (som ifrågavarande kroppen inte alls är byggd för att se ut) utan snarare för att träningen gör gott för kropp, för själ.

Och bäst är det förstås när jag har förmånen att ha man, bror och brorsfru till eminent träningssällskap. 

Med dem får orden ”starkare tillsammans” en fin, bokstavlig innebörd.

En mänsklig sport

Jag följer ivrigt med konståkning.

Det är en fascination som har vuxit fram under det senaste året.

Just nu är jag mer eller mindre fastklistrad vid TV:n i och med att VM i konståkning som bäst pågår i Saitama*, Japan (Till kännedom: förskräckliga tider att se på tävlingarna live, om man inte gillar att vakna 3:25 på grund av tidsskillnaden)

Mitt intresse för den här sporten är måhända lite märkligt.

Jag har aldrig ägnat mig åt konståkning. Jag har aldrig ägt eller ens haft på mig konståkningsskridskor, endast “hokkare”, som hockeyskridskorna så fagert kallades i mina hemtrakter.

Jag har helt enkelt inte varit intresserad av grenen tidigare och plötsligt är jag som en annan inbiten konsåkningsfantast. Märkligt!

Eller kanske inte.

För jag har dansat hela mitt liv, och dansen, konståkningen och isdansen har enorma beröringspunkter med varandra.

Och konståkning är en sport där musik, uttrycksfullhet, känslor och tolkning är centrala element, precis som i dansen och konsten överlag.

Men framför allt är konståkningen en mänsklig sport.

De som utövar den, proffsåkarna, är förvisso omänskligt viga, spänstiga och atletiska men själva grenen frammanar uttryck för människans mänsklighet. Människans ofullkomlighet.

För ni vet inte hur ofta de faller. Hur ofta de har lovat hoppa en trippel men ångrar sig mitt i och gör en enkel. Hur ofta de drattar rätt på rumpan eller bara är totalt osynkroniserade med sin partner.

Konståkningen är sårbar i det avseende att den visar att även proffsen felar. Att ingen, oavsett hur meriterad och välförberedd, är felfri.

Mänskligt,
som sagt.

Och det, är värt att stiga upp 3:25 för att beundra.

Den där ena gången vi stod på skridskor och spelade hockey, mina vänner och jag. Och det var skitkul! Foto: Fredrik Fagerholm

*Låter inte Saitama som att det kunde vara en finsk kommun någonstans i Mellersta Finland? Hade inte Saitama följts av landsnamnet skulle det lika väl kunna vara det!

Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då