De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Läst på sistone: tre finlandssvenska nyheter

Det är rena rama julafton på den finlandssvenska bokscenen just nu!

Massor av härliga, både debuterande och erfarna, finlandssvenska författare har kommit ut med en mängd fina boknyheter under de senaste månaderna.

På sistone har jag läst Annika Luthers skrämmande samhällsaktuella roman De sista entusiasterna som handlar om ett livshotande virus. Jag har läst Merete Mazzarellas essäsamling Skulle vi alla kunna samsas? och Ann-Luise Bertells historiska släktkrönika Heiman.

Jag gillade dem alla (helt ojävigt!) så fortsätt läsa för recension.

Annika Luther (2019) De sista entusiasterna

Boksoundtrack: Povel Ramel & Wenche Myhre i “De sista entusiasterna” (en riktig öronmask!)

När coronaviruset ännu var ett avlägset virus i Asien och södra Europa tog jag mig an den här, helt ovetande om vad som komma skulle.

Boken utspelar sig i Helsingfors och till stor del på ett universitet. En forskare dör i sviterna av ett märkligt virus som snabbt sprider sig.

Det är inte utan rysningskänslor i ryggraden som jag läste den här. Det stora varvas med det lilla på ett trovärdigt sätt, och det är både samhälle och universitetspolitik som får sig en känga.

Jag har haft ett lite problematiskt förhållande till Luthers böcker tidigare.

Ofta börjar de starkt men dalar lite mot slutet och lämnar mig med en känsla av “den var bra men något fattades”. I den här boken lutar jag mot att det kan vara någon slags avrundning som jag inte upplever att Luther får till.

Ändå enormt aktuell och bra.

Merete Mazzarella (2020) Skulle vi alla kunna samsas?

Jag diggar Mazzarella.

Hon har ett så vasst öga för vår samtid samtidigt som inte dröjer vid samhällskritiken utan sträcker sig framåt, längre, bortom.

Den här essäsamlingen behandlar vår samtids tunga frågor såsom privatliv, massövervakning, klimatsituationen, nationalism och digitalisering — områden som är maffiga och som lätt orsakar antingen splittring eller uttråkning.

Mazzarella behandlar ändå dessa områden med värme och varvar de breda penseldragen med glimtar och detaljer ur sitt eget liv vilket gör det personligt och lättillgängligt på samma gång.

Håller jag med i precis allt? Nej, men det är lätt att tycka om boken i alla fall för det är allt annat än predikande och “ett sätt är rätt sätt”-tänk i den här.

Ögonöppnande och tankeväckande!

Ann-Luise Bertell (2020) Heiman

Den här romanen handlar om Elof som växer upp i det tidiga 1900-talets Finland.

Den handlar om krigen, jordbruket, de egna ägorna (=heiman), dåliga tider och det emotionellt kyliga klimatet under nämnda tidpunkt.

Likt Vänd om min längtan är kapitlen också i den här korta och behandlar Elofs hela livshistoria i fläckar, ögonblick.

Jag irriterade mig inledningsvis på de korta kapitlen. Jag upplevde att de störde läs- och berättelseflytet.

Först när jag gav mig själv generöst med sammanhållen tid för att sträckläsa boken upplevde jag en kontakt med både huvudpersonen Elof och de andra karaktärerna i boken. Och först då kom jag att verkligen uppskatta och leva mig in i handlingen och den österbottniska byn som målas fram.

Du kanske, likt jag själv, tänker: har vi inte redan läst vår beskärda del av dessa släktkrönikor från krigstida Finland?

Efteråt är svaret: nej, det har vi uppenbarligen inte.

Läst på sistone: tre gånger svenskt

Det har varit en hel del ljudböcker och en hel del svenska författare på sistone.

Jag har fördjupat mig i skandalen med Kulturprofilen ur två olika synvinklar och läst en prisbelönt svensk ”historisk” roman.

Två av böckerna fick 5/5 stjärnor av mig så fortsätt läsa för finfina boktips!

Matilda Gustavsson (2019) Klubben

Skriven av kulturjournalisten som blev den grävande journalisten som avslöjade verkligheten bakom Kulturprofilen och Forum.

Den här boken är hennes berättelse samtidigt som andras röster, bland annat offrens, vävs in på ett smidigt och gripande sätt.

Jag höll andan när jag lyssnade igenom den här, jag ville inte missa ett ord, inte en enda detalj.

På ett sätt känns det hemskt att människors fruktansvärda upplevelser och en mans odrägliga beteende blir föremål för mitt intresse, å andra sidan är den här boken ett levande bevis på hur ingen ligger säkert då det kommer till manipulation, övergrepp och maktutövande.

Välskriven, väluppbyggd och viktig. Läs!

Katarina Frostenson (2019) K

Myntet har två sidor och i andan av att ta del av flera människors perspektiv på samma händelser ville jag genast läsa den här efter Klubben.

Frostenson kombinerar olika genrer och tar in element från religion, konst- och litteraturhistoria och lyrik för att i en dagboks/reflektionsliknande text redogöra för vad som hände med Kulturprofilen och henne efter att den avslöjande artikeln publicerades.

Å ena sidan är jag lite besviken över att boken sist och slutligen inte handlade så mycket om just #metoo och Svenska Akademien.

Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle tänka ifall boken mer explicit hade behandlat de händelserna, för allt som nämns om det nu görs i en avfärdande, arrogant ton som dessvärre underminerar trovärdigheten.

Hmm, svårt att säga vad jag tänker om denna. Läs den gärna själv för att skapa din uppfattning.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793

Pärmbilden är intetsägande och allt jag hade läst om boken innan gjorde mig föga imponerad.

Så fel ens första antagande kan vara ibland.

Det här är en bok som måste upplevas, helst i form av ljudbok, för att kunna begripas.

Ramberättelsen: år 1973. Ett förskräckligt mord som två män beslutar sig för att försöka lösa. Olika människors berättelser leder historien framåt och svaret till vad som har hänt blir sakta uppenbart.

Den här boken är ryslig och för mig var den lite kämpig att komma in i, men när jag väl hade fått upp takten ville jag inte sluta lyssna.

Jag har redan börjat på uppföljaren, 1794, och det säger väldigt mycket! Väldigt läsvärd!

Blev du taggad på att läsa någon av ovanstående?

Har du redan läst? Vad tyckte du isåfall?

Störande positiv

Jag lyssnade på ett av mina favorit radio- och podcastprogram Eftersnack (finns på Arenan — jag älskar public service!)

Och av allt det goda och kloka som samtalsdeltagarna uttryckte fastnade jag särskilt för det de pratade om att man i vår samtid ska vara stressad och utsliten. När vi frågar “hur går det” av varandra (särskilt på jobbet), är ett standardsvar: “Nåå… det är mycket nu!”.

Grejen är att jag tror faktiskt att det är mycket för många. Jag vet att många har för mycket att göra med tanke på dygnets tjugofyra timmar. Det vill jag på inget sätt förminska.

Dessutom är jag en ivrig anhängare av bekräftande kommunikation; att alltid lyssna och bekräfta känslan som någon uttrycker, helt oavhängigt kalla fakta.

Jag har själv varit bränd av att ha för mycket och insåg (först långt efteråt, förstås) att jag till stor del hade mig själv att skylla (om en syndabock nu prompt måste hittas, fast jag tror inte att det är fruktbart att söka efter bovar faktiskt)

Grejen är alltså att jag upplever att det diffusa subjektet samhället har det diffusa objektet krav på mig, men jag glömmer lätt bort att jag också har rätt att sätta det tydliga objektet gränser emot detta samhälles krav.

Jag vill alltså inte nöja mig med att saker händer till eller åt mig utan jag vill tro att jag också kan påverka. Om inte annat så min inställning.

Nu är jag störande positiv, jag vet. Så jag slutar här.

Läst på sistone: samtidens villkor

Det är länge sedan jag har uppdaterat min läst på sistone kategori. Men nu så!

Jag har läst många böcker parallellt på sistone, och därför har det tagit låångsamt att läsa ut en bok men nästan alla böcker jag har läst har handlat om människan i vår samtid eller också i en dystopisk framtid.

Juha Itkonen (2018) Ihmettä kaikki

Den här boken blev jag tipsad om av mina kolleger.

Och tacka dem vetja för vilken läsupplevelse det här var.

En otroligt gripande berättelse baserat på författarens egna upplevelser. I boken skildras en pappas perspektiv på oron över ett växande embryos tillstånd, om modern som rastlöst söker efter vägledning i ett svårt val och vad som rör sig i ens tankar när man ägnar alldeles för mycket tid i väntrum på kvinnokliniken.

Språket är så påtagligt vackert och lättillgängligt också för min icke-modersmålsfinska. Jag grät vid ett flertal tillfällen och levde mig in i berättelsen med själ och hjärta. Så vackert vemodig.

Nora Hämäläinen (2019) Är Trump postmodern?

Den här toppar min lista på “Det mest svårlästa Mindy har läst under 2019” kanske till och med någonsin. Men jag kunde inte motstå utmaningen!

Trots att jag har läst litegrann om 1900-talets stora tänkare var det här mestadels en överkurs för mig. Å andra sidan var jag enormt stolt när jag fläckvis verkligen kunde hänga med i resonemanget.

Lite besviken blev jag över att boken sist och slutligen handlade rätt så lite om Trump, men istället hade boken ett annat viktigt uppdrag: att reda ut begreppen postmodern, postsanning och kunskapsrelativism som så fritt yrar på i dagens kanaler, men som sällan används enligt det sätt som ursprungspostmodernisterna menade.

Och det var väl min största lärdom av boken. Jag måste läsa den igen när jag är gammal och klok.

George Orwell (1949) 1984

Den här har jag läst en gång förut, men gör det nu igen i bokklubbskontext.

Det här är en bok som jag har ett ambivalent förhållande till.

Samtidigt älskar jag premisserna för boken — ett dystopiskt samhälle med total diktatur och medborgarbevakning (Storebror ser dig) där inte ens tankens frihet råder. Älskar samhällskritiken, dramaturgin och den värld som Orwell bygger upp som känns främmande men ändå alldeles för bekant.

Å andra sidan får jag aldrig någon nära kontakt med huvudpersonen, Winston Smith, ifråga och har ibland svårt att orka igenom avsnitt där partiprogram redogörs för (dessutom i minimal textstorlek).

Men visst är det en genialisk bok och en av mina favoritdystopier! En must-read!

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Läst på sistone: att bli sedd

Att bli sedd hör väl till en av människans mest grundläggande behov. Mina tre senast lästa böcker har på olika sätt behandlat just det här.

Annika Luther (2013) Lärarrummet

Jag som har haft en så motig relation till Luthers ungdomsromaner tänkte äntligen när jag läste den här vuxenromanen!

Titeln kanske inte väcker omedelbart intresse; vad häftigt kan tänkas hända i en skola, än mer i ett lärarrum!? Men låt er icke luras — det händer absolut grejer! I boken får vi följa med en handfull lärare, både professionellt och privat och ni skulle bara ana vilka intriger och vilket drama som kan utspela sig i lärarrummet.

Som pedagog och lärare intresserade den här mig av naturliga orsaker. Jag gillade särskilt att den handlade mycket om att se sina studerande, se sina kolleger men också se och vara lyhörd för sig själv. Det var gripande.

Därför tror jag också att den här boken har mycket allmänmänskligt som kan tilltala vem som helst. Också dig.

Jennifer Mathieu (2017/2018) Moxie

En high-school miljö med ett förstelnat socialt klimat. En modest ung tjej som inspireras av sin mammas punkperiod i tonåren och börjar göra uppror mot det rådande systemet i skolan med hjälp av en egengjord-tidning (eller fanzine) kallad Moxie. Det är premissen för boken.

Jag måste säga: det här känns fräscht!

Trots att jämställdhet och feminism länge, länge har behandlats i litteraturen känns det här nytänkande och 2019. Stundvis upplevde jag att händelserna i boken var snudd på överdrivna, men å andra sidan kanske just det var nödvändigt för handlingsförloppet.

En perfekt crossover-roman om hur vi kan arbeta för att både individer och större grupper kan känna sig sedda och trygga på ett individuellt, samhälleligt och institutionellt nivå.

Allt det här är boken utan att för den skull vara raljerande och predikande.

Hannele Mikaela Taivassalo (2010) Åh, kom och se här

Jag är ett stort fan av Taivassalo, och den här redan åtta år gamla romanen gör mig absolut inte besviken.

Redan från första början vet vi hur boken kommer att sluta, men vem och vad som leder fram till slutet vet vi inte. Den allvetande berättaren i boken är en så kallad trappdväljare; hon smyglyssnar på invånarna i huset med de tunna väggarna. Särskilt lägenheten där kvinnan bor tillsammans med sin bror och hans dotter ligger i hennes intresse.

Som alltid i Taivassalos romaner är språket underskönt och fritt strömmande. Berättelsen förtäljs nästan på ett sugande, suggestivt sätt vilket gör att jag inte vill (kan!) sluta läsa. Det är en roman om längtan, att färdas, om stora, svåra val och livets förgänglighet.

Det är en mer krävande bok, det medger jag, men jag kan tipsa om recensionen på Svenska Yle som stöd för läsningen.

Riktigt fin läsning!

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?