Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.
(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)
Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.
Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:
a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig
Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.
Eller ens en bråkdel av ovanstående?
Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.
En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?
Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.
Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.
Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.
Men UGH jag är trött på att niga och tiga.
De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.
Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.
Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.
Men jag måste göra det.
Om inte annat så för mig själv.
