De måste inte

Ack mitt ingrodda ryggmärgsbehov av att vara omtyckt.

(Och ja, det är väl på ett sätt en självklarhet för vem strävar väl medvetet efter att vara ogillad?? Men ändå)

Idag var jag tvungen att beslutsamt sätta ner foten i ett sammanhang.

Det var obekvämt för mig av ett flertal orsaker. De viktigaste orsakerna är att jag:

a) ogillar konflikter
b) ogillar att ge andra människor orsak att inte gilla mig

Men varför, egentligen, är jag så upptagen med att folk ska tycka gott om mig? Varför är jag mest i hela världen oskick om jag tror att någon hyser agg mot mig, är irriterad på mig eller tycker jag är jobbig som person.

Eller ens en bråkdel av ovanstående?

Min egen syn på mig själv är ju att jag är vänlig, trevlig, tillmötesgående, positiv.

En enda människas eventuella negativa känslor gentemot mig ska ju inte behöva rubba min grundton och min sömn? Eller?

Det som irriterar mig i hela den här tanken är att jag förstår att det här är en del av ett större problem.

Livet, samhället, patriarkatet och allt det där.

Jag förstår att det här handlar om hur jag som flicka, och senare även kvinna, har blivit fostrad av ett helt samhälle att sträva efter att vara till lags, sitta tyst och inte vara till besvär.

Men UGH jag är trött på att niga och tiga.

De måste inte tycka om mig. Inte egentligen. Jag har mängder av kärleksfulla, osjälviska människor som gör det. Utan förbehåll.

Så de (vem sjutton de nu egentligen är) behöver inte göra det.

Jag får sätta ner en fot och vara beslutsam (dessutom gör jag det alltid i stor respekt och aldrig utan orsak) när det behövs. Och de måste inte gilla det, de måste inte tycka om mig för det.

Men jag måste göra det.

Om inte annat så för mig själv.

Tio år senare

Hade rådande omständigheter utspelat sig när jag var i sextonårsåldern hade jag inte mäktat med det. Jag hade inte.

Jag led av väldigt mycket Weltschmerz, en slags djuptgående ångest över hur världen ser ut, i mina tonår. Jag gick nästan omkring och väntade på domedagsstöten när som helst.

Jag bar på världens klimatsituation, flyktingsituation, svältsituation, mina närmastes respektive livssituationer, kriser och mina egna utmaningar samtidigt.

Det är en väldigt tung börda, att bära hela världen på sina axlar som sextonåring.

Och när jag som sextonåring funderade på hur jag ska lösa kriget i Mellanöstern kändes det väldigt surrealistiskt att leva i en vardagsverklighet som innebar att välja vilka ämnen jag skulle skriva i studentexamen och vilken studieinriktning jag skulle söka mig till efter gymnasiet.

Eller vad jag vill bli när jag blir stor.

Länge trodde jag att det enda rimliga yrket för mig var akutsjukvårdare — för då skulle jag göra någon verklig nytta. Jag ville ju egentligen bli modersmålslärare men jag kände inte att det var meningsfullt när en värld står i brand.

Att jag nu, tio år senare, kan hantera en av min världs stora kriser med den här ron och tryggheten är för mig ett under. På riktigt.

Och det säger väldigt mycket för mig.

Det säger att mognad kräver tid och är inte något som kan forceras fram. Det är en stark påminnelse för mig om att jag aldrig får förminska ungdomars ångest och Weltschmerz. Aldrig. För jag har personligen upplevt vidden och bredden av den.

Det berättar om vikten av trygga relationer i vilka den här smärtan får yppas och bearbetas för att så småningom förtvinas.

Och det berättar om seg förtröstan och stor nåd.

Något som jag också bär med dig igenom den här rådande situationen.

Foto: Ebba Åström

Överväldigad

Livet kan ärra men erfarenhet gör en visare.

Jag tror att många som har upplevelser av utmattning håller med om det.

Att det aldrig riktigt blir som förr och att det kan vara en sorg, men också att det efteråt är lättare att känna igen varningsklockor i sitt mående och agera tidigare, klokare.

Grejen är att jag har utvecklat en sådan känslighet mot minsta skiftning i mitt mående och i min ork att jag ibland tror att jag redan efter någon enstaka dag av ens lite mer trötthet, lite mer likgiltighet, lite mer sömnlöshet måste tillkalla hela artilleriet och sätta igång hela nödplanen.

Jag har ibland svårt att veta vad som på riktigt är allvarligt och värt att reagera kraftigt på, och när jag bara är lite överväldigad och behöver hämta andan för ett tag.

Idag är jag det senare.

Men det insåg jag först efter att jag hade ätit, tagit en tupplur, tagit en lång promenad med en ljudbok, duschat varmt och druckit kvällste.

Alltid är det inte illa, ibland blir jag bara lite överväldigad.

dragkamp

Det jag vill och det jag behöver går inte alltid hand i hand.

Ibland vill jag inget annat än delta i roliga evenemang och träffa fina människor. Ibland behöver jag inget annat än ett tyst rum, en bok på sin höjd.

Andra gånger är det vice versa som gäller.

Det händer sig ändå ibland att det jag vill och det jag behöver faktiskt drar åt samma håll. Den känslan kan närmast beskrivas som ett flowtillstånd hos mig, en känsla av att allt klaffar och av att ett plus ett blir ett.

Men om jag är ärlig kan det jag vill och det jag behöver oftast liknas vid en dragkamp där jag måste avgöra vem som utgår med segern. Och jag som är så konfliktskygg.

Idag har jag gjort mycket som jag har velat, men jag har också gjort sådant som jag har behövt för mig själv och för min ork.

Det är första advent och vi har blivit med julgran. Jag vet inte om det är ett exempel på det jag vill eller det jag behöver.

Kanske är det ett unikt exempel på när de båda sidorna för en gångs skull drar jämt.

Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart

Farlig förändring

Mina tankar rör sig mycket inom territoriet förändring.

Kanske är det våren som varje dag märkbart förändrar min omgivning, som får mig att tänka i dessa banor. Kanske är det någon fas jag är i just nu. Jag vet inte.

Men där rör sig mina tankar just nu. Där finner du mig just nu. I förändringens landskap.

Jag behöver bara se mig själv i spegeln för att inse hur mycket jag har förändrats under de senaste åren.

Min självinsikt har blivit djupare och min tillit till min egen förmåga har mognat. Jag har gått från att ha tid och tjänster som kärleksspråk, till att nu kommunicera kärlek i form av gåvor och ord.

Jag har blivit markant bättre på att spela piano och ständigt utvecklar jag min förmåga att uttrycka mig i skrift. Min finska har förbättrats med åren och jag har börjat utmana mig själv mer när jag tränar.

Jag har blivit mer temperamentsfull och fått kortare stubin (en tämligen oroväckande utveckling). Jag har blivit bättre på att köra bil.

Mycket är förstås sig likt; mitt intresse för litteratur, mitt relativt långa hår, min förkärlek för kaffe, salmiak och ordvitsar står kvar. Kanske för alltid. Kanske inte.

Länge, länge var jag rädd förändring. Skydde förändring som pesten.

Nu vet jag bättre.

Kaffi på he. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har så många bitar fallit på plats.

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?