Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.
Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.
Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.
Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.
Varför det, då?
Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.
Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.
När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.
Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)
Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.
Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.
