Att landa i sin introversion

Jag blev bekännande introvert som tjugotreåring.

Sett ur ett livstidsperspektiv är det förhållandevis tidigt: i bästa fall har jag majoriteten av mitt livs år framför mig att lära mig vad det innebär att leva som introvert.

Sett ur ett individuellt och relationellt perspektiv är det ganska sent: jag hade ju redan en rätt så grundad syn på mig själv, jag hade byggt upp mina viktigaste relationer och valt min livsstil rätt så långt.

Att inse att jag var introvert skakade om mitt liv eller åtminstone min självbild rejält. Jag såg på mig själv, mitt beteende, mina relationer och hela min livshistoria ur ett nytt perspektiv, med ett nytt ljus. Det var omskakande.

Varför det, då?

Jo, för att jag hade blivit expert på att behärska (och alldeles ovetande fejka) konsten att vara extrovert. Jag var utmärkt på att mingla, hålla låda, bjuda på mig själv och alltid, alltid vara igång.

Att jag var alldeles dränerad efteråt och kände en inre längtan efter att bara ligga hemma i pyjamas och läsa böcker om fredagkvällarna var något jag effektivt och outröttligt ignorerade.

När jag först hörde om fenomenet introversion fnyste jag och tänkte att det inte berör mig. Det här bottnade i en stor okunskap och en snäv uppfattning om vad introversion innebär.

Jag började emellertid läsa mer, lyssna på poddar och fördjupa mig i ämnet och insåg till min ovilja att jag minsann är introvert. Det här utforskandet ledde så småningom också till en bloggserie: lögner och sanningar om introverta (som jag har glömt bort att uppdatera, sorry!)

Fortfarande jobbar jag med att ständigt uppdatera min egen (och andras) uppfattning om vad introversion är, åtminstone vad det är för mig.

Men jag är glad att jag har landat i min introversion, att jag kan se introversion för dess styrkor och möjligheter och att jag också är väl medveten om vilka gränser det innebär.

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Föregående helg hade jag en hel dag för mig själv. Min Samuel åkte iväg tidigt om morgonen och kom inte tillbaka förrän 17 timmar senare.

Det som en människa väljer att göra under en 17 oplanerade, ensamma timmar tror jag att ganska långt avslöjar hurudan den här människan är. I alla fall i termerna av extrovert - introvert.

Så vad gjorde jag under mina ensamma dag?

Jag läste (såklart, inget nytt under solen). 
Jag såg klart en tv-serie och påbörjade en ny.
Jag tränade.
Jag bloggade och funderade.
Jag skrev.
Jag tänkte.
Jag åt god mat.
Jag promenerade.
Jag lyssnade på podcasts.

Det fanns inte en gång som jag upplevde att det var tråkigt. Tvärtom njöt jag. Inte för att jag inte njuter av sällskap och andra människor. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Och det är en sanning om introverta. Vi räds inte ensamhet. Vi får näring av att umgås med oss själva, för vi fyller vår ensamma tid med aktiviteter som känns meningsfulla för oss.

Jag tycker att det här ensamhetsfenomenet kan förklaras väl med de engelska termerna loneliness och solitude. När loneliness lutar mera mot att betyda den här ensamheten som oftast är ofrivillig och negativ, är ordet solitude mer som en självvald ensamhet som personen ifråga inte lider av.

Men att regelbundet ha kvalitetstid med mig själv är en god investering. Och i söndags hade jag a sunday of solitude.

Sanningar om introverta: introduktion

Jag fortsätter på min serie "Sanningar och lögner om introverta" och har glädjen att presentera del 1 i avdelningen Sanningar om introverta.

Nå. Det är ju alltid lite halvfarligt att tala om eviga sanningar då det gäller människor. Människor är alldeles för individuella och unika för att vara förevigt stämplade och definitivt kategoriserade. Men låt mig i alla fall få tala om typiska drag. Ett typiskt drag för introverta är följande:

Introverta personer upplever den omgivande världen till stor del inom sig själv.

Jag är inte en sådan som syns och hörs mest i alla sammanhang. Det betyder inte att jag är osocial och sitter i ett hörn och isolerar mig själv (se lögner om introverta del 1). Näpp!

Däremot följer jag med vad som händer runt omkring mig. Väldigt noggrant. Jag observerar min omgivning och känner in den. Jag ser, tänker, reflekterar.

Att göra det här i ett trångt rum med mycket folk och med mycket ljud blir lätt överstimulerande. 

Det innebär att jag efter en kväll med många nya impulser, nya bekantskaper och mycket ljud kan vara nöjd men väldigt, väldigt trött. Och då måste jag få tid för mig själv för att smälta och processa allt jag har varit med om. Sortera och reda ut nya tankar, känslor och impulser.

Precis som att jag behöver städa upp lite i hjärnan för att ha ordning och reda, och för att sedan orka igen.

Foto: Syster Ebba Åström