Introvert stamkund

Att vara introvert och förälder är inte alltid lätt och under de senaste veckorna upplever jag att det har varit riktigt svårt, faktiskt.

Trångt hem i kombination med sjuka/mammiga barn, många projekt och ett stort behov av egentid har gjort att jag i januari åtminstone en gång i veckan har åkt iväg till mitt lokalbibliotek för att sitta och läsa, skriva eller pynja på med något i all min självsamhet.

Jag är tacksam (och helt ärligt lite förvånad) över hur mycket 90 minuter på ett bibliotek kan göra för mitt mående. Det är en oerhört effektiv quick fix för en småbarnsmorsa som samtidigt är över- och understimulerad.

Billigt är det också!

Hett tips från en introvert stamkund!

Fyra aningar inför föräldraskapet

Idag har jag varit gravid i 37 hela veckor vilket betyder att graviditeten är fullgången.

Snart är alltså den här graviditeten över och ett helt nytt kapitel – föräldraskapet – tar vid. Därför tänkte jag i det här inlägget dela med mig av fyra aningar eller förväntningar jag har inför föräldraskapet.

För jag misstänker att jag kanske glömmer bort hur jag hade trott eller tänkt att det skulle se ut när jag är mitt i det.

Det kanske är lite dumt att dela med mig av potentiell okunskap och naivitet, men å andra sidan är det ju rätt realistiskt att inte helt kunna förstå vad föräldraskapet innebär på förhand.

Så, här kommer mina fyra aningar inför föräldraskapet.

Jag tror att jag kommer att trivas att vara hemma

Jag är som bekant introvert och har en väldigt hög tröskel för att uppleva tristess. Jag njuter av ett lugnt vardagstempo, tidiga kvällar och tidiga morgnar, rutiner och vardagslunk. Jag har rätt nära till hands att se meningsfullheten i rätt enkla sysslor och aktiviteter. Det här tycker jag indikerar att jag kommer att trivas med att vara hemma med den primära uppgiften att ta hand om ett barn.

Jag tror att jag kommer att lida av sömnlösheten

Jag är extremt sömnkänslig. Som sömnig blir jag osympatisk, självisk och knarrig. Att endast få sova korta nätter eller korta knyckar här och där är en skrämmande tanke för mig. Men som tur är vi två föräldrar i det här föräldraskapet och som tur finns tupplurer, hormoner och andra människor som hjälper till.

Dagafärsk magbild. Tycker den växer för varje dag som går nu så jag får passa på att dokumentera. Touko ser lite undrande ut..

Jag tror att jag kommer få nytt perspektiv

Ett barn ser på världen med nya, på ett sätt oförstörda, ögon. Jag tror att föräldraskapet också kommer att öppna upp mina ögon för helt nya perspektiv. Jag kommer kanske att börja notera små detaljer som fågelsång eller sniglar på marken som jag länge har gått förbi och inte registrerat i min vuxenbrådska. Det här hoppas jag åtminstone att föräldraskapet kommer att ge mig – nytt perspektiv på naturen, livet, människor, relationer, tiden.

Jag tror att jag kommer att utmanas i mitt behov av egentid

Hittills har mitt liv kretsat mycket kring mig själv och mina behov. En skrämmande stor del av min tid går åt att reglera min hunger, mitt sömnbehov, vila, jobb, egentid, läsning, träning med mera. En baby som är helt beroende av sina föräldrar gör förstås att min tidsanvändning kommer att förändras. Det här misstänker jag att kommer att utmana mig rätt radikalt. Men än en gång får jag här minnas att vi är två stycken vuxna som delar på ansvaret.

Det här är några av mina aningar inför föräldraskapet.

Tror du att det ligger något i det eller är jag helt off?

Lärdomar efter tjugosju jordsnurr

Jag blev tjugosju här i veckan.

Det är en rätt ointressant ålder – inklämt som en mjölig korv i ljummet hotdogsbröd mellan (de också rättanspråkslösa) milstolparna tjugofem och trettio. (Obs! Det är däremot inte alls ointressant att leva som tjugosjuåring, bara att fylla tjugosju.)

Jag som älskar att reflektera över livet och människan vill gärna göra det även nu.

Här är alltså fem av dom viktigaste sakerna jag har lärt mig under mina levnadsår hittills:

1. Jag KAN inte ändra på andra människor
I den första Frozen filmen finns den catchyga sången Fixer Upper. Den handlar om att man kan fixa en annan person med lite kärlek. Sången är härlig men budskapet helt off. Människan är den hon är och oavsett hur mycket jag skulle vilja så KAN jag inte ändra på henne. Det jag kan ändra är min attityd (men det är så mycket lättare att önska att någon annan ska ändra sig istället).

2. Perspektivet är avgörande
Detta är kanske mitt motto i livet – att det mesta handlar om perspektiv. Ju äldre jag blir desto mer tar jag avstånd från tvärsäkerheten och det definitiva my way-tänket. Vi människor uppfattar situationer, relationer och världen på så fundamentalt olika sätt. Att endast se på ett perspektiv är därför sällan tillräckligt. Jag älskar därför böcker som belyser samma fenomen ur flera olika människor synvinkel, till exempel Svärmodern av Moa Herngren.

3. Introversion är inte en sjukdom
Under de senaste sex åren har jag nått och fördjupat insikten om att jag är introvert. Det har haft enorm betydelse för mig och har hjälpt mig att gå från att uppfatta mig själv som konstig, skev och udda (ibland rentav sjuk) till att behandla mig själv med större respekt och förståelse.

4. Att ifrågasätta är inte farligt
I dokumentären “Vaccinkrigarna” kommer det fram att 20 procent av svenskarna är tveksamma till vaccin. Reportrarna uttrycker detta som att det är alarmerande. Jag tycker däremot inte att det är en dålig sak att ifrågasätta saker och ting – men det avgörande är vart vi går med våra frågor och varifrån vi söker information. Jag har länge levt med enorm respekt för alla typer av auktoriteter men har med tiden förstått hur oerhört viktigt det är att vi ifrågasätter, ifrågasätter, ifrågasätter. Det i sig är inte farligt.

Vart vi går med våra frågor när vi ifrågasätter är däremot helt avgörande. Som forskare går jag – föga överraskande – till forskningen.

5. Vems åsikter betyder något?
Förut var jag mycket mer av en typisk “duktig flicka” som gärna ville ha bekräftelse och vara omtyckt av… ja, typ alla. Med tiden har jag insett att det sist och slutligen är rätt få människors åsikter om mig som jag behöver bry mig. Men det är fram för allt min egen åsikt och syn på mig själv som spelar roll.

Det här är fem punkter som jag har tänkt mycket på under mina senaste tio år.

Vilka är dom “stora lärdomarna” som du har haft i livet?

Mod att gå bortom

Mitt uppvaknande för min introversion och min högkänslighet för några år sedan fick utan tvivel följder för hur jag lägger upp och planerar min vardag.

Under vardagarna slet jag, under helgerna vilade jag.

Det fungerade rätt bra men sen kom helgerna också att bli programspäckade med jobb, resor eller gigs. Och helgerna var inte längre den oas av vila och avkoppling som den hade varit förut.

En kort tid var jag lite ytbränd för att jag helt enkelt inte hade mod att våga sätta gränser, men väldigt snabbt var jag tillbaka på fötter igen.

Just nu är jag också inne i en intensiv gig-period. Sex helger i rad spelar jag på olika scener i Österbotten.

Det är förstås helt sjukt roligt (följ mamaastromband och theharalds på instagram så vet ni precis hur roligt det är).

Men det är klart att allt detta roliga program i kombination med jobb och övriga festligheter såsom konfirmationsfest och studentfest i familjen blir det roliga även rätt mycket.

Men den här gången klarar jag av det mycket bättre.

Riktigt över förväntan bra. Riktigt så bra att till och med Samuel har uttryckt samtidig förvåning och beundran över hur väl jag orkar.

Det här säger jag inte för att skryta med hur maskinliknande min tillvaro är (åh verkligen inte) utan för att ge hopp om att det finns en morgondag efter ytbrändhet. Det finns ett liv efter utmattning.

Det finns en tid för att lära sig att sätta orubbliga gränser

och det finns en tid för att vara modig nog att gå bortom dem.

Intryck

Jag märker att jag gärna sorterar mina upplevelser från dagen i form av intryck.

Frågan som jag och Samuel ställer varandra efter en dag är ofta: “vilka intryck har du haft under dagen?”.

För intryck betyder inte vad man har lärt sig. Det betyder inte vad man har åstadkommit eller vilka genomtänkta reflektioner man har gjort.

Efter en lång arbetsdag är vi ofta väldigt trötta och därför kan dessa stora frågor kännas för stora.

Intryck är däremot små. Det är osorterad verklighet som långt får stå för sig själv. Det är en låg tröskel att tänka på verkligheten i form av intryck. Det behövs inte analys eller värdering.

Att berätta om intryck är att svara på frågan: vad har du sett, hört, känt eller upplevt idag?

Och genom att svara på den här frågan har diskussioner om minnen, relationer, företagsledning och personligt ansvar startat.

Och jag har ofta häpnat, förundrats, över hur det ur ett litet frö, ett litet intryck, kan växa något mer. Något stort och vackert.

Jag vill aldrig underskatta det minsta lilla intryck.

en del av mig på paus

I mitt förra inlägg skrev jag att jag lever upp i dessa tider.

Det gör däremot uppenbarligen inte min blogg.

Och det är inte för att jag är upptagen med annat. Nej, verkligen inte. Faktum är att den här julimånaden är den lugnaste på … jag vet inte. Tio år kanske?

Så det är inte frågan om tidsbrist.

Läsning blir inte ens av i samma skala som förut.

Jag är en rutinmänniska. De flesta sidorna av mitt jag mår bäst av vardag och rutin.

Min sömn, min läsning och mina idéer frodas i det slentrianmässiga, inrutade.

Och det är märkligt för det är knappast typiskt kreativiteten – att komma på beställning och endast under vissa tidpunkter på dygnet!?

För mig gör den det ändå. Men sen igen tror jag inte att det är min kreativitet som är på paus.

Det är snarare så att jag unnar mig att inte gå så djupt under de här sommarveckorna.

Kanske jag blir mer som vår Touko - chill, lek, sömn och bus.

Alla andra timmarna, dagarna och månaderna om året är jag i ett tillstånd av ständig analys, reflektion, begrundan och tolkning. Både professionellt med mitt forskarjobb och privat i mitt varande, skrivande och bloggande.

Det säger sig självt att det är utmattande.

När jag nu är semesterledig märker jag att jag unnar mig det lättsamma, glättiga och snudd på ytliga.

Fortfarande är de mer djupgående och analytiska delarna av mitt jag verkliga och viktiga, men jag lägger dem på paus för ett tag.

Jag behöver det ibland. Uppenbarligen mellan midsommar och augusti.

Inte så att jag ser förbi mina behov och mitt jag, men jag låter min mer extroverta och lättsamma sida blomstra i takt med naturen under de här försvinnande korta sommarveckorna.

Och därför kanske jag inte helt enkelt har så många reflektioner vid dagens ände. Och därför det kanske inte blir det där dagliga inlägget som jag strävar efter.

Och kanske det är helt okej.

Okej om du inte gillar katter kan du sluta läsa min blogg typ nu för jag har på känn att ddt kommer bli en hel del kattbilder..

Tror du att en del av ens jag
tillfälligt kan läggas på is?

Kan du göra det?

Motto

Om mitt liv hade ett enda ord som motto vore det följande:

perspektiv

Jag märker att oavsett vad jag pratar om, med vem eller under vilka omständigheter kommer jag tillbaka till detta: att det mesta i min livsvärld handlar om perspektiv.

För perspektiv har med förväntningar att göra. Det har med föreställningar om världen att göra.

Perspektiv för mig handlar om förmågan att bli medveten om varifrån jag kommer och erkänna vart jag är på väg, vart jag vill. Samtidigt innebär perspektiv en förståelse för att precis varenda människa kommer från ett annat håll och har helt andra perspektiv.

Ibland går de här perspektiven hand i hand, andra gånger är de i konflikt med varandra.

Jag märker att det här perspektivtänkandet kommer till uttryck i det jag skriver, i böcker jag läser till och med i tavlorna jag hänger upp på mina väggar.

Det kommer till uttryck i hur jag bemöter andra människor och vad jag ofta tänker på efter människomöten.

Så många av mina relationer, diskussioner och upplevelser blir mindre sårande, mer förståeliga och överlag mer nyanserade när jag ser på dem ur de multipla perspektivens lins.

Jag vet inte om det här är något som talar till dig eller om det bara är för mig som det här begreppet, detta mitt livs motto med perspektiv, faktiskt får mening.

Får det mening för dig?

Intryck

Efter en dag med en mängd människomöten, intressanta samtal och nya perspektiv brukar jag och Samuel ofta ställa varandra frågan:

vilka nya intryck har du från idag?

Det är ett sätt för oss att sammanfatta det myller av tankar, ord, känslor och intryck som vi möter i livet.

Särskilt jag märker att jag har ett enormt behov att vädra mina tankar efter en lång dag med lite tid för att samla mina tankar men mycket tid för nya upplevelser och perspektiv.

Nå, sådana dagar med massvis av intryck och människomöten har vi ju inte särskilt ofta i vår coronatillvaro.

Ändå är frågan ständigt relevant att ställa. Det är ett sätt att komma i kontakt med varandra.

Men ytterst, med oss själva.

Vilka nya intryck har du haft på sistone?

Mätt i själen

Två dop och hinkvis med kaffe senare ligger jag raklång på golvet och är mätt i själen.

Det är rikt, ändå, att ha ett liv fullt av festligheter, småttingar, liv och död och allt däremellan.

Ja, jag är lite slut i hjärnan efter många människomöten och många intryck att smälta men den känslan som dröjer kvar längst är ändå, alltid, tacksamheten.

En fin helg har det varit.

Vackraste dopklänningen från dagens dop av min brorsdotter Noomi Iris Noelle.

Inte bara uthärda

Det är ingen hemlighet att jag behöver enormt mycket utrymme och egen tid för att orka vara jag.

Och det är inte något märkvärdigare med det än att jag är mycket mer introvert än extrovert.

Jag älskar människor och spännande människomöten, men det är ändå inte lätt att dag efter dag uppvisa sitt allra föraste, mest sociala jag då jag ofta skulle vilja vara hemma iklädd pyjamas och endast prata med mig själv.

Ja, dagar när jag är för trött orkar jag väldigt lite med människor, och det är absolut inte på grund av människorna i sig utan helt enkelt hur min hjärna är uppbyggd och hur min ork är disponerad.

Just därför är jag så tacksam över att jag har hittat någon som jag vill spendera min vardag med trots att jag ibland är genomtrött och helst vill vara ifred.

Det är något väldigt vackert i det: att båda får vara sig själv och ha sina unika behov och ändå leva sida vid sida dag efter dag oavsett hur olika dessa behov är.

Och inte bara sådär uthärda eller mäkta göra det, nej utan faktiskt njuta av att göra det. Varje dag.

Det gör mig tacksam.