en del av mig på paus

I mitt förra inlägg skrev jag att jag lever upp i dessa tider.

Det gör däremot uppenbarligen inte min blogg.

Och det är inte för att jag är upptagen med annat. Nej, verkligen inte. Faktum är att den här julimånaden är den lugnaste på … jag vet inte. Tio år kanske?

Så det är inte frågan om tidsbrist.

Läsning blir inte ens av i samma skala som förut.

Jag är en rutinmänniska. De flesta sidorna av mitt jag mår bäst av vardag och rutin.

Min sömn, min läsning och mina idéer frodas i det slentrianmässiga, inrutade.

Och det är märkligt för det är knappast typiskt kreativiteten – att komma på beställning och endast under vissa tidpunkter på dygnet!?

För mig gör den det ändå. Men sen igen tror jag inte att det är min kreativitet som är på paus.

Det är snarare så att jag unnar mig att inte gå så djupt under de här sommarveckorna.

Kanske jag blir mer som vår Touko - chill, lek, sömn och bus.

Alla andra timmarna, dagarna och månaderna om året är jag i ett tillstånd av ständig analys, reflektion, begrundan och tolkning. Både professionellt med mitt forskarjobb och privat i mitt varande, skrivande och bloggande.

Det säger sig självt att det är utmattande.

När jag nu är semesterledig märker jag att jag unnar mig det lättsamma, glättiga och snudd på ytliga.

Fortfarande är de mer djupgående och analytiska delarna av mitt jag verkliga och viktiga, men jag lägger dem på paus för ett tag.

Jag behöver det ibland. Uppenbarligen mellan midsommar och augusti.

Inte så att jag ser förbi mina behov och mitt jag, men jag låter min mer extroverta och lättsamma sida blomstra i takt med naturen under de här försvinnande korta sommarveckorna.

Och därför kanske jag inte helt enkelt har så många reflektioner vid dagens ände. Och därför det kanske inte blir det där dagliga inlägget som jag strävar efter.

Och kanske det är helt okej.

Okej om du inte gillar katter kan du sluta läsa min blogg typ nu för jag har på känn att ddt kommer bli en hel del kattbilder..

Tror du att en del av ens jag
tillfälligt kan läggas på is?

Kan du göra det?

Det är som det skall

Den här midsommaren var en milstolpe.

Inte bara markerade den här midsommaren starten för min semester, utan den var också ett bevis på att jag ger mig lov att förändras.

Jag, som har rutiner som skulle imponera vilken daghemsföreståndare som helst, har vakat i flera timmar, sovit länge, ätit lite vad som har hamnat framför mig och tagit oförskämt långa tupplurer när jag har känt för det.

Jag har umgåtts med människor i en utsträckning som vanligtvis är långt utanför min naturliga kvantitet och jag har gillat det enormt. Jag har absolut tagit tid för vila, lugn och läsning men jag har orkat långt mer än jag hade trott.

Att bli medveten om mina gränser, min personlighet och min känsliga natur har varit en av de viktigaste upptäckterna under mitt tredje årtionde på denna jord.

Att försiktigt börja stretcha på gränserna och varsamt utforska markerna också snäppet bortom min bekvämlighetszon känns som en naturlig fortsättning på min resa.

Jag söker jämvikt mellan vissheten om att jag är på ett visst sätt, men att jag ändå aldrig är låst i det enda sättet utan också kan, får och kommer att utvecklas.

Jag blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Åtminstone skriver jag

På sistone har jag funderat på skrivande.

Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.

Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.

Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.

Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.

Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.

Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?

Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.

Och jag inser: åtminstone gör jag det.

Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.

Åtminstone skriver jag.

Handboken om mig

Jag är insnöad på personligheter. Igen.

Få saker har fångat min fascination på samma sätt som den vackra men svårfångade vetenskapen om människans personlighet. Få gånger återvänder jag till något ämne med lika mycket nyfikenhet. Gång på gång på gång.

För jag tycker om att begripa mig på mig själv, om så ens en gnutta mer än jag gjorde igår.

Men förstås kommer alla försök till att beskriva det komplexa och mångbottnade fenomen som en identitet är alltjämt till korta. Att påstå att ett enda sätt att indela personligheter på är vattentätt, bulletproof, är pur fåfänga.

Men jag älskar att förstå lite mer, lite mer.

För jag har letat i samtliga informationssökningsprogram men det finns ingen handbok om Mindy Svenlin. Vissa dagar hade jag så innerligt önskat det. Mina medmänniskor kanske likaså.

I brist därpå söker jag mig till personlighetsteorier och andra källor. Lär mig nytt, får ahaa-upplevelser, sörjer en del ibland och försöker intala mig själv, med Karin Boyes ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

I min favoritstad

Jag är i min favoritstad. Det är sommar och skolavslutning.

Det är underbart grönt och jag får umgås med underbara, intellektuella människor och ha givande och stimulerande samtal.

 Vi pratar om skrivande. Barn och ungdomars skrivande. Skrivande och identitet.

Och vi pratar om emancipation; skrivandet som frigör. Skrivandet som en politisk akt. Vem som får skriva, vem som skriver och vem som blir missunnade skrivandet.

När vi gör allt det här, här i min favoritstad, kan jag inte låta bli att tänka att det är precis det här jag vill göra. 

Och det är underbart att jag får göra det. 

Ha en underskön helg, kära läsare!

Vem jag är

För några inlägg sedan skrev jag om hur jag tycker att det är viktigt att skilja på sak och person. Vi kan förakta handlingen men bör inte för den skull förakta personen.

Det lilla verbet är är ofta en central faktor i att skilja åt sak och person. Tycker ni inte att det är en skillnad i att säga ”Jag är en mor” och ”Jag har barn”. Ingendera fras är fel på något sätt, och i princip betyder de exakt samma sak. Jag tycker emellertid att det första uttrycket är mer identitetsmarkerande än det senare. I det första uttrycket påverkar moderskapet personens självuppfattning på ett avsevärt sätt. Det senare uttrycket "Jag har barn" stämmer ju lika väl i båda fallen, men jag tycker ändå att det är mer en objektiv sanning men inte nödvändigtvis (i sin språkliga form) identitetsskapande. Än en gång; det finns inget rätt eller fel uttryck. Absolut inte. Jag, som språkvetare, tycker bara att det är intressant att se hur samma uttryck kan få olika nyanser. 

Jag är ganska petig med den här anti-användningen av är när det gäller mig själv, och försöker så ofta möjligt undvika att använda den i "fel” sammanhang; sammanhang jag helst inte vill identifiera mig själv med. Sammanhang jag inte vill sätta i kategorin ”Det här är Mindy”.

För frasen "Jag är" följs oftast av starka identitetsmarkörer. När jag inleder med orden ”Jag är” fortsätter jag ofta med att skriva 23 år, gift, studerande och blivande modersmålslärare. Alla de här faktorerna identifierar jag mig själv med i hög grad. Jag kan också fortsätta "Jag är" med att skriva om mina egenskaper, till exempel att jag är målmedveten, envis, positiv, sympatisk och lättrörd.

Jag. Fångad av min bästa syster Fotografen.

När jag har mycket att göra brukar jag undvika att säga ”Jag är stressad”, för då identifierar jag mig med stressen på ett helt annat sätt än om jag säger ”Jag upplever stress” eller ”Jag har mycket att göra just nu”. 

Under en tuffare period av mitt liv för några år sedan, då jag led av depression, var jag noga med att inte säga ”Jag är deprimerad” utan istället ”Jag har depression”. På det här sättet markerade jag att det är en övergående fas som på inget sätt beskriver mig som person - vem jag är - fastän det i många avseenden påverkade mitt liv där och då.

Om jag är så noggrann med att medvetet tänka på vad jag säger att jag själv är, tycker jag att det är helt orimligt att jag gör anspråk vad andra är. Ännu värre att jag hävdar att någon annan är vidrig, avskyvärd, sjuk eller galen fastän deras handlingar kanske är det.