Bästa lärdomen

Jag kommer ihåg att jag under en tid i mitt liv upplevde att jag var en passagerare i det liv som är mitt.

För bara något år sedan kunde jag bli upprörd på människor i min omgivning som jag upplevde slet mig åt än det enda, än det andra hållet. Jag sträckte ut mig så mycket jag kunde, helt obrydd om min ork och mina resurser.

Det var tröttsamt att leva så.

Min stora lärdom under de senaste åren har varit förståelsen för att människor alltid kommer att ge förslag på vad jag kan/ska/bör göra. Det kan jag orimligtvis påverka.

Det jag däremot kan påverka är vad jag gör av andra människors, lite grovt uttryckt, ”krav” på mig.

Den bästa lärdomen jag har haft under de senaste åren är alltså att jag inte behöver uppfatta andra människors (till 98 % välvilliga förslag) som hot mot mig. Jag behöver inte uppleva att människor med sina förfrågningar gör anspråk på mig. Jag är inte passagerare i mitt liv.

Nej är ett kraftigt ord som jag har använt alldeles för lite under de första tjugo åren av mitt liv.

Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja.

Nej-vember

I mitt instagramflöde dök en bild upp som genast inspirerade mig. Nämligen den här:

Till skillnad från många andra temamånader som jag aldrig riktigt har begripit mig på föll jag genast för den här.

För det här är på många sätt den tematik jag jobbar mycket med i mitt liv. Den ädla konsten att säga nej. Jag har blivit oerhört mycket bättre på det här men har ännu en lång väg att gå.

Att säga nej är inte att vara elak. Det är att vara snäll mot sig själv. Att säga nej är inte nödvändigtvis heller på grund av någon eller något annat, bara på grund av ens egen ork och det egna måendet.

Jag jobbar så mycket med att ha närmare till ordet nej än jag nu har. För jag ser inget självändamål i att ställa upp på allt, vara med på allt och alltid finnas till men aldrig räcka till.

När jag mår bäst orkar jag bäst och vill mest. Men när inte orkar med mig själv är jag rätt så obrukbar för alla andra också.

Nejvember för mig. Är du med?

Gränsdragning 101

En av de äldsta och bästa böckerna jag har läst talar om lagen om sådd och skörd.

Ni vet, det man sår får man skörda.

Jag tänker på den här principen ofta, och på hur den är användbar och tillämpbar på så många olika områden i livet. Särskilt tänker jag på den här principen då det kommer till ett av mina hjärteämnen: gränsdragning.

För vad gäller sådd och skörd då det kommer till gränser tror jag stenhårt på följande: om vi respekterar andra människors gränser kommer andra människor också att respektera våra.

Vi kan inte kräva av andra vad vi inte kräver av oss själva.

Det är så mycket lättare att acceptera en människas gräns om vi vet att vår egen gräns i gengäld blir accepterad. Det är därför en gränslös människas liv ofta väller ut över andra och nästan obemärkt tvingar andra att bli gränslösa.

På samma sätt är det lätt att förstå andra människors gränser, när vi vet att vi har våra egna.

Gränser alltså. Så viktigt!

Ostörd lästid! Dock endast genom gränsdragning. Foto: Ebba Åström

Hur har du det med gränsdragning i ditt liv?

Introvert baksmälla

Att vara i en ny stad är alltid lika häftigt.

Att spendera dagarna med att lyssna på intressanta presentationer inom exakt mitt forskningsfält är spännande. Att vara omringad av stora tänkare och vetenskapsmänniskor är en enorm förmån.

Det är bara ...

Jag är inte funtad till att orka vara mitt gladaste mest nyfikna och kunskapshungriga jag i många, långa, dagar i sträck. Det är inte alls fel på mina medmänniskor, det är bara så jag är funtad.

I en handling av desperation kontaktade jag min ständigt närvarande husdoktor Dr. Google.

Dr. Google identifierade kvickt symptom på den högst ovetenskapliga diagnosen ”introvert baksmälla” och jag köpte hans dom.

Lite downtime, en tupplur och lite egentid senare är jag vederkvickt i kropp och själ.

Det finns en styrka i att känna igen sig själv; sina gränser, svagheter och sitt mående.

Det är starkt att våga handla i enlighet med den egna självkännedomen, trots att det kan kännas okonventionellt och obekvämt ibland.

Det intalar jag mig själv, i alla fall. 

Turist javisst!

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart