Det är inte tungt

Ni vet det där i-landsproblemet då man har satt sig i soffan, kurat ihop sig under filten, har boken och teet och ljusen men …

(det finns alltid ett men)

sockorna är i andra sidan rummet, lamporna är tända i köket, fjärrkontrollen är utom räckhåll.

Då. Är. Det. Tungt.

Det är tungt om man själv har ett trängande behov, men det kan också vara tungt om ens kära ber en om en tjänst när man själv är i det här jag-ska-inte-röra-mig-på-tre-timmar-läget.

Och det är egentligen bara så löjligt.

För att hämta ett glas vatten åt sin bästa vän trots att man själv är lite trött är egentligen inte tungt.

Det mesta av de här små vardagliga tjänsterna är egentligen inte alls tunga att utföra. De kräver inte mycket, inte alls faktiskt.

Samuel och jag har länge hållit på med en kampanj om att ändra våra tankesätt då det kommer till ”det som är tungt”.

För sist och slutligen är tjänande genom små, små tjänster oftast inte tungt.

Och sist och slutligen - varför skulle man inte tjäna den man älskar?

Utan gränser

Har vi inte alla erfarenheter av att vi har gett mer än vad vi har fått.

Ibland är det här en situationsbunden engångsföreteelse. Andra gånger är det särskilt förknippat med en viss verksamhet eller en viss person. Sällan, men likväl ibland, går det till och med att tala om ett systematiskt utnyttjande.

Det osjälviska tjänandet är i sig inget dåligt.

Nej, det västerländska tankesättet går ju ut på att vi ska hjälpa varandra, och det syns tydligt i och med talkoarbete och ti arbeit ilag-andan (och i Gambämark). I grund och botten tror jag att de flesta av oss kan hålla med om att det här är en dygd, något eftersträvansvärt.

Men givetvis måste det tjänandet och hjälpsamheten ske inom rimliga gränser. Och var de här gränserna ligger är för mig ännu lite av ett mysterium som jag ständigt utforskar.

Några tydliga svar har jag ännu inte. Men en sak har jag förstått: hjälpsamhet utan gränser är ingen dygd.

Det är bara ett effektivt sätt att alldeles för snabbt trötta ut sig själv på. Och en trött tjänare är inte en särskilt effektiv eller hjälpsam tjänare.

Länge har jag tampats med tankar om att vårda mig själv är själviskt. Tankar om att säga nej är fel och att rama in min ork och värna om dess integritet är förkastligt.

I början av året var jag tvungen att kraftigt revidera mitt sätt att se på gränser och tjänande i förhållande till mig själv. Fyra månader senare inser jag att jag så småningom har ändra uppfattning.

Gränser är inte av ondo. Men ett liv utan gränser kan vara det.

Foto: Ebba Åström, så klart