Tio år

För tio år sedan var jag och Samuel på vår första dejt.

Tio år känns samtidigt som en kort och lång tid. Det brukar väl tid som har passerat oftast göra.

När jag ser på bilder på hur vi såg ut för tio år sen känns det minsann som en väldigt lång tid sedan. Och när jag tänker på vem, eller kanske snarare hurudana, vi var för ett decennium sedan är tio år verkligen en lång tid.

Men när jag tänker på hur vi skrattar åt samma skämt och förorsakar samma pirr i magen hos varandra när vi får träffas efter en tid ifrån varandra, känns det som att ingen tid alls har förflutit.

En doftpust av deodoranterna som vi använde för tio år sedan (inte exakt samma förpackning, förstås) slungar oss enkelt tillbaka till vår första dejt och till vår första sommar och nyförälskelsen är ett faktum.

Han blir bara bättre med tiden, min Samuel. Jag är så glad att vi valde varandra. Vi var så unga och vad visste vi egentligen om kärlek då? Vad vet vi egentligen om kärlek nu?

Kanske inte mycket.

Men vi fortsätter välja varandra.
Och hittills har det varit nog. Mer än nog.

En av de första bilderna på oss. YTTEPYTTE BEBISAR!

Himlastormande vardagligt

För nio år sedan blev jag och Samuel ett par.

Efter att ha känt varandra ett tag och umgåtts i samma gäng under en tid var vi på en första dejt.

Vi gick på bio och såg filmen LOL med Miley Cyrus (som ingen var intresserad av), åt lösglass, åkte ut till villan, tog ut roddbåten för att se på solnedgången (det var spegelblankt och idylliskt vackert) för att senare kura ihop oss i soffan för att se på fotbolls-EM (känns lite typiskt oss det där sista).

När han förde hem mig på kvällen pratade vi om vår framtid. Vad ska vi kalla varandra nu då? Vad ska vi kalla det som pågick mellan oss egentligen?

Vi konstaterade snabbt att vi båda ville satsa på ett vi.

Att vi ville undersöka vad ordet vi kunde betyda. Nio år senare undersöker vi fortfarande, och det vi hittills har funnit är definitivt värt att studera mer.

Våra nio år tillsammans har på ett sätt, kanske fram för allt, varit rätt odramatiska.

Visst har vi fått jobba på saker och ting, och visst har vi vandrat i motvind ibland, men ändå har det mest varit en väldigt självklar, naturlig och odramatisk gemensam resa.

När jag var yngre drömde jag om den himlastormande kärleken, det överdådigt romantiska.

Det är förstås fint och också det har jag fått uppleva. Men usch vad ansträngande en sådan kärlek är i längden.

Idag uppskattar jag vår kärlek som är mycket mer … nåbar eller down to earth.

Du och jag för många år sedan.

Vår kärlek idag är att dela halvonödiga anekdoter (som ingen annan egentligen är intresserad av) från dagen som varit, att borsta tänderna tillsammans om kvällarna, att tillsammans handla mat vid Prisma varje lördag.

Det är det interna språket och de många skämten som ingen annan förstår, gröten och kaffet som den ena av oss kokar varje morgon, att ibland komma hem med favoritchokladen.

Det är att klia den andra mellan skuldrorna dit man inte når själv, att erbjuda sig att stiga upp ur sängen för att kolla om dörren är låst, att komma med sockor till den andra som alltid är frusen om fötterna.

Det är att låna en bok som den andra skulle gilla från biblioteket, att förbereda en lunchlåda åt den andra kvällen innan, att se till att bilen är i körskick innan den andra ska åka iväg.

Det är att säga “jag diskar, ta en tupplur du” efter maten, att unna varandra tid för hobbyer och vänner, att försiktigt röra den andra vid axeln när man går förbi.

Det är att tala gott och respektfullt om varandra inför andra, att massera den andra i hårbottnet, att gillande lyfta på ögonbrynen åt den andra när den går förbi och att hålla handen innan man somnar.

Det är att dofta den andra i nackgropen, köpa det där favoritschampoot redan innan det tar slut och att komma hem med en tidning.

Det är en glädje över att få lägga sig tätt intill om kvällarna och vakna upp bredvid varandra om morgnarna.

Det är sådana här små vardagliga ögonblick som under en livstid blir himlastormande.

Himlastormande vardagliga ögonblick.

PYTTESMÅ BEBISAR.

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Så tacksam

Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).

Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.

Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.

Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.

Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.

Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.

Så att jag inte behövde stiga upp om natten.

När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.

Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.

På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.

Och ja, så är det ju. Så ska det vara.

Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.

Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.

Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.

När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.

För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.

Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.

Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.

Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.

Tack, Sam.

Vem vi var, vem vi är

Vi gick längs minnenas slingriga väg och tänkte på vem vi var för ett decennium sedan.

Nu med ett tryggt avstånd till tiden då, vågar vi också yppa den osäkerhet vi gick med, yttra hur vi tvivlade ibland.

Det blev med ens väldigt uppenbart hur faktumet vi inledningsvis hängde på en rätt skör tråd, som nya relationer ofta gör.

Det blev uppenbart hur en aldrig så liten skiftning i riktningen hos någondera av oss hade kunnat förändra hela utgången. En liten nyansskillnad i mina val eller en liten förändring i dina preferenser hade lätt kunnat leda till att du och jag aldrig hade blivit vi.

Ja, det blev uppenbart för oss att faktumet vi inte alls var någon självklarhet då.

Jag är så tacksam att det på många sätt, utan att ändå tas för givet, är det nu.

Läsdejt

Jag och Samuel är inte så jättebra på att dejta varandra.

Det är ett av våra mål för året att bli bättre på att dejta medvetet och regelbundet men egentligen är den här problematiken en icke-problematik för vi är fantastiskt bra på att förgylla vardagen med små, enkla och billiga medel.

Som bland annat att ha läsdejter.

Det innebär, i all sin enkelhet, att vi har varsin bok som vi sitter och läser sida vid sida. Kanske kokar vi en kopp kaffe eller te, kanske har vi något att mumsa på. Eller kanske sitter vi bara där under filten och mysläser.

Att läsa varsin bok — inte ens högläsa en gemensam bok — kan ju tyckas vara oerhört isolerande och inte alls stärkande för relationen. Det kanske stämmer i allmänhet.

Men med våra läsdejter är en viktigt premiss att man när som helst får avbryta sitt och den andras läsande med att ställa en fråga, berätta om en roligt detalj i boken, beskriva en otippad händelseutveckling i sin bok.

Det finns så många fördelar med det här. Vi lugnar ner oss efter dagen, upplever nya världar, diskuterar saker vi annars inte skulle, sitter nära varandra och får nya intryck som vi sedan kan ta med oss in i vår relation: man har ju alltid så mycket att berätta när man har upplevt något nytt!

Och för en bokslukare som jag: ingenting är lika hett som när ens kärlek läser en bok.

Så, kära läsare, Mindys relationstips 101 — ha läsdejter!

Introvert möter extrovert

Min Samuel och jag har många likheter men vi skiljer oss också från varandra på några väldigt grundläggande sätt.

Bland annat i att Samuel är extrovert.

Och inte bara så där att han pliktskyldigast och i brist på andra adjektiv beskriver sig själv som “social och utåtriktad” på sin CV.

Nej, utan riktigt så där att hela hans väsen slår ut i full blom när han får umgås med människor. På samma sätt förtvinar han långsamt inombords av för mycket ensamtid.

Jag igen är introvert.

Det är ingen hemlighet att jag njuter av att pynja på för mig själv eller ligga raklång och bara räkna skarvarna i taket (inte fågelarten utan skarvarna mellan takbrädorna) medan tankarna löper fritt.

Den här olikheten präglar vårt liv långt mer än vad vi initialt hade tänkt.

Den påverkar hur vi ser på umgänge, hur vi lägger upp vårt gemensamma schema och hur vi firar högtider. Alltså präglar den en rätt stor del av vår vardagsverklighet.

Någon kanske tycker att det är ett hopplöst fall att två så fundamentalt olika personligheter ska få en relation att fungera. Och mer än så: att frodas och må bra.

Är man cyniskt lagd kanske man rentav avråder så olika personligheter att inleda seriösa förhållanden: det är slitsamt och opragmatiskt.

De som tänker så här har säkert en poäng.

Men då har de glömt att nämna hur rikt det är att få ta del av helt ett helt annorlunda perspektiv på samma verklighet, hur mycket det slipar en som människa att ständigt uppmanas att reflektera över sitt tänkande och handlande.

Det är så värdefullt att ens eget sätt att se på världen aldrig bli taget för given; att den aldrig kan anses som självklar.

Det är säkert i många avseenden säkert lättare att båda parter i en relation förhåller sig på samma sätt till umgänge och egentid.

Men sist och slutligen — vilket hjärta har någonsin fallit för en annan människa endast av den orsaken att en relation med denna vore lätt och praktisk?

Från och med du

Vi firade fem år som förlovade igår.

En tid kort eller lång tid helt beroende på perspektiv och jag är inte att avgöra dess längd. Däremot dess kvalitet.

Mycket har hänt från och med du. På många sätt har jag, du, vi förändrats. Dock enbart åt det bättre hållet tänker jag.

För vi är olika på så, så många sätt att de gemensamma nämnarna är förhållandevis få. Men våra olikheter förfinar, slipar.

Samtidigt är de gemensamma nämnarna så avgörande att alla små olikheter bleknar i jämförelse.

Ingen utmanar mig som du.

Det, och så mycket mer, gör dig så älskvärd.

Du och jag och 16 998 andra på match i Málaga.

Trygg i vissheten

Ingendera av oss var på vårt mest strålande humör, det medger jag.

Jag var lite mer oförsiktig än normalt när jag stängde köksskåpsdörrarna, du var betydligt mer tystlåten än vanligt. Vi surade båda två, det vet vi.

Men trots att jag är konflikträdd och du helst ser på den ljusa sidan av livet är vi ändå orädda för att ta några smällar ibland; för vi är alltjämt medvetna om att det inte är beständigt. Vi vet att våra gnabb är flyktiga, hastigt övergående.

Och vi vet att vi inom en snar framtid (mycket närmare än vi båda vill erkänna i våra respektive tillstånd av upplevd, rättfärdigad surhet) kommer att sitta ner för att berätta om våra upplevelser av händelsen och om de känslor som den väckte i oss.

Vi vet också att vi kommer att kunna både se på men också återberätta händelsen ur varandras perspektiv, bekräfta den andres röst och till slut säga förlåt, ge förlåtelse och fundera: vad kan vi lära oss av detta?

Det låter idylliserat så här, jag hör det. Jag fösäkrar er ändå om att vi inte är något läroboksexempel. Det finns gånger då vi är mer envisa än tålmodiga, mer noga med att tala än att lyssna. Det medger vi.

Men på ett grundläggande och oerhört viktigt plan har vi ändå lyckats: vi vet alltid att vi kommer att reda ut allt till slut. Våra gnabb är aldrig ett reellt hot mot oss.

Och den här vissheten gör oss alltid trygga, även när ilskna eller sårade känslor stundvis svallar.

Och jag älskar det.

Inte att vara osams, men jag älskar den trygghet vi har skapat mellan varandra.

Och jag älskar dig också. Förstås.

Det är inte tungt

Ni vet det där i-landsproblemet då man har satt sig i soffan, kurat ihop sig under filten, har boken och teet och ljusen men …

(det finns alltid ett men)

sockorna är i andra sidan rummet, lamporna är tända i köket, fjärrkontrollen är utom räckhåll.

Då. Är. Det. Tungt.

Det är tungt om man själv har ett trängande behov, men det kan också vara tungt om ens kära ber en om en tjänst när man själv är i det här jag-ska-inte-röra-mig-på-tre-timmar-läget.

Och det är egentligen bara så löjligt.

För att hämta ett glas vatten åt sin bästa vän trots att man själv är lite trött är egentligen inte tungt.

Det mesta av de här små vardagliga tjänsterna är egentligen inte alls tunga att utföra. De kräver inte mycket, inte alls faktiskt.

Samuel och jag har länge hållit på med en kampanj om att ändra våra tankesätt då det kommer till ”det som är tungt”.

För sist och slutligen är tjänande genom små, små tjänster oftast inte tungt.

Och sist och slutligen - varför skulle man inte tjäna den man älskar?