Noll till hundra

Våra samtal rör sig ofta på nivån: vad ska vi äta, när ska vi handla, vilken tid börjar träningen.

Och visst, de här samtalen är oumbärliga för att få en slags fungerande vardag att vara just det.

Men det är så omåttligt långtråkigt att inte nå varandra på ett djupare plan, att endast skrapa på ytan av den bottenlösa varelsen som just du är.

Ja, jag vill veta vad vi ska äta till middag, men ännu mer vill jag veta hur du har det på riktigt, vad du tänker på om nätterna, var det smärtar, vad du är förväntansfull över, hur du har det i vår relation, vad du drömmer om, vad du vill lära dig. Allt.

Men att nå dit i en vardag som heter heltidsjobb, smakar makaronilåda med lingonsylt och doftar svettiga träningskläder är inte fullt så enkelt.

Nej, att gå från den nivån, till en nivå där samtalet präglas av äkthet och sårbarhet är att gå från noll till hundra. Som tur är det så, precis som med det mesta, att det blir det lättare för varje gång — vägen tillbaka till oss blir kortare för varje försök.

Alldeles lätt är det ändå inte.

Men alldeles värt det.

Boktips: om skadliga relationer

En av de samhällsfrågor (och en av mina hjärtefrågor) som lyfts fram i alldeles för liten utsträckning är psykisk misshandel i nära relationer.

Jag tror inte att vi någonsin kan bli kloka nog på de mekanismer och funktioner som präglar ett destruktivt förhållande. Men vem förstår att lära sig mer om det här innan det är för sent? Vem, förutom yrkesmänniskor, läser facklitteratur om något som inte direkt berör dem?

Grejen är ju att ingen vaknar upp en dag och tänker “idag ska jag inleda ett destruktivt förhållande”. Det kommer smygande, det är en långsam process där det udda och giftiga så småningom blir normalt.

Jag kan inte betona det tillräckligt: vi behöver alla lära oss mer om det här.

Och just därför vill jag slå ett slag för skönlitteraturen och lyriken.

Litteraturen är ett kraftigt redskap för att sprida information och göra människor medvetna om psykisk misshandel, som många tror att de är skyddade för och ingen gärna vill erkänna att de är utsatta för.

Jag har läst en del böcker med det här temat under årens lopp och vill här samla fyra böcker som behandlar fenomenet skadliga relationer.

Märta Tikkanen (1978) Århundradets kärlekssaga

Den här är ett måste för båda rutinerade och nybörjare till poesiläsare.

Det är, om ni förlåter mitt töntiga uttryck, “lättsmält poesi” som i sin till synes enkla struktur (men vi vet ju att också det enkla är noga eftertänkt) är kärnfullt och kraftigt i sitt budskap. Det känns som att det är skrivet i ett raseri — nästan som att läsa en urladdning i en privat dagbok. Och det bidrar förstås till att det känns oerhört privat men samtidigt väldigt allmängiltigt.

Nedan ett utdrag som ofta brukar citeras:

Tematiskt sett är det här verket förstås mycket, mycket mer än bara en diktsamling om destruktiva relationer.

Det är faktiskt en av mina favoriter i poesiväg, och om du vill ha en mer ingående recension av verket kan du läsa mer om det här.

Denise Rudberg (2017) STHLM Queens: Simone

Det här är en bok som jag inte vanligtvis skulle ha läst, om jag inte hade vetat att den handlar om just psykisk misshandel. Till innehåll och stil skulle jag vilja kalla det en bok för unga vuxna och den litterära kvaliteten kanske inte är den bästa.

Men temat är som sagt alltid lika viktigt att lyfta fram och det görs så tydligt i den här boken.

I den här boken får vi följa med hur en relation utvecklas från att till en början vara präglat av passion, kärlek och romantik men för att sakta men säkert leda till ett onormalt kontrollbehov, ogrundad misstänksamhet och osund svartsjuka.

Det är obehagligt realistiskt skildrat vilket gör det enormt trovärdigt.

Passar särskilt för unga eller ovana läsare.

Lena Bivner (2018) Helvetet jag kallade kärlek

Den här färska boken har jag alldeles nyss läst ut och jag måste säga att jag är rejält omskakad.

När jag läste den här var jag tvungen att ta regelbundna pauser trots att jag vanligtvis kan sträckläsa i flera timmar. Jag suckade högt, drog efter andan och morrade ljudligt vid ett flertal tillfällen och får helt enkelt konstatera — det här är en bok som väcker mina känslor och forcerar mig till att yttra dem, om än i tomma intet.

Jag brukar ju vanligtvis inte ha mycket till övers för självbiografiska romaner eller autofiktion på grund av att händelseförloppet ofta hamnar i förgrunden på bekostnad av språket och de stilistiska finesserna. Den här var däremot annorlunda; det var inte bara en gripande berättelse utan hade också ett behagligt, flytande och fungerande språk.

Lena Bivner skrev ned traumatiska och jobbiga händelser under tiden som hon levde i en giftig parrelation, och de här händelserna är grunden för den här boken. Just det här faktumet gör att den här boken hamnar under huden på mig.

En bra bok att läsa i en bokcirkel — den får i alla fall mig att vilja diskutera mera.

Läs den!

Minna Rissanen (2011) Sieluani et saa

Till sist en bok på det andra inhemska språket.

Den här ville jag ha med i den här listan eftersom den tar fram en aspekt som inte de andra böckerna gör, nämligen den religiösa.

När personlighetsstörning kombineras med religion blir det farligt. Livsfarligt. Och det skildrar Minna Rissanen i den här boken som också den är en självbiografisk berättelser om hennes liv i ett förhållande med en narcissist.

Precis som alla böcker nämnda i det här inlägget är det förskräcklig läsning i det avseende att det stör och berör. Men den här tycker jag att redan på rubriknivå är hoppfull, eftersom rubriken slarvigt kan översättas till “Min själ får du inte — från ett offer för en narssicist, till en överlevare”.

Historien slutar alltså inte med ett offer, utan med en överlevare.

Och det hoppas jag att det gör för alla som är utsatta för psykisk misshandel och destruktiva relationer just idag.

Har du fler tips på böcker som handlar om
destruktiva relationer och psykisk misshandel?

Kommentera gärna nedan, så ökar vi meDvetenheten
sakta men säkert!

Som du har förändrat mig

Man blir som man umgås, sägs det.

Jag kan inte annat än hålla med.

Vi har varit tillsammans så pass länge nu, min Samuel och jag, att jag har svårt att över huvud taget minnas den Mindy jag var innan oss.

För det är sant, att jag har förändrats mycket. Och det är också sant att en stor del, dock inte enbart, är på grund av vår relation. Vår relation som jag värdesätter så, så högt.

Jag har samlat mina tankar, och vill här skriva ett inlägg om på vilka sätt faktumet vi har förändrat mig.

Mitt sätt att tala.
Jag har aldrig talat fullständig standardsvenska, men jag har aldrig heller pratat så mycket dialekt sen jag började umgås med Sam.

Ord och uttryck som jag aldrig hade hört, ännu mindre använt mig av, förut har smugit sig in i min vokabulär under åren, och nu är uttryck som “Jag har varit med när hararna har pruppat”, “snurro” (i bemärkelsen båtmotor) och interjektionen eller svordomen "ferrgan!” standardfraser.

Min humor
Jag hade en fantastisk humor redan innan jag träffade Samuel, och nu är den väl bara ännu mer superb! Nånej. Men visst har jag med åren anammat en humor som är mer lik Samuels.

Om jag skulle beskriva den skulle det väl vara en ganska öppenhjärtig radio pleppo-humor med en stor gnutta självironi. Men för att vara rättvis tror jag att jag har påverkat Samuels humor mer — han börjar nästan närma sig mina nivåer då det gäller ordvitsar och språklig kreativitet.

Min frispråkighet
Jag har alltid varit en person som vill att alla ska vara nöjda. Det har gjort att jag inte alltid har velat säga min åsikt i rädsla för att den är avvikande eller sårande. Samuel har däremot peppat och pushat mig till att utveckla den här förmågan och idag är jag tusenfalt bättre på det än innan vi träffades.

Mitt intresse för Game of Thrones
Jag hade knappt hört om serien förrän Samuel fick mig att se på den med honom. Och det är jag ju väldigt glad för!

Mina konsumtionsvanor
Tidigare följde jag ordspråket “billig å braa” och köpte klädesplagg och varor utifrån det tankesättet. Men med en ekonom till man lärde jag mig däremot att det ibland, kanske till och med oftast, lönar sig att investera dyrt en gång för att produkten ska hålla längre. Inte illa livsvisdom!

Min förmåga att skryta på mig själv
Jag är uppvuxen i Karleby, och med all respekt och kärlek till min hemstad tror jag starkt att det är jantelagens högsäte. Att säga något så banalt som “Jag är stolt över mig själv” är ord som jag inte yttrade förrän i tjugoårsåldern. Och det är mycket tack vare Samuel.

Mitt sätt att se på social interaktion
Min Samuel är en mästare på att lära känna nya människor och på att småprata med folk. Han har lärt mig mycket om människointeraktion, samspel och samarbete. Och det intressanta är att han lär mig det här helt enkelt genom att vara sig själv. Det beundrar jag honom för!

Mina snowboardskills
Jag åkte snowboard innan jag träffade honom, men med hans många tips och våra resor till Lappland har jag definitivt lärt mig en hel del och blivit mycket bättre på att åka. Hur mycket skills vi kan tala om är ändå förhandlingsbart.

Mitt intresse för matlagning
Samuel är en riktig matgeek (dock inte den riktiga Matgeeken) och älskar häftiga grejer i köksväg. Han har bland annat introducerat fenomenen sous vidé och sauteuse till vårt köksförråd och min vokabulär. Idag använder vi bägge flitigt och det är både kul och intressant!

Min förmåga att stå på mig
Jag vet inte hur många gånger Samuel har haft en pepptalk med mig när jag har velat säga nej eller säga ifrån men inte vågat. Vi har fört många, långa diskussioner om det här och trots att jag ännu har mycket att lära mig har jag kommit långt.

Jag tror det är oundivkligt att våra relationer formar oss men så länge det är till det bättre är det gott.

På vilket sätt har ditt parförhållande eller dina vänskapsrelationer förändrat dig?

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

Foto: Ebba Åström

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

Vad modiga vi är

Idag var vi ute på äventyr.
Mannen och jag, och våra goda vänner — äventyrarna själva.

Det blåste en hel del på land, men vågorna till havs förvånade oss ändå. Jag som är en landkrabba har alltid känt mig väldigt främmande på sjön och redan ett litet gupp får mitt hjärta att ta ett extra slag. Idag var det inte talan om små gupp kan jag lova.

Det var väldigt, väldigt spännande och stundvis skrämmande. Men det gick förvånansvärt bra. Det var till och med kul. Riktigt kul.

Våra äventyrare till vänner är skickliga sjö-chaufförer (sjöufförer? Ähh, nej, det funkar bara på rikssvenska) och bredvid mig, under hela tiden, satt min bästa vän. Höll i mig, pratade med mig och lugnade mig.

Jag satt stel som en pinne och upprepade som ett mantra på repeat: "vad modiga vi är! vad modiga vi är". Om det var för att övertyga oss om att det här går bra och att vi inte behöver vara oroliga, eller för att informera oss om att vi är ute på väldigt farligt vatten och således är oansvarigt dumdristiga vet jag inte.

På många sätt var dagens äventyr precis som vårt äventyr. Ditt och mitt.

Vi visste att det kan storma; det hade vi läst om i böcker och hört om av mer livserfarna människor. Men ändå har vågornas höjd och respektingivande storlek stundvis förvånat oss. Vi har ofta tvingats ut på okänt vatten och tvingats gå dit vi annars inte brukar — eller nödvändigtvis ens vill. Men min bästa vän har, precis som på sjön, också i livet hållit i mig, talat med mig, lugnat mig.

Och jag har genom allt konstaterat: vad modiga vi är, vad modiga vi är!

Foto: Äventyraren och fotografen, Sofia Ylikmäki-Lindqvist. Ett bildredigeringsförsök: Mindy

Alltid nyfiken

Vi har varit tillsammans i år som är närmare  tvåsiffrigt än en. Vid det här laget känner vi varandra väldigt väl.

Tror vi, ibland.

Fantastiskt, är det.
Att upptäcka nya egenskaper om varandra. Sådant som vi trodde oss veta efter många goda år tillsammans. Det är underbart att kunna konstatera hur mycket vi ännu inte vet.

Och jag tror att vi upptäcker nya sidor hos varandra för att vi är nyfikna. För att vi ställer frågor om varandra som vi redan tror att vi vet svaret på. Men vi ställer dem i varje fall och märker ofta att svaret, till föga förvåning, fortfarande är det samma som för några år sedan.

Men ibland.

Ibland kan svaret på en fråga ändå ha ändrats, eller åtminstone nyanserats. 
Svaret kan förvåna oss, glädja oss eller totalt golva oss.

Och hur underbart är väl inte det, att se att också vi utvecklas och utmanas inom kärlekens ramar.

Så en egenskap jag hoppas att vi aldrig växer ur är just vår nyfikenhet.
Jag hoppas att vi aldrig sluta ställa nya frågor för att lära oss nytt om varandra.

Men jag hoppas också att vi fortsätter att ställa gamla frågor,
också fast vi tror att vi redan vet svaret.

Eller kanske precis just därför.

Foto och redigering: Sofia Ylimäki-Lindqvist

På din dag

Det mest dyrbara jag har att förvalta på den här jorden är min livskamrat, Samuel.

Idag fyller han år och det går ju givetvis inte obemärkt förbi, nej vi varvar kyrkbesök med födelsedagstårta och firar att han har ännu ett jordevarv fyllt av glädje, utmaningar, hälsa och välfärd bakom sig. Det är minsann värt att fira!

Idag konstaterar jag att jag haft fått spendera en femtedel av hans livstid vid hans sida. Den här insikten slår mig med enorm ödmjukhet. Det är på intet sätt en speciellt lång tid, men det är på alla sätt en anmärkningsvärd tid. För mig har den här tiden med honom gjort all skillnad.

Det finns få sammanhang som är lika karaktärsdanande som en nära relation. Det finns inget som utmanar och prövar lika mycket som att bo och leva med en annan människa. Det finns inget som är lika förbryllande som att inse, att trots många gemensamma och likadana drag är den här personen så fundamentalt olik en själv. 

Men det finns också få sammanhang som är lika belönande och givande. Att ständigt utmanas, tvingas omvärdera och se på världen ur andra perspektiv är oerhört nyttigt. Att ha en trygg famn att säga godnatt till om kvällen, och hälsa god morgon om morgonen är en sann gåva. Jag är tacksam för varje dag med dig, min Samuel.

Grattis på din dag, min bästabei ❤

Hur jag mötte dig

Du var som en trisslott i min turbulenta tillvaro. Plötsligt hände du. När jag minst anade det. Samtidigt kom du i grevens tid, för hade du inte dykt upp precis där, precis då, så hade jag sannolikt utvecklats till något jag verkligen inte ville bli. Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat.   

Vår berättelse är de många slumparnas berättelse. Men jag tror ju inte på slumpen. Vår berättelse är en glöggkö, ett hej, ett ”Har du sett Max?”, en clio, ett ”Har du sett den här filmen?”, en junikväll, en roddtur, en match i fotbolls-VM (fast vi inte minns vem som spelade) och ett beslut.

Senare, ett distansförhållande, tågresor, nya miljöer, viking line, en allsångskväll, ringar, en Minduel, ett till beslut, ett hem, en tillvaro, ett, en vardag och fest.

Nu, en tvåsamhet, ett delat ansvar, ett ”Hej bei, hur har din dag varit?”, ett drömmande, ett vardagslunk, en guldkant, ett ”Ska vi fa och spela badminton?”, en kaffe på säng och en lycka över att komma hem. Alltid.

Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat. Hur det oftast blir bättre.