Polarisering

Mina tankar har på sistone varit upptagna med fenomenet polarisering.

Alltid har åsiktskorridorer och en motvilja att lyssna på varandra funnits i vårt samhälle, men sällan har den varit så uppenbar och tydlig som i dessa pandemi- och vaccintider.

Och jag vet faktiskt inte vilket som gör mig mest upprörd:

den totala misstron mot läkarvetenskapen och den etablerade forskningen, i kombination med en uppmuntran att själv forska i och ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till (sen när kan Google och sociala medier utbilda en i och ge svar på komplexa medicinska frågor?)

eller

avhumaniseringen och det omedelbara idiotförklarandet av dem som ägnar sig åt det förstnämnda (sen när har den ena människan rätt att agera domstol över den andra? sen när är en människas, måhända avvikande, åsikt orsak till att idiotstämpla människan ifråga?)

Kropp och hälsa är viktigt, livsviktigt.

Vi har bara en enda kropp till förfogande, och att vi vill det allra bästa för den för vår egen skull, för våra barns skull och för hela mänsklighetens skull är väl en självklarhet.

I grund och botten vill väl båda lägren samma sak: frisk kropp och god hälsa.

Kan vi alla bara komma överens, inte dumförklara varandra, inte tala i affekt, vänta med att kommentera, skippa käbblet.

Fred på jorden.

Tack.

Med vänlig hälsning,
konfliktskygg introvert

En av denna bloggs mest märkliga fotovinklar, varsågoda.

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Den viktiga skillnaden

Orden förståelse och respekt.

Vad tänker du?

Orden är fina och står för något väldigt ädelt men tycks tyvärr saknas i de flesta samhällsdebatter som utspelas lika mycket i offentliga och digitala rum som i våra vardagsrum.

När du säger, tycker eller gör något som jag inte förstår blir du en främling, eventuellt rentav en fiende, för mig. Hur kan du tänka så där!?

När det du står för övergår mitt förstånd talar du och jag inte längre samma språk, det blir svårt att resonera när själva grunden vi tar avstamp ifrån är så fundamentalt olika. Det är som att spela kort med varandra, men med två helt olika sorters kortspel.

Så här tycker jag ju inte rimligtvis själv, men som jag ser det fallerar en hel del konversationer på att två motparter inte förstår varandra.

Och när vi människor inte förstår varandra förändras ofta konversationens mål från att nå konsensus till att dumförklara och försöka ändra vår medmänniskas sätt, åsikter, tankar.

Men tänk om vi kunde se bortom faktumet att vi inte förstår varandra och istället sträva efter att istället sträva efter att respektera varandra. Tänk om förståelse inte är ett självändamål utan bara en positiv biprodukt i vissa mellanmänskliga relationer?

Kanske jag inte behöver förstå min medmänniska, kanske det räcker med att jag respekterar henne.

Ibland får jag konstatera att jag på inget sätt förstå mig på hur den här människan resonerar men jag kan välja att respektera det. Med eller utan förståelse.

Och det är det som är den stora, viktiga skillnaden.

Foto: Ebba Åström

Tio år sedan

För tio år sedan var vi peppu ja paita.

Oskiljaktiga.

Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.

Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.

Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.

Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.

Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.

Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.

Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.

Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.

Fastän det är tio år sedan sist.

(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).

Idag.

För cirka tio år sedan.

Vägen till sårbarhet

Det finns olika sätt att hantera sin sårbarhet på.

Den går att förtränga, tysta ner om man vill. Den går att lyssna till och bejaka också.

I min erfarenhet finns det egentligen inga genvägar till sårbarheten, inte då det gäller sårbarhet i våra samtal; det enda sättet att nå ett sårbart samtalsklimat är att visa på sin egen sårbarhet eller försiktigt ställa frågor som pockar på andras.

Sårbarhet smittar av sig, sårbarhet föder sårbarhet.

Men med det sagt bör det ändå sägas att det är skitskrämmande att initiera till ett sårbart samtal. Riskerna är många, belöningarna ändå desto fler.

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.

Hur har din dag varit?

Vi vill ju få kontakt varje dag. Min Samuel och jag.

Men ibland känns det som att ett “hur har din dag varit” är den mest platta och intetsägande frågan någonsin. Svaret på den frågan landar ju sist och slutligen på ett “bra” eller “dålig” eller ännu oftare någonstans där mitt emellan.

Så vi har börjat variera oss och istället ägna bilfärden hem efter arbetsdagen åt att fråga varandra tre stycken alldeles nytänkande, udda frågor.

Som:

Vilken är den bästa smaken du har upplevt idag?

Vilken var dagens bästa insikt?

När skrattade du som hjärtligast idag?

Vad var det bästa du har sett idag?

När har du känt dig som snyggast idag?

Vilken var dagens höjdpunkt?

Vilket är dagens ord?

När har du upplevt flow idag?

Ni märker ju: endast kreativiteten kan stoppa en, om ens det.

Det här är bra av så många anledningar. Dels tvingar det en att fundera på kluriga, roliga frågor att ställa. Dels får det en att reflektera över sin dag på ett annorlunda sätt — inte bara huruvida den var bra, dålig eller medelmåttig.

Fastän frågorna är annorlunda så får man ändå en känsla för hur sin partners dag har varit, men utan att det blir slentrianmässigt korsförhör.

Och så är det ju bara sjukt kul.

Pröva själv!

Du och jag, bei.

Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.