Tio år sedan

För tio år sedan var vi peppu ja paita.

Oskiljaktiga.

Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.

Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.

Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.

Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.

Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.

Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.

Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.

Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.

Fastän det är tio år sedan sist.

(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).

Idag.

För cirka tio år sedan.

Allt mitt skratt

För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).

På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.

Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.

Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.

Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.

Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!

Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.

För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Tidens tand

Har vi inte alla någon gång sett i fotoalbum på svunna tider och skrattat åt hur våra föräldrar såg ut på sitt konfirmationsfoto, studentfoto, bröllopsfoto eller ja, över huvud taget på vilket foto som helst. Den är inte så nåderik, tidens tand, med tanke på hur snabbt modet ändras och hur snabbt diverse skönhetsyttringar föråldras.

Sen är det en helt annan sak när jag själv ser visuella bevis på min egen existens från svunna tider. Då är det plötsligt inte alls lika roligt längre, utan det börjar luta mer mot pinsamhet och genans.

Men jag tror på att blicka tillbaka, och se på den yngre versionen av en själv, med stor nåd. Och då i första hand inte fotografierna utan framför allt personen. De val jag tog, de misstag jag gjorde och de beslut jag fattade. Det är lätt att med facit i hand konstatera att mycket skulle ha sett annorlunda ut om jag inte hade gjort y, och mycket skulle ha varit bättre om inte x hade hänt.

Men det är endast med facit i hand. Jag hade ju inget facit då. Jag ömsom famlade i blindo, ömsom stakade mig fram långsamt men målmedvetet. Jag gjorde mitt bästa och försökte fatta vettiga beslut utifrån vad jag visste då. Att det ändå kan gå krokigt till är inte alltid något jag kan rå över. Livet är krokigt.

Jag vill tro att var och en alltid försöker handla enligt bästa förmåga utifrån den kunskap och de erfarenheter som finns till hands. Och därför tror jag att det är så viktigt att blicka tillbaka och se på sitt svunna jag med stor nåd. Kanske glädjas över att nu veta bättre, men ändå veta att livet levdes utifrån bästa förmåga också då. Och fram för allt; att inte förargas och förbittras vid tanken på det yngre jaget, utan fram för allt se på sig själv med stor, stor nåd.

Vad tänker du om det här? Tryck gärna på ❤-knappen om du håller med!

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤