För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).
På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.
Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.
Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.
Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.
Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!
Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.
För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.
Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.