En sådan dag

Jag inledde min dag med att försova mig fyrtio minuter.

Jag fortsatte den med att tappa en hel kopp te över hela kaffebordet och över den nya duken, som mina kolleger bara en dag innan hade skrutit på och berättat en rörande historia om.

Dagen fortsatte med regnköld, missförstånd, bråttomhet och dålig kommunikation. Släng in lite oljeklott på bästa jackan och en katastroffinne i örat så målar det upp en representativ bild över dagen idag. En sådan dag, ni vet.

Men den här dagen avslutades med en vårfest med fina, fina kvinnor som jag regelbundet har haft nöjet att träffas och umgås med under det här året.

Den avslutades med god mat och närande samtal. Som jag behövde det. Och, förstås, skratt. Alltid skratt med de här kvinnorna. Och liv. Så mycket liv i alla nyanser.

Nåd är att en sådan dag ändå kan bli en bra en.

En helt annan dag med helt andra människor. Också den en bra en. Också de bra sådana.

Allt mitt skratt

För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).

På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.

Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.

Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.

Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.

Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!

Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.

För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Skrattar mig genom livet

Jag tycker att en av mina bästa egenskaper, är att jag har förunnats med förmågan att kunna skratta åt mig själv. En gnutta självironi och en stor näve självdistans har hjälpt mig i många situationer här i livet, och jag tror på många sätt att det bidrar till att skapa en mer avslappnad atmosfär. För i en värld där allting ska präglas av perfektion, planering och smakfullhet är det oerhört befriande att att skratta åt de dråpliga och oväntade händelser vi hamnar i.

Igår i butikskassan, när jag skulle betala för mina inköpta bananer, visade kortläsaren ett felmeddelande när jag lade i kortet. Oj oj tänkte jag och började dra ut det för att gnugga chippet. När jag drog ut det såg jag emellertid att jag hade lagt in kortet fel väg. Chippet, som borde gå neråt, sträckte sig istället mot skyarna i ett hoppfullt "I believe I can fly".

Den här historien är inte alls makaber eller ovanlig, snarare trivial. Men det är min reaktion, och framför allt butiksbiträdets reaktion, som fick mig att tänka efter. För när jag märkte mitt misstag brast jag ut i ett hjärtligt (högljutt) skratt och berättade skrattande åt butiksbiträdet att jag hade lagt in kortet fel väg.

Den min jag möttes av var: 40 % förvåning, 40 % mild rädsla och 20 % återhållet skratt. Det var som om butiksbiträdet inte riktigt visste vilken reaktion som är okej, och som om den naturliga reaktionen vore att undvika ögonkontakt med mig, så att jag snabbt och skamligt kan vända kortet utan en min. För det är ju pinsamt det där. Pinsamt och oansvarigt, och det ska inte få hända åt fullvuxna människor i detta civiliserade land.

Och den där minen vittnade om att det, i alla fall för butiksbiträdet, var en ovanlig reaktion på en vanlig händelse. Och det är sorgligt. För livet blir så mycket lättare för alla om vi då och då tillåter oss att skratta åt oss själva.