På andra sidan tonåren

Igår skrev jag om hur man aldrig har sådana vänner som man har när man är i tonåren.

Då utgick jag från premissen att den vänskap man har i sina tonår är en speciell sorts vänskap, en sällsynt relation som kan liknas vid ett fyrverkeri som brinner vackert, kraftigt och explosivt men kort.

Jag tror ändå inte att vänskapernas tid är över i takt med att man lämnar tonåren bakom sig och närmar sig de tjugo.

Från en av sommarens, nej livets, bästa dagar. Heldag med vänner en oförglömlig dag år 2017.

Jag har några exempel:

Jag har vännen som jag lärde känna i dansskolan i Åbo. Hon, entreprenören och det kreativa geniet som alltid peppar och uppmuntrar och sprider good vibes only.

Jag har amerikavännen som jag lärde känna först i Stockholm och sedan under Bostons mäktiga skyfall. Vi som har utvecklat en vänskap som kretsar kring våra oerhört många gemensamma intressen och likheter. Hon som dessutom ambitiöst nog har tagit sig an att lära sig svenska. Fint jobbat, D!

Jag har förstås alla mina forskarkolleger som jag nästan dagligen pratar jobb och allvar, lek och litteratur med och som gör mitt jobb och liv så mycket bättre.

Så trots att vänskap ser annorlunda ut på andra sidan tonåren är jag ett levande bevis på att vuxenvänskap existerar.

Det är något helt annat än tonårsvänskap.

Men det är alldeles underbart i alla fall.

Från staden där jag lärde känna min amerikavän.

Tio år sedan

För tio år sedan var vi peppu ja paita.

Oskiljaktiga.

Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.

Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.

Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.

Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.

Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.

Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.

Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.

Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.

Fastän det är tio år sedan sist.

(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).

Idag.

För cirka tio år sedan.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattiga på Svenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?

Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?

Allt mitt skratt

För inte alls länge sedan skrev jag om listan. Listan där man skriver ner egenskaper som ens framtida livskamrat bör ha (med modifikationer).

På min lista var jag mån om att skriva ner precis hur lång min framtida livskamrat skulle vara (short girl problems). Till och med vilken storlek på fötterna som är rimligt. Jag hade förstås också mer seriösa egenskaper på min lista, men jag hade glömt en väsentlig egenskap som jag har kommit att uppskatta så med honom som till slut blev min livskamrat.

Som tonåring hade jag en orolig själ. Jag bekymrade mig för världens tillstånd, hade rikligt med klimatångest och upplevde mitt livs största personliga kris. Min tidigare barnsliga tro på kärlek och på att finna en livskamrat att älska högt livet ut, smulades sönder i takt med mitt självförtroende. Men värst av allt var att mitt skratt, som jag tidigare alltid hade haft nära till hands, tystnade.

Det gör en sextonårig tjej inte helt sorglös.

Men precis som med trissvinster och mycket annat här i livet händer saker och ting precis när vi minst anar det. Något, eller någon, dyker upp när vi minst av allt letar efter det. Precis som Samuel.

Inte alls med en gång, men ändå med en rasande fart lockade han fram det där skrattet i mig igen. Det tjocka molntäcket i mitt sinne började spricka upp. Ljus! Ljus! Hopp!

Och av alla orsaker att älska honom är det här en av de främsta: för att han lockade fram mitt skratt.

För att han ännu idag lockar fram mitt skratt.
Allt mitt skratt.

Ni ser ju. Bilden från min student 2013. Det är fem år sedan det, men skrattet lever kvar.

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤

Om vi skulle veta

Självförtroendebotten och kroppskomplex. Spegelfixering och modlöshet. Tonårsmindy hade en berg-och-dalbana i känsloväg. Osäkerheten var en naturlig förlängning av den kropp som var min. Den kropp som jag hyste ett så förbaskat brett register av känslor för.

Den ena dagen en tacksamhet över att min kropp fungerade som den borde, att jag var frisk som en kärna och att min kropp på många sätt var en stark kropp. Den andra dagen en nedåtgående spiral av självömkan och frustration, över att jag inte var i närheten den kropp som runtom mig tycktes vara definitionen på skönhet.

Komplexet för det som stack ut. Eller det där, som inte gjorde det. Och tanken på att "alla" (en odefinerbar skara) lägger märke till just det där ena, eller det där andra, då. Att det där ena eller andra är det mest prominenta draget i hela mitt väsen, och att alla går hem och begrundar vad de har sett, diskuterar det med sin omkrets och tänker på det under återkommande gånger. "Minns ni hon där med det där ena, eller det där andra?".

Men så de där förlösande orden av min goda väninna. Som inte per se var riktat åt mig, utan snarare var en mer allmän reflektion om hur vi borde förhålla oss till de här "alla". "Om vi skulle veta hur lite folk egentligen tänker på oss, skulle vi antagligen bry oss mycket mindre om sånt som vi som har komplex för". Ack orden. Precis i rättan tid.

För hon menade det inte i ett "ingen bryr sig om dig. du är ingenting"-jantelagen sätt. Men orden var precis vad en tonårsmindy med kroppskomplex och självförtroendebotten behövde få höra. Där jag levde i min bubbla; övertygad om att jag, min kropp och framför allt dess brister var ett ständigt samtalsämne bland folk som någonsin lade ögonen på mig, var de här orden mitt i prick.

Foto av bästa syster.