Självförtroendebotten och kroppskomplex. Spegelfixering och modlöshet. Tonårsmindy hade en berg-och-dalbana i känsloväg. Osäkerheten var en naturlig förlängning av den kropp som var min. Den kropp som jag hyste ett så förbaskat brett register av känslor för.
Den ena dagen en tacksamhet över att min kropp fungerade som den borde, att jag var frisk som en kärna och att min kropp på många sätt var en stark kropp. Den andra dagen en nedåtgående spiral av självömkan och frustration, över att jag inte var i närheten den kropp som runtom mig tycktes vara definitionen på skönhet.
Komplexet för det som stack ut. Eller det där, som inte gjorde det. Och tanken på att "alla" (en odefinerbar skara) lägger märke till just det där ena, eller det där andra, då. Att det där ena eller andra är det mest prominenta draget i hela mitt väsen, och att alla går hem och begrundar vad de har sett, diskuterar det med sin omkrets och tänker på det under återkommande gånger. "Minns ni hon där med det där ena, eller det där andra?".
Men så de där förlösande orden av min goda väninna. Som inte per se var riktat åt mig, utan snarare var en mer allmän reflektion om hur vi borde förhålla oss till de här "alla". "Om vi skulle veta hur lite folk egentligen tänker på oss, skulle vi antagligen bry oss mycket mindre om sånt som vi som har komplex för". Ack orden. Precis i rättan tid.
För hon menade det inte i ett "ingen bryr sig om dig. du är ingenting"-jantelagen sätt. Men orden var precis vad en tonårsmindy med kroppskomplex och självförtroendebotten behövde få höra. Där jag levde i min bubbla; övertygad om att jag, min kropp och framför allt dess brister var ett ständigt samtalsämne bland folk som någonsin lade ögonen på mig, var de här orden mitt i prick.
Foto av bästa syster.