Låt dem få veta

De såg rätt så … likgiltiga ut.

Följde mina instruktioner noggrant. Log vänligt när jag fick ögonkontakt med dem. Sade inte särskilt mycket när jag ställde allmänna frågor.

De var där, de var med och så var e me he.

Så fort den sista låten klingade ut var jag genomsvettig, personligen helt nöjd över min insats men totalt ovetande om hur deltagarna — själva huvudpersonerna i dramat — hade upplevt passet.

Jag tackade för mig och salen tömdes kvickt. När jag började packa ihop mina grejer hörde jag henne innan jag såg henne. “Tack! Det här var det roligaste passet jag har varit på på jättelänge!”.

Alldeles överrumplad av de fina, oväntade orden fick jag ur mig något muffel till svar som förhoppningsvis uttryckte tacksamhet, glädje.

Hennes ord gjorde min dag och suddade bort de flesta frågetecken till orosmoln på min himmel.

Hur viktigt är det inte att vi verbaliserar åt våra medmänniskor alla de uppskattande och uppmuntrande orden som vi går och tänker om våra medmänniskor ?

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

När jag var elev trodde jag aldrig att min klasslärare behövde få höra “den här lektionen var jättebra!” eller att min fotbollstränare faktiskt kunde växa några millimeter av ord som “tack för att du tar dig tid att träna oss".

Men alla som någon gång har satt sig själv i skottlinjen behöver få respons.

Och mest positiv respons för de flesta av oss är alldeles för välbekant med tvivlet och den gnagande självkritiken att negativ respons ofta är helt onödigt att förmedla vidare.

Så här, ett visdomsord att ta till dig under 2020 och alla andra år — sitt inte och panta på dina uppskattande ord om dina medmänniskor.

Låt dem få veta.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

Så hamnade jag här

Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.

Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.

I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig. 

Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.

Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa. 

Om vi skulle veta

Självförtroendebotten och kroppskomplex. Spegelfixering och modlöshet. Tonårsmindy hade en berg-och-dalbana i känsloväg. Osäkerheten var en naturlig förlängning av den kropp som var min. Den kropp som jag hyste ett så förbaskat brett register av känslor för.

Den ena dagen en tacksamhet över att min kropp fungerade som den borde, att jag var frisk som en kärna och att min kropp på många sätt var en stark kropp. Den andra dagen en nedåtgående spiral av självömkan och frustration, över att jag inte var i närheten den kropp som runtom mig tycktes vara definitionen på skönhet.

Komplexet för det som stack ut. Eller det där, som inte gjorde det. Och tanken på att "alla" (en odefinerbar skara) lägger märke till just det där ena, eller det där andra, då. Att det där ena eller andra är det mest prominenta draget i hela mitt väsen, och att alla går hem och begrundar vad de har sett, diskuterar det med sin omkrets och tänker på det under återkommande gånger. "Minns ni hon där med det där ena, eller det där andra?".

Men så de där förlösande orden av min goda väninna. Som inte per se var riktat åt mig, utan snarare var en mer allmän reflektion om hur vi borde förhålla oss till de här "alla". "Om vi skulle veta hur lite folk egentligen tänker på oss, skulle vi antagligen bry oss mycket mindre om sånt som vi som har komplex för". Ack orden. Precis i rättan tid.

För hon menade det inte i ett "ingen bryr sig om dig. du är ingenting"-jantelagen sätt. Men orden var precis vad en tonårsmindy med kroppskomplex och självförtroendebotten behövde få höra. Där jag levde i min bubbla; övertygad om att jag, min kropp och framför allt dess brister var ett ständigt samtalsämne bland folk som någonsin lade ögonen på mig, var de här orden mitt i prick.

Foto av bästa syster.

Jantelagen, modifierad

Jantelagen är väl rotat sig i det västerländska tankesättet. Tro inte att du är något, tro inte du är bättre än vi och så vidare, ni vet det där. 

En motreaktion till det här har naturligtvis varit: bry dig inte om vad andra tycker, lyssna inte på vad andra säger och så vidare, ni vet det där.

Men om vi nu mår dåligt av att leva enligt jantelagen, och utan framgång lyckas med att strunta i vad andra tycker, kanske vi helt enkelt borde hitta en tredje väg.

Inte utgå ifrån att ingen bryr sig om oss.
Inte heller strunta i vad andra tänker om oss (fastän vi förstås bör göra det i många avseenden). Men kanske bara utgå ifrån att folk tänker gott om oss. Att folk tänker väl om mig.
Om dig.

För det gör en så markant skillnad att gå in i ett rum, med stor ödmjukhet förstås, men med utgångspunkten att vara omtyckt, uppskattad och respekterad. Inte på ett högfärdigt och självklart sätt, som att vår närvaro är dagens höjdpunkt eller det enda gudagivna ögonblick personerna i rummet får uppleva. Nej, inte så.

Men om vi gick in i ett rum, må det då vara ett klassrum, en presentation eller en arbetsintervju, ackompanjerad av tanken "Här är jag omtyckt, uppskattad och respekterad", tror jag att det skulle påverka vår prestation och vår eget självförtroende något oerhört. Jag har själv använt mig av det här knepet ett antal gånger, speciellt när jag själv kanske tvivlar och tvekar på min kompetens och förmåga.

Det bästa är att fastän det inte skulle stämma, fastän ingen i rummet är ett stort fan av mig, så spelar det ingen roll. Många av oss kan behöva en liten extra puff i rätt riktning. Och kanske det här kan vara ett sätt att tackla de krävande rum, fysiska eller psykiska, som vi intar.