Låt dem få veta

De såg rätt så … likgiltiga ut.

Följde mina instruktioner noggrant. Log vänligt när jag fick ögonkontakt med dem. Sade inte särskilt mycket när jag ställde allmänna frågor.

De var där, de var med och så var e me he.

Så fort den sista låten klingade ut var jag genomsvettig, personligen helt nöjd över min insats men totalt ovetande om hur deltagarna — själva huvudpersonerna i dramat — hade upplevt passet.

Jag tackade för mig och salen tömdes kvickt. När jag började packa ihop mina grejer hörde jag henne innan jag såg henne. “Tack! Det här var det roligaste passet jag har varit på på jättelänge!”.

Alldeles överrumplad av de fina, oväntade orden fick jag ur mig något muffel till svar som förhoppningsvis uttryckte tacksamhet, glädje.

Hennes ord gjorde min dag och suddade bort de flesta frågetecken till orosmoln på min himmel.

Hur viktigt är det inte att vi verbaliserar åt våra medmänniskor alla de uppskattande och uppmuntrande orden som vi går och tänker om våra medmänniskor ?

Från nyårsaftonens spelning med mina syskon i vårt band The Haralds. Bild: Torsposmedia

När jag var elev trodde jag aldrig att min klasslärare behövde få höra “den här lektionen var jättebra!” eller att min fotbollstränare faktiskt kunde växa några millimeter av ord som “tack för att du tar dig tid att träna oss".

Men alla som någon gång har satt sig själv i skottlinjen behöver få respons.

Och mest positiv respons för de flesta av oss är alldeles för välbekant med tvivlet och den gnagande självkritiken att negativ respons ofta är helt onödigt att förmedla vidare.

Så här, ett visdomsord att ta till dig under 2020 och alla andra år — sitt inte och panta på dina uppskattande ord om dina medmänniskor.

Låt dem få veta.

Läst på sistone: icke-normativ litteratur

På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.

Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta

För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.

Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.

Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!

Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter

Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.

Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.

På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.

Eva Ström (2018) Rakkniven

Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!

Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.

Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.

Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.

Alldeles okritiskt

Jag förespråkar ett sunt kritiskt förhållningssätt till vår omvärld. 

Ända sedan gymnasietiden har jag insett hur viktigt det är att inte svälja allt med hull och hår, och helt oreflekterat smälta halvsanningar och hellögner. I mitt arbete tränas jag i kritiskt tänkande och granskande varje dag. Kritik och kritisk respons är den enda vägen framåt i mitt jobb.

Jag har kantapään kautta fått lära mig hur viktigt det är med en gnutta, eller en stor slev kritiskt förhållningssätt. Det här är speciellt aktuellt just nu med tanke på att samhällets utveckling har resulterat i att orden fejkade nyheter och alternativa fakta var med på nyordslistan 2017.

Så tro mig: jag är den första att förespråka ett kritiskt förhållningssätt.

Men (inte helt otippat att det skulle komma ett aber här, va?)

Det finns lägen då jag märker att jag bör släppa ner min gard. För också kritiskhet kan gå överstyr och leda till något som inte alls är fruktbart.

Praktexemplet är när jag ser på musikaler och teatrar eller lyssnar på livemusik. Jag förstör hela min konstupplevelse om jag sitter och hakar upp mig på småsaker. När jag sitter i publiken är min huvudsakliga uppgift inte att identifiera, namnge och påpeka alla fel och brister. Jag är inte där som kritiker.

Nej, min huvudsakliga uppgift är att titta, lyssna, njuta och visa min uppskattning för den som vågar ställa sig på scen och uppvisa (eller blotta?) sina talanger inför en eventuellt kritisk publik. 

Och det är något som den seglivade kritikern i mig får öva sig på. Att hålla käft, helt enkelt. Men övning ger färdighet och jag har blivit mycket bättre på att koppla bort kritikern och slå på esteten i mig.

För jag vill inte vara den som kommer med en lång lista på förbättringsförslag efter ett uppträdande. Jag vill hellre vara den som säger tack för ditt uppträdande, tack för sången, du gjorde det väl! 

Så trots att jag förespråkar ett kritiskt förhållningssätt vet jag, att det också är okej att alldeles okritiskt luta sig tillbaka och njuta.

Bara njuta.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Det handlar om perspektiv

Flera av mina blogginlägg tillkommer av att jag har sett en händelse äga rum, som i sin tur har satt igång en mängd tankar i mig. Efter en del processande, ofta diskuterande med någon i min omedelbara närhet (Samuel) och testande av formuleringar och uttryck, blir resultatet av allt det här ett blogginlägg som ni som läsare tar del av.

Ofta är de här händelserna som jag ser, processar och slutligen skriver om av mer negativ art. Kanske för att jag tycker det är så enormt viktigt att förhålla sig kritiskt till vad jag ser och hör, och kanske för att jag tror att det är när det svider till lite som vi utvecklas som människor — så är det i alla fall för mig. Men jag har tänkt mycket på det där, att jag inte vill framstå som den eviga kritikern som inte kan se det goda i livet, människan, omvärlden. 

Precis som med så mycket annat tror jag att det handlar om att kunna välja perspektiv. Och att också kunna byta perspektiv väldigt tätt, och till och med se på samma händelse ur olika perspektiv. För sist och slutligen handlar det om att välja vad vi ser. 

Imorse lade jag på mig mina livet är gott-glasögon. Och med ens mindes jag de två personerna på flygplanet som hjälpte mig ställa upp min väska i hatthyllan (short girl problems). Jag hann inte ens be om hjälp förrän de var där med sina hjälpande händer.

Med ens lade jag märke till mannen vid frukosten som slött skrollade på sin telefon. Men så fort hans kollega satte sig vid bordet lade han undan telefonen och inslöt sig i en diskussion med kollegan (och jag hade oförskämt tänkt att han skulle fortsätta skrolla, för han såg verkligen intresserad ut av telefonens innehåll).

Och med ens märkte jag hur personalen vid frukoststället, som hade noterat att solen bländade mig i ansiktet, skruvade ner ett par sköna gardiner framför solen (så att den ändå sipprade igenom, till min stora glädje). Utan att jag hade bett dem göra det.

Jag och mina kritiska ögon kan så lätt bli blind för de här småsakerna som är berömliga och föredömliga och riktigt värmer hjärtat. Därför vill jag lära mig att snabbt kunna växla mellan perspektiv, och till och med anta ett parallellt perspektiv för att ständigt vara uppmärksam på det som kan förbättras, men också det som redan är bra. För annars går jag miste om så mycket gott.

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin livets goda ❤

Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

Det som fortfarande håller

Jag bekänner att jag gärna vill tro det bästa om världen och mina medmänniskor. Och ja, under min förhållandevis korta livstid har jag fått höra att jag kan vara en aning naiv. Men jag måste säga att jag mycket hellre är på gränsen till naiv än en fullblodad cyniker. För jag vill ju så gärna tro att ingen tar min dator om jag lämnar den framme i biblioteket, och jag vill leva i en värld där man kan göra det! Den här egenskapen, att envist vilja tro gott, anser jag att i grund och botten är en fin egenskap. Det är bara det att den omvärld som vi lever i inte alltid handskas med fina egenskaper på ett vördnadsfullt sätt. Fastän jag vill tro det.

Att leva i tron på att människan och världen är god, ger en väldigt få motiv att ifrågasätta människans verksamhet, eller över huvud taget den verklighet vi lever i. Och att ifrågasätta något var för mig, under en väldigt lång, tid synonymt med att tvivla och att misstro. Jag ansåg att mitt ifrågasättande av dig berättar mera om mig och min pessimistiska syn på tillvaron, än vad det gör om dig eller om verkligheten.

Men uppfattningen om att omvärlden och medmänniskorna är alltigenom goda har ändå en nattsvart avigsida. Och den har jag, och alldeles för många andra med mig, fått uppleva på nära håll. Verkligheten har en tendens att hinna ikapp oss vare sig vi vill det eller inte. Och insikten om hur saker och ting verkligen förhåller sig, kan vara oerhört smärtsamt för att inte säga chockerande, för den som har levt i tron på det goda, och det goda allena.

Foto av syster Ebba

Idag vågar jag förhålla mig mycket mera kritiskt till vad jag hör, ser och tror på. Men jag tycker mig ändå inte ha blivit mer känslomässigt kall eller hjärtlös för det. Tvärtom tror jag att med lite mer skyddsmurar, tjockare skinn på näsan och mycket mera livserfarenhet kan hänge mig än mer åt det som faktiskt är äkta. 

Mitt livs viktigaste insikt är att allt ska tålas att ifrågasättas. Det som skyr dagsljus och inte tåls att ifrågasättas är sällan det som håller. 

Men också: det som verkligen har blivit ifrågasatt och utsatt för kritisk granskning, och som har gått igenom eld och vatten och som fortfarande håller.

Det är värt att bevara. Hårt.

Aldrig så här nära

Jag har gradu slutspurt deluxe. Nu är jag inne på den sammanfattande diskussionen och det formligen sprutar ut ord. Jag är så ivrig över att skriva gradu, det har varit så intressant att helt grotta ner mig i ett ämne så till den grad att jag numera nästan är expert. Och nu när jag äntligen får komma fram till slutklämmen, grädden på moset, pricken på i:et, körsbäret på muffinsen (etc. etc.). Jag är i extas.

Men vägen hit har inte varit spikrak, det är den sällan. Jag som hade tänkt ha min gradu färdig för ett år sedan fick omvärdera mina planera och min förmåga och prioritera om. Och när jag väl skulle ta tag i avhandlingen igen i somras hade jag ingen som helst aning om var jag skulle börja eller vad jag skulle göra. Också den knuten löste sig och sedan oktober har jag haft full koll och racerfart.

En mening har snurrat i mina tankar under de senaste månaderna, som jag hoppas att också kan ge dig, min läsare, hopp i det projekt eller det mål som du har framför dig. Meningen är: "Jag har aldrig varit så här nära förut".

Oavsett hur lite jag har skrivit; ibland har det varit att skriva ner ett citat ur en bok och ibland har det endast varit tankearbete om hur jag ska fortsätta skrivprocessen. Det stämmer ändå alltid. Jag har aldrig varit så här nära slutet förut. 

Kanske det är precis vad du behöver höra just nu. Oavsett hur lite du har gjort, oavsett om ditt steg har varit ett babysteg eller ett elefantkliv - du har aldrig varit så här nära målet förut! 

Ett tack till dig

För ett år sedan då jag väldigt intensivt planerade min blogg, kämpade jag samtidigt med en bloggrelaterad osäkerhet. Den här osäkerheten hade till stor del att göra med den utsatthet som en blogg innebär.

I dag är de allra flesta av oss på något sätt "offentliga". Säkert också du som läser, har facebook eller någon annan social profil, som gör att vem som helst kan kommentera och skriva vad som helst till dig, om dig. Min blogg hittas ganska lätt med några sökord på internet, och i princip vem som helst kan läsa och kommentera.

Så min bloggrelaterade osäkerhet bestod till stor del av rädslan för vad ni, mina läsare, skulle kommentera. Jag har valt att godkänna möjligheten till att kommentera anonymt, för jag vill att tröskeln till att kommentera ska vara låg. Men den här låga tröskeln innebär förstås också lägre tröskel för att vara elak, för att såra och skada.

Nu efter tre månader av nästan dagligt bloggande har jag ännu inte fått en enda elakt sinnad kommentar. Tre månader är i och för sig inte en så lång tid, men jag måste medge att jag hade väntat mig mycket mer näthat. Och även om det kommer någon elak kommentar någon gång, det kommer det säkert, är jag ändå tacksam över att ni har gett mig möjligheten att med ro logga in på min blogg. Inte alls rädd för vad ni skriver till mig, om mig.

Så till dig, vem du än är, tack för det!

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Jag är min största kritiker

Ibland slås jag av plötsliga fraser. Nästan som om jag hade en utomstående berättare som förtäljer - om inte sanningar så åtminstone - ord som får mig att tänka efter. Riktigt ordentligt. 

Igår när jag klev in genom dörren efter ett lyckat dagsverk föll frasen över mig: "Jag är min största kritiker".

Vissa människor är benådade med en skön hakuna matata, carpe diem och "det blir nog bra, nu tar jag paus"-attityd. Jag är verkligen inte en av dem.

Att analysera sig själv ur ett metaperspektiv är lika mycket en gåva som en börda. Jag läser ofta igenom en text, som jag har producerat, ett oändligt antal gånger, ur en mängd olika perspektiv och med betoning på olika aspekter innan jag är nöjd(are).

Det gör, förhoppningsvis och rimligtvis, att texten blir bättre efter varje läsning, men det är tidsödande och kan samtidigt bryta ner tron på den egna förmågan. Speciellt om texten inte ännu efter den sjuttonde läsningen är tillräckligt bra. I mina ögon, alltså.

Jag är min största kritiker, det vet jag. Jag önskar, och strävar efter, att också få vara min största hejare och min största peppare. Jag drömmer om att kunna ta mina prestationer med lite mer hakuna matata-känsla, och oftare kunna säga "Det här gjorde jag jättebra!".

Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?

Är du också din största kritiker?