Optimisten och realisten

Ni vet bilden i populärkulturen som ofta porträtterar människans psyke som en dragkamp mellan ängeln och djävulen på axeln?

Jag vill gärna modifiera den lite, för i alla fall i mitt fall är det inte så svartvitt.

I mitt dagliga liv upplever jag väldigt sällan att det är en kamp mellan ljus och mörker, eller ont och gott, som äger rum i mitt medvetande och handlade.

Snarare skulle jag förstå min kamp som något som utspelas mellan en optimist och realist.

I grund och botten är jag en optimist och har nära till hands att se på världen, verkligheten och mig själv ur ett positivt perspektiv. Jag tror benhårt på människans godhet och på att även det mörkaste mörker ljusnar förr eller senare.

Samtidigt försöker jag balansera min optimism med en slags sund realism. Bara för att jag ”tänker goda tankar och försöker vända allt till det ljusa” betyder det inte alls att saker och ting alltid går vägen, att allt är okej och att jag alltid har det bra.

Jag måste få känna hur det verkligen känns, jag måste kunna leva med att världen ofta är skev och hemsk trots att jag vill tro att allt kommer att bli bra till slut.

Jag är rädd att optimism ibland kan vara ett hinder för sårbarhet – att en käck “jamen det är nog bra”-mentalitet tar bort utrymme för uppriktighet, verklighet.

Kan inte överdriven optimism ibland snudda vid förnekelse, förträngning och förringande?

Det är väldigt svårt att vara sårbar med någon som ständigt vill vända allt till det goda och som (i all välmening) överröser en med uppmuntran och pepp utan att bejaka hur saker och ting verkligen ligger till.

Jag är rädd att det inte alltid finns rum för rå verklighet i en inbiten optimists värld.

Samtidigt är det en oerhörd gåva och förmåga att kunna fästa uppmärksamheten mot det som faktiskt är bra trots att många saker inte är det. Att medvetet söka efter ljuset när det är mörkt gör livet så mycket mer uthärdligt.

Men balansgången mellan dessa två poler är något som jag finner allt annat än enkel.

Kan en verklighetstrogen uppfattning om världen och självet samexistera med en djuptgående optimism?

Går det att kombinera de här båda? Hur ser en sådan kombination ut? Det här är inga retoriska frågor utan uppriktiga och genuina spörsmål.

Om svar anhålles således.

Aldrig panta

Idag fick jag höra oerhört peppande ord av en bekant vid ett oerhört otippat tillfälle.

Det var så positiva ord att jag hade svårt att hitta fattningen och min annars rätt så välutvecklade talförmåga efteråt. Länge efteråt.

Varför gör vi inte det hela tiden? Överröser varandra med positiva ord.

Jag tänker väldigt ofta positiva tankar om andra människor. Det kan handla om allt i från att någon har en fin jacka till att någon har utfört en uppgift jättebra.

Men inte alls lika ofta låter jag människan ifråga få veta allt det goda jag har tänkt om henne.

Ibland tänker jag de här tankarna om främlingar, ibland om mina allra närmaste. Oavsett är jag ibland dålig på att uttrycka det högt och låta dem få veta.

Uppmuntrande ord skadar nästan aldrig att sägas högt. Positiva kommentarer slår väldigt sällan fel.

Jag vill alltid panta flaskor men aldrig panta på positiva ord.

De är alldeles för sällsynta och värdefulla för att panta på.

Vikten av ett bravo

I fjorton veckor har vi jobbat rum-i-rum.

Min Samuel och jag.

Det har gått över förväntan och vi har fått se en sida av varandra som vi inte har haft tillträde till förut – jobbsidan.

I icke-coronatider samåker vi till våra jobb och samåker hem från våra jobb, men vi har aldrig tidigare kunnat följa med vad vi faktiskt jobbar med, hur vi pratar med våra kollegor eller vem vi är på jobbet.

Förrän nu.

Samuel har en hel del möten.

Jag har ingen aning om kontexten eller vem han pratar med för jag hör ju bara hans ände av samtalet. Tjuvlyssnar gör jag ju heller inte, men det är omöjligt att inte höra vad den andra säger ibland med sådana kvadratmetrar och sådan planlösning som vi har.

Så jag hör ibland vad han säger. Och faktiskt, det har varit en förmån att få uppleva jobb-Samuel, om ens lite. Särskilt en sak har gjort mig glad och stolt. Rörd faktiskt.

För min Samuel är väldigt generös med att säga “bra jobbat” eller på engelska (som han ofta använder på jobbet) “great work” till sina kollegor.

Min Samuel låter ofta dessa ord av uppmuntran strömma igenom till mottagaren.

Det är en underbar egenskap som gör honom ännu mer älskvärd.

För vi behöver alla ibland få höra att vi har gjort något bra.

Vi får aldrig underskatta vikten av ett bravo

Inte offer i mitt liv

Jag har tidigare skrivit om mina narrativ, alltså om de berättelser jag producerar och ständigt reproducerar.

Och jag finner att jag regelbundet återkommer till detta tema i mitt liv. För det gör jag med sådant som skapar friktion i mig och pockar på min nyfikenhet.

På sistone har jag tänkt väldigt mycket på narrativ och särskilt på offermentalitet.

Om hur lätt det är att försjunka i ett tillstånd av ”livet bara händer åt mig och jag kan ingenting göra”. Det är synnerligen lätt att tänka så i dessa coronatider.

Som att vara passagerare i den bil som är ens liv.

Jag tänker så här:

Å ena sidan spelar arv, miljö, socioekonomisk status, hälsa och annat roll.

Givetvis finns det rättmätiga orsaker och omständigheter som försätter en annan människa i offerposition. Det finns tid för att sörja, för att vara golvad, nedbruten, sjuk.

Å andra sidan finns det omständigheter där vi tror att vi är offer.

Där det inte handlar om hur bra vi faktiskt har det utan snarare om hur vi tar det.

Omständigheter där vi egentligen bara behöver byta perspektiv och förändra den inre berättelsen vi upprätthåller för oss själva och blint tror på.

När vi förändrar våra inre landskap förändrar vi långsamt också den yttre.

Men usch vad jag ogillar alla klyschor om ”förändra ditt sätt att tänka så förändrar du världen”.

Ändå är jag lite benägen att tänka i de banorna.

De här tankarna är inte färdigtänkta utan i process, så jag vet inte om jag tror på det.

Vad tror du?

Det jag däremot vet är att jag störtgillar den här bomullströjan från Makia.

Optimism, ett försök

Det har varit en regnig dag.

Jag har varit seg i hjärnan, trött i kroppen och haft ett humör som bäst kan beskrivas med det mångsidiga begreppet flä (read all about it i Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms bok #ZOO! Hjärtattack).

Därför måste jag forcera mitt humör att vända, om ens lite, och vad är väl bättre än att ta en lista till hjälp.

Den här hämtade jag från Blogglistor.

Den positiva listan

Två positiva saker om mig själv
Jag är bra på att minnas sådant som människor säger att de vill ha, för att sedan ge just det till dem i gåva. Jag är också väldigt bra på att inspirera människor.

Två positiva minnen
Ett fint minne är när jag besökte Wonderland, ett nöjesfält i Toronto, tillsammans med min familj och åkte karuseller dagen lång. Min möhippa — galet rolig dag där jag fick vara “Mindy Joy Superstar” för en dag: åka limousine, uppträda inför en massa människor och leva ett flott liv i hybris utan en tillstymmelse till ont samvete.

Två positiva favoriter i hemmet
Min bokhylla — jag går av den är så ljuv. Så gillar jag också färgen på vår sovrumsvägg, särskilt i kombination med vår säng och min Componibili.

Två positiva favoritintressen
Träning, helst pulshöjande muskelkondition i takt (!) till bra musik. Musik, både att sjunga och spela. Läsning, förstås, men det är mer av en livsstil framom ett intresse.

Två positiva saker med min kropp som jag är nöjd med
Jag är nöjd med mina ögonfransar och mitt hår. Ugh, jag märker hur motigt det är att ge beröm å det kroppsliga.

Två positiva tryggheter
Min Samuel och min tro.

Det handlar om perspektiv

Flera av mina blogginlägg tillkommer av att jag har sett en händelse äga rum, som i sin tur har satt igång en mängd tankar i mig. Efter en del processande, ofta diskuterande med någon i min omedelbara närhet (Samuel) och testande av formuleringar och uttryck, blir resultatet av allt det här ett blogginlägg som ni som läsare tar del av.

Ofta är de här händelserna som jag ser, processar och slutligen skriver om av mer negativ art. Kanske för att jag tycker det är så enormt viktigt att förhålla sig kritiskt till vad jag ser och hör, och kanske för att jag tror att det är när det svider till lite som vi utvecklas som människor — så är det i alla fall för mig. Men jag har tänkt mycket på det där, att jag inte vill framstå som den eviga kritikern som inte kan se det goda i livet, människan, omvärlden. 

Precis som med så mycket annat tror jag att det handlar om att kunna välja perspektiv. Och att också kunna byta perspektiv väldigt tätt, och till och med se på samma händelse ur olika perspektiv. För sist och slutligen handlar det om att välja vad vi ser. 

Imorse lade jag på mig mina livet är gott-glasögon. Och med ens mindes jag de två personerna på flygplanet som hjälpte mig ställa upp min väska i hatthyllan (short girl problems). Jag hann inte ens be om hjälp förrän de var där med sina hjälpande händer.

Med ens lade jag märke till mannen vid frukosten som slött skrollade på sin telefon. Men så fort hans kollega satte sig vid bordet lade han undan telefonen och inslöt sig i en diskussion med kollegan (och jag hade oförskämt tänkt att han skulle fortsätta skrolla, för han såg verkligen intresserad ut av telefonens innehåll).

Och med ens märkte jag hur personalen vid frukoststället, som hade noterat att solen bländade mig i ansiktet, skruvade ner ett par sköna gardiner framför solen (så att den ändå sipprade igenom, till min stora glädje). Utan att jag hade bett dem göra det.

Jag och mina kritiska ögon kan så lätt bli blind för de här småsakerna som är berömliga och föredömliga och riktigt värmer hjärtat. Därför vill jag lära mig att snabbt kunna växla mellan perspektiv, och till och med anta ett parallellt perspektiv för att ständigt vara uppmärksam på det som kan förbättras, men också det som redan är bra. För annars går jag miste om så mycket gott.

Och när vi är inne på livets goda. Bild från sommaren 2017. De här typerna — och många som tyvärr inte är med i bilden — ack vad de faller i kategorin livets goda ❤