Ni vet bilden i populärkulturen som ofta porträtterar människans psyke som en dragkamp mellan ängeln och djävulen på axeln?
Jag vill gärna modifiera den lite, för i alla fall i mitt fall är det inte så svartvitt.
I mitt dagliga liv upplever jag väldigt sällan att det är en kamp mellan ljus och mörker, eller ont och gott, som äger rum i mitt medvetande och handlade.
Snarare skulle jag förstå min kamp som något som utspelas mellan en optimist och realist.
I grund och botten är jag en optimist och har nära till hands att se på världen, verkligheten och mig själv ur ett positivt perspektiv. Jag tror benhårt på människans godhet och på att även det mörkaste mörker ljusnar förr eller senare.
Samtidigt försöker jag balansera min optimism med en slags sund realism. Bara för att jag ”tänker goda tankar och försöker vända allt till det ljusa” betyder det inte alls att saker och ting alltid går vägen, att allt är okej och att jag alltid har det bra.
Jag måste få känna hur det verkligen känns, jag måste kunna leva med att världen ofta är skev och hemsk trots att jag vill tro att allt kommer att bli bra till slut.
Jag är rädd att optimism ibland kan vara ett hinder för sårbarhet – att en käck “jamen det är nog bra”-mentalitet tar bort utrymme för uppriktighet, verklighet.
Kan inte överdriven optimism ibland snudda vid förnekelse, förträngning och förringande?
Det är väldigt svårt att vara sårbar med någon som ständigt vill vända allt till det goda och som (i all välmening) överröser en med uppmuntran och pepp utan att bejaka hur saker och ting verkligen ligger till.
Jag är rädd att det inte alltid finns rum för rå verklighet i en inbiten optimists värld.
Samtidigt är det en oerhörd gåva och förmåga att kunna fästa uppmärksamheten mot det som faktiskt är bra trots att många saker inte är det. Att medvetet söka efter ljuset när det är mörkt gör livet så mycket mer uthärdligt.
Men balansgången mellan dessa två poler är något som jag finner allt annat än enkel.
Kan en verklighetstrogen uppfattning om världen och självet samexistera med en djuptgående optimism?
Går det att kombinera de här båda? Hur ser en sådan kombination ut? Det här är inga retoriska frågor utan uppriktiga och genuina spörsmål.
Om svar anhålles således.
