Hur jag tänker idag

Jag hade planerat att ta det lugnt i början av mammaledigheten.

Förra veckan var intensiv med tanke på att den slutade med konferens, spelning, tvåårskalas och mors dag. Min kropp reagerade på allt detta med näsblod och falsk vattenavgång under helgen.

Så jag tänkte att det är bra att inleda mammaledigheten med att ta det lugnt några dagar för att verkligen varva ner och vänja mig vid ett långsammare tempo. ”SEN hinner jag med rensning och loppisbord och fönstertvätt” tänkte jag.

Nå, jag förivrade mig rejält och har under måndagen och tisdagen denna vecka gjort ALLT.

Rensat i Mollys gamla kläder i jakt på användbara kläder till lillebror, fixat inför loppisbord, städat upp och sålt vår gamla barnvagn, fixat med alla projekt som jag är involverad i, varit på bolagsstämma, ordnat med våfflor åt bolagsstämman, sprungit på läkarbesök, haft tre möten samma dag och en mental breakdown framför Samuel på kvällen till följd av att “JAG INTE ORKAR MER” (när jag är trött blir jag väldigt dramatisk).

Så dagen idag, onsdag, har jag fått slå mig själv på fingrarna flera gånger när jag har börjat på med för många projekt. Dagen idag har jag verkligen prioriterat vilan.

Vi ska ha loppisbord från och med imorgon och jag vet inte hur ert hem brukar se ut när ni har loppisbord men hos oss är det KAOS. Det ligger plastkassar överallt, tvättmaskinen går på för fullt, vår MANGEL (som jag inte har sett skymten av på fem år och jag skojar inte) är framme och alla hörn vänds ut och in på.

Men idag har jag övat mig i att sätta skygglappar för ögonen. Det är sjukt svårt för jag är lite aven neat freak, men faktiskt har det gått rätt så bra.

Det lilla som jag har gjort har varit att skriva olika mejl och några texter på datorn. Jag har tvättat Mollys kläder och ikväll ska jag iväg på bokklubb.

Efter bokklubben ska jag – tillsammans med Samuel – sätta prislappar på våra loppisprodukter.

Men, ännu viktigare att framhålla: idag har jag tagit en tupplur på 90 minuter, sett på ett avsnitt Love is blind och ätit dn stor skål med glass!

Att det kan vara så svårt att prioritera vila. Ingen har någonsin sagt åt mig att jag måste göra allt det där som jag tror att jag måste göra – men jag gör det ändå.

Därför får jag verkligen slå knut på mig själv för att ta det lugnt framöver.

Som verkligen.

Nöjd mama efter 90 minuter tupplur och fuktigt, ofönat hår

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Ledig på riktigt

Mitt jobb är av sådan natur att det alltid finns något att göra.

Och trots att jag har varit både sjuk- och moderskapsledig under våren så har jag tyvärr inte helt kunnat släppa jobbet.

Jag har haft en artikel som jag har skrivit och filat på och så har jag gått en kurs i kvantitativa metoder (!!!) som jag ville slutföra eftersom jag har kämpat med programmet SPSS och min kvantitativa förståelse hela läsåret.

Så under alla Mollys sovpass har jag antingen:
a) Jobbat med artikeln och kursen
b) Haft ont samvete över att inte ha jobbat med artikeln och kursen

Men vet ni.

Idag lämnade jag in den sista kursuppgiften.
Idag skickade jag in artikeln till tidskriften.

Och det betyder att jag från och med nu är ledig på riktigt. Från och med nu kan jag på riktigt njuta av tystnaden och lugnet eller sitta och läsa en roman när Molly sover.

Nu kan jag med gott samvete boka in kaffeträffar, ta en vagnpromenad eller plocka upp i hemmet istället för att stirra på en datorskärm och försöka förmå mina hjärnceller att tänka på forskning och skrivande.

Kanske blev inte kursuppgiften eller artikeln precis lika bra som den kunde ha blivit om jag inte hade lidit av de förändringar i både kropp och hjärna som en graviditet, ett nyblivet föräldraskap och amningshormoner orsakar.

Men nu är det som det är. Och nu är det gjort och jag är faktiskt jättestolt över mig själv.

Framför allt är jag glad över att kunna släppa det här nu och fokusera på annat viktigt i livet.

En jättestolt doktorand, forskarstuderande och nybliven mor!

Hellre lite

Jag är en slavisk anhängare av Bullet Journal metoden.

Eller inte egentligen så mycket metoden som av listor. Och att kryssa av punkter på mina listor. Jag lever för att bocka av, kryssa över, avsluta och fullfölja.

Idag var en punkt på listan att analysera ett material så att det i slutet av dagen skulle vara halvvägs.

Men saker hände.

Mitt huvud värkte. Jag kom på en mängd andra, mer trängande ärenden att göra. Programmet jag jobbade i var slött och orden jag skrev syntes på skärmen först fem sekunder efter att jag hade knackat in dem i tangentbordet (hur frustrerande!?).

Så jag fick inte klart analysen till 50 %. Knappt till 30 %.

Och jag blir lätt modfälld av att inte klara av mina dagliga mål. Att inte få pricka av punkten på listan.

Jag kan inte undgå att känna mig lite dålig. Som att dagens insats var dålig. Att det var en dålig arbetsdag.

När jag faktiskt kunde vara fru-glaset-är-halvfullt och tänka hej wow jag gjorde klart 30 % av analysen idag!

För så är det ju. Hellre gör lite än inget alls. Alla gånger. Även små steg är steg i rätt riktning. Även en tredjedels analys är en analys på väg att bli klar.

Ibland måste jag bara påminna mig själv om att också små steg är viktiga.

Och det bästa sättet för mig att bli påmind är att skriva om det.

Så det är precis vad jag har gjort nu.

På scen

Att stå på scen.

Bland det bästa jag vet.

I helgen hade jag en bröllopsspelning med mitt partyband och det var sjukt roligt. Jag gav mig hän åt inte bara musiken utan även scenen och uppträdandet.

Och bandet och musiken hamnade i synk med oss och det blev en positiv spiral av att vi blev bättre för att de trodde på oss. Det är publiken som gör oss bra.

Innan klockan var kvart över ett på natten visade min klocka att jag hade uppnått den dagens rörelsemål och jag svettades litervis, men det här keikkalivet skulle jag inte byta bort mot något.

Det är underbart att stå på scen.

Ännu bättre att göra det med fantastiska musiker och härliga människor!

Bild från ett gig med vårt ”lilla band” The Haralds

Överväldigad

Livet kan ärra men erfarenhet gör en visare.

Jag tror att många som har upplevelser av utmattning håller med om det.

Att det aldrig riktigt blir som förr och att det kan vara en sorg, men också att det efteråt är lättare att känna igen varningsklockor i sitt mående och agera tidigare, klokare.

Grejen är att jag har utvecklat en sådan känslighet mot minsta skiftning i mitt mående och i min ork att jag ibland tror att jag redan efter någon enstaka dag av ens lite mer trötthet, lite mer likgiltighet, lite mer sömnlöshet måste tillkalla hela artilleriet och sätta igång hela nödplanen.

Jag har ibland svårt att veta vad som på riktigt är allvarligt och värt att reagera kraftigt på, och när jag bara är lite överväldigad och behöver hämta andan för ett tag.

Idag är jag det senare.

Men det insåg jag först efter att jag hade ätit, tagit en tupplur, tagit en lång promenad med en ljudbok, duschat varmt och druckit kvällste.

Alltid är det inte illa, ibland blir jag bara lite överväldigad.

Hopp i sikte

Vad vore jag utan mål?

Mål, oavsett hur banala eller små ger mig alltid riktning och fokus. Skulle jag inte ha mål som jag skulle bena ner i småsmå partiklar och stegvis närma mig skulle jag vara som en roddbåt utan åror som bara driver vind för våg.

Nej jag behöver mål för att veta vart jag är på väg (ingen undran på att jag älskar På Spåret).

Mål är ofta förknippat med prestation, ångest, press och krav. Men inte alltid.

För idag har vi bokat en resa till Lappland och mitt mål är att jobba flitigt och bita i ända tills det är dags för oss att syra kosan norrut för några dagars ledighet och vila (ironiskt nog allt annat än den vila som förknippas med soffläge och lugn).

Alltid behöver det inte vara så stort, men visst är det bra ljuvligt när det ibland är det.

Mål ger mig hopp. Jag har hopp i sikte.

Baken bak

Jag älskar uttrycket “hur man än vänder sig har man rumpan bak”.

Det finns en så enorm mängd sanning i detta smått barnsliga ordspråket.

Jag har prövat på det där med att vrida mig åt många håll, stretcha mig i olika riktningar men jag märker att jag aldrig räcker till, att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon annan människas behov jag kunde ha tillgodosett mer, någon som blev missnöjd över mitt val i alla fall.

Jag har prövat på att få baken att peka i samma riktning som min nästipp, jag har försökt att vrida min kropp in absurdum men hur jag än vänder och vrider på mig så får jag inte till det.

Baken är där bak och därmed basta.

Det bästa är väl att gilla läget.

Hitta någonstans mjukt att lägga ner den på då och då.

Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

När andra lyckas

Jag är igång med danspassen igen.

Det är urkul och svettigt och oerhört fokuskrävande av mig, men jag gillar det.

Igår efter passet insåg jag en sak som är fullkomligt självklart men som aldrig har slagit mig förut: jag lyckas när andra lyckas.

För grejen är att jag kan stå där och dansa för mitt liv och göra det jättebra. Jag kan dra till med en show och visa alla mina bästa moves men jag är inte där för att visa upp mig, och deltagarna är definitivt inte där för att se mig shejka loss.

Nej, jag lyckas först när andra lyckas.

Det är en väldigt fin tanke, tycker jag. Men den är också enormt krävande.

För när det kommer till dans har alla så olika utgångslägen och bakgrund, koordinationsförmåga och talang att definitionen på att lyckas är så individuell.

För somliga innebär “att lyckas” att få till precis vartenda steg och dessutom addera en personlig touch på det hela. För somliga innebär det helt enkelt att inte ge upp och lämna salen i en akt av frustration.

För somliga innebär “att lyckas” att röra på sig, få upp pulsen och känna sig nöjd med dagens träning. För somliga innebär det att leverera en dans värdig en Broadway-scen.

Så hur vet jag när andra, och förlängningen också jag, har lyckats?

Det vet jag inte. Därför fortsätter jag försöka.

Bild från en av tidernas bästa danser och dansskolor KDC.