Allt lika sant

Något måste sägas om gårdagens Diagnos: Duktig-evenemang.

Evenemanget som Svenska Kvinnoförbundet ordnade med temat utmattning och prestationsångest hos kvinnor. En handfull experter från olika områden föreläste och diskuterade temat ur olika synvinklar.

Något måste sägas om evenemanget ja, men grejen är att jag fylldes med en så kopiös mängd tankar och insikter, och beroende på vilket perspektiv jag väljer uppstår olika berättelser.

Men något måste sägas Här kommer något. Allt lika sant.

Det finns något oerhört fint i att samlas. I salen satt kvinnor i alla åldrar och i olika livssituationer. Ändå upplevde vi alla ett trängande behov av att samlas för att prata utmattning hos kvinnor. Ändå starkt.

Det är sorgligt att det här temat lockar så många människor; att det är så allmänmänskligt och har en så hög igenkänningsfaktor att det är rusning och kölistor till att få veta mer om duktighetssyndrom och utmattning.

Om det står ”servering” tänker (i alla fall) jag kaffe/te och en liten söt eller saltbit. Fantastiskt att det under evenemanget innebar en rejäl smörgås med rostbiff och sallad och bubbligt och allt!

Vilken kvinna Maria Sundblom Lindberg är. Fick mig att skratta högt och skriva ner vartannat ord hon sa. Jag vill ha henne som terapeut, fadder åt mina hypotetiska framtida barn och som min träningspartner på gymmet.

Jag är glad att diskussionen inte gick åt ett ”det är alla andras (främst männens) fel” för om det är något jag inte pallar med så är det all form av offertänk.

Så många visdomsord ramlade över mig igår. Bara det här: ”Ångest är otröstad gråt” (Maria Sundblom Lindberg), ”Ledig tid behöver inte förtjänas” (Mikaela Rosenback) och ”Svara: nej jag kan inte just då för jag har deep work” (Amanda Backholm).

Jag var mos i hjärnan efteråt men nöjd. Ack så nöjd.

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden! 

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Bra, är tillräckligt bra

En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.

Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.

Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.

Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.

Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.

Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.

Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.

Boktips: #döden

Sara Jungerstens bok från 2015 med den annorlunda titeln #döden är en bok som inte släpper taget om mig, fastän det nästan är ett halvt år sedan jag returnerade den till biblioteket. Läsarna för följa med Vivi, en framgångsrik lifestyle bloggare med sin egna talk-show, med drömhuset och familjeidyllen. Med andra ord lite av ett #goals liv. 

Skulle man tro.

I ett blankpolerat liv som till stor del levs för andra, finns inte rum för tvivel, självförakt, trötthet, ångest och rädsla. Rädslan ja, den där seglivade rädslan om att allting plötsligt kan ryckas ifrån en. Katastroftänkandet. "Tänk om..."-tänkandet. Döden kan ligga och lura runt nästa hörn. Det gäller att hela tiden vara på sin vakt. Allt kan förloras på en sekund.

Det är den svidande och spot-on samhällskritiken och den otroliga psykologiska skildringen som gör att den här boken tilltalar mig så. Jag kommer osökt att tänka på den norska klassikern "Et Dukkehjem" när jag läser #döden, för tematiken är densamma: kvinnosyn, familjeroller, hur vi bör och hur vi vill leva som ligger i fokus. Pärmbilden skulle lika väl kunna vara omslaget till Ibsens Ett Dockhem.

Att handlingen utspelar sig i Vasa gör att boken för mig får en hög igenkänningsfaktor. Den kommer näranära. Jag kunde fnissande skriva under beskrivningen om "röda vågen hela vägen från Prisma in till stan". Vasabor - ni vet vad jag pratar om.

Så om du är ute efter en bok som har en tydlig handling, men samtidigt vill nå djupare än bara ytskrap, kan jag varmt rekommendera Sara Jungerstens #döden. Det är den spännande kontrasten mellan verkligheten och ytligheten som gör den så vass. Det är en bok som inte släpper taget.