Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.
Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.
För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.
Absurt att det ska vara så.
Galet att jag går med på att det får vara så.
Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.
Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)
Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.
Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle. Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.
Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.
I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.
Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.
Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.
Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)?
Vad svarar jag på det då? Ja. I princip. I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.
Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli.
Jag har också velat bli artist. Dansare. Motionsledare. Egenföretagare. Samhällsdebattör. Journalist. Författare. Föreläsare.
Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).
De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)
Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.
Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?
Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.
Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)
Vi ställer höga krav på våra unga idag.
Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!
Nyss fyllda 13. Solskensleende och ångestklump. Jag hade blivit invald till distriktslaget i fotboll, och samma eftermiddag skulle den första träningen äga rum. Att jag över huvud taget hade blivit invald innebar att jag hade något slags hum om hur man spelar fotboll. Jag hade inte bara "ett hum om", utan jag var riktigt duktig.. Ändå vägrade den inbillade magvärken ge efter. Ändå ville inte rädslan ge vika.
Så var det gången då jag skulle uppträda på byafesten, skicka in en sång till MGP, delta i tekniktävlingen i fotboll, börja i en ny dansgrupp och listan kan göras lång.
Det har varit alldeles för lätt att skylla på sträckta muskler, ett värkande huvud eller plötsliga förändringar i planer. Allt för att undslippa det omöjliga. Inte omöjligt i sig, men oumbärligt för mig. En obekväm situation där jag blir bedömd, värderad eller utsatt för jämförelse. Med andra ord ett tillfälle för mig att bli förkastad, förnekad och förnedrad.
Från då KDC tillsammans med Åbolands Kammarkör uppträdde på Åbo Svenska Teater i showen Adiemus. Härliga minnen.
Alldeles för många gånger har jag gett upp på en dröm eller ett mål, och istället valt den enkla vägen. Den enkla vägen är en lättnad för stunden och frigör själen från den omedelbara ångesten. Men den enkla vägen fråntar möjligheterna till framgång och framsteg. Den enkla vägen raderar chansen att övervinna ett mentalt hinder. Med andra ord är det en björntjänst.
Trots att jag ofta har valt den enkla vägen, känner jag inte lika mycket sorg över vad jag har förlorat, som glädje över att jag nu vet bättre. Obehagliga situationer är oundvikliga. Många gånger lockar det mer att ligga som en burrito under täcket, än att ta tag i det olustiga. Frestelsen finns, men skillnaden är att när känslorna alarmerar och aktiverar flyktinstinkterna slår jag dövörat till och envisas med att genomföra det obekväma. Enkelt är det inte. Det är det aldrig. Men det är ett måste.
Jag övertalar mig själv att stirra det obehagligt ångestfyllda rätt upp i ansiktet. Att trotsigt vägra ge efter. Någon gång har allt klaffat och jag har njutit av att göra det som tidigare var så obehagligt. Andra gånger har jag helt enkelt genomlidit och överlevt det. Oavsett slutresultatet har det alltid varit en personlig seger. Det har varit en personlig vinst när jag har klarat mitt mentala hinder.
Vilka mentala hinder tampas du med?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll.
Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.
