Det som förlorades i natten

Mina bästa idéer kommer till mig om natten.

Det är något med tystnaden och atmosfären av “jag borde inte vara vaken nu” som pockar på mina allra mest kreativa sidor.

Kanske min ständigt uppkopplade, överstimulerade hjärna får respit och den enda tiden kreativiteten kan skapas är när jag sover. Kreativiteten får andrum om natten. Kanske är det så.

Men lika sant som att alla mina bästa idéer tillkommer under natten är även följande: mina allra bästa idéer förloras om natten.

Jag vet jag vet jag vet

att jag genast borde anteckna mina idéer på någon post it-lapp. Men om natten när min hjärnkapacitet är försatt i dunkel tänker jag att jag visst kommer ihåg den här idén så länge jag har en minnesregel.

Nå. Det går väl så där med mina tappra försök till minnesregler (av vilka två vanliga är “righty tighty, lefy loosey” och “vad skulle jag automatiskt tänka att är rätt – tänk precis tvärtom”).

I natt vaknade jag av ett ryck och slogs av en tanke som jag genast insåg att skulle bli ett fint blogginlägg. Det handlade (precis som väldigt många av mina blogginlägg) om perspektiv på livet, människan, relationer. Någonting sådant.

Tanken var också väldigt långt influerad av min goda vän Ds blogginlägg och ett citat av Toni Morrison.

Men tyvärr, mina bästa läsare, kan jag inte för mitt liv dra mig till minnes om vad tanken handlade om.

Den tanken, precis som många andra av mina tankar, förlorades om natten.

Men kanske jag ändå får dela med er av de här orden som jag läste på min väns blogg och som ursprungligen är Toni Morrisons ord.

Kanske det är precis det, och inget annat, som du behöver få höra just nu.

“you are your best thing”

— Toni Morrison

En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.

Allt det där

När jag var liten ville jag bli artist.

Helst den nya Britney Spears men jag hade inte tackat nej till att bli en stadigvarande medlem i Spice Girls.

I något skede ville jag också bli hotellstädare (?) men de fantasierna rann ut i sanden och min väldigt diffusa föreställning om “vad jag vill bli när jag blir stor” började sakta växa fram.

Åtminstone under tio års tid har jag alltså haft en dröm om att få vara följande när jag blir stor: författare-skribent-debattör-artist-modersmålslärare-mediesysslare-entreprenör-musiker-dansare-motionsledare-bokinspiratör-forskare-föreläsare-lärare.

Vilken utbildning behöver jag för att bli allt det där? tänkte jag när det var dags att söka in på både andra och tredje stadiets utbildningar.

För problemet (eller fördelen) med mig är att jag är en person som älskar att ha många olika projekt på gång. Notera: inte bara många projekt utan också olika projekt. Lite dans, lite bok, lite skriv, lite musik.

Jag hade ingen aning om i vilken ände jag skulle börja när jag hade tagit studenten så jag började i den mest påtagliga delen: modersmålslärare.

Ungefär igår vaknade jag upp och insåg att jag gör precis allt det där som jag så länge har önskat att få göra.

På heltid forskar jag i modersmålets didaktik. Till mina arbetsuppgifter hör att föreläsa, resa, lära, läsa och skriva.

På min fritid skriver jag blogg, drar danspass, har en bokklubb, sysslar med media, spelar i band, skriver låtar.

Jag är så galet glad över att jag får göra allt det där jag ville när jag var yngre.

Allt det där jag vill ännu idag.

Foto: Pixaton, Erik Abbor

Dröömin

Idag har jag spelat in background vocals för en låt.

Det är nämligen så att utöver det party- bröllopsband som jag har glädjen att bara med i (Mama Astrom Band - finns på FB och IG) har jag och min bror (och min syster) ett helt eget band som heter The Haralds.

Vi finns också på instagram numera också (sök på theharalds).

Vi kanske har något spännande på gång i musikväg, så lova att ni följer oss för att få uppdateringar!

I vår egna studio!

Drömma lite

Det är ett alldeles särskilt pirr;

det där pirret som uppstår när dröm och verklighet plötsligt inte alls känns som varandras motsatser längre.

Tvärtom, som om de båda möts, färdas åt samma håll, vill detsamma.

Lycklig är jag som har människor runtom mig som röjer mina farhågor, bidrar med sin expertis och tystar janterösten i mitt sinne. 

Aldrig känner jag mig så levande som när jag får drömma lite - mycket - och veta att samma dröm verkligen kan förverkligas.

Kanske snarare än jag vågar tro.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Att ha en bokhylla

Igår kom den då.

Min dröm i paketformat med hemleverans.

Jag har alltid drömt om att ha en stor bokhylla, helst så hög att man är tvungen att använda stege. Min favoritfilm som barn Skönheten och Odjuret och därifrån fick min bokhyllsinspiration sin början i tiderna.

Ja, en bokhylla full av böcker och inredningsdetaljer som berättar om vem just jag är, är något som längelänge har funnits på min önskelista. För finns det någon mer personlig möbel än en bokhylla?

Jag valde en trofast och stilren bokhylla från ett mainstream varuhus.

Visst finns det många läckra, tjusiga (och svindyra!) designbokhyllor i häftiga former och färger — men eftersom jag vill att själva innehållet i hyllan, framom hyllan själv, ska få tala valde jag en relativt simpel möbel för att framhäva bokhyllans väsentliga. Dessutom gillar jag att den här bokhyllan har många möjligheter att utvecklas, expandera och förändras med tid.

Vissa väljer att till den här bokhyllan ha dörrar i antingen heltäckande trä eller i glas för ett mer vitrinskåpsaktigt utseende — och det tycker jag är ursnyggt!

Under åren som jag har suktat och drömt om att ha en egen bokhylla har jag emellertid utvecklat en hel bokhyllsfilosofi, och det är följande: jag vill att mina gäster ska känna att de fritt får gå och bläddra i böcker, glädjas över nya läsfynd och frimodigt låna böcker av mig.

Dörrar är snygg men exkluderande. Jag vill att min bokhylla ska få kännas lite som ett bibliotek. Öppet, fritt och tillgängligt.

Och ja.

Jag grät igår när alla hyllor var på plats och min favoritmöbel äntligen började ta form. Det var så fint.

Välkommen in till Mindys bokhylla!

Inte alls min bokhylla, det här bokhyllan finns i den härliga butiken Gros. Bilder på just min bokhylla får ni när det börjar vara klart (blir det någonsin det?)

En ryggsäck full av drömmar

Skolstartsvecka.

Barnen bär ryggsäckar full med pennor och förväntningar när de för första gången stegar in i skolbyggnaden. 7 år och ett hjärta fullt av drömmar.

På frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" tvekar de inte. Astronauter och delfinskötare. Skådespelare och fotbollsproffs. Oavsett, brinner en dröm som en oinskränkt låga i deras bröst. Inget enda moln av tvekan skymmer deras framtidsutsikter.

Barn är öppenhjärtiga med att berätta om vad de vill bli när de blir stora. Men i något skede tystnar de. De börjar tvivla på sina förmågor och ifrågasätta sin kompetens. De märker att de inte kanske har kapaciteten som behövs. De kanske vill, men vågar de? Lågan i deras bröst falnar. 

Ibland är det på grund av en sund självinsikt. Ibland är det för att andra, större drömmar tar vid. Men alldeles för ofta är det för att någon annan drar ner barnet på jorden. Någon som, med de allra bästa av intentioner, säger: "Så att fallet inte ska vara så högt," samtidigt som denna någon blåser ut lågan.

Det är skolstartsvecka och tusentals barn stegar in i skolan bärande på sina penaler och drömmar. Och vi vuxna då; vad gör vi?

Jag hoppas vi göra allt för att de här lågorna ska få fortsätta brinna.

Inte alls sju år på den här bilden men det närmaste jag kom när jag sökte i arkivet.

Drömmen om en krans

Regnet passar mig alldeles utmärkt. Jag klagar faktiskt inte alls.

Regnet är så sympatiskt på alla sätt. Precis som du, jag och många många fler, som har köttat på hela våren vet vi att vi behöver lugndagar. Stekhet vår och försommar kräver regndagar. Våra gräsmattor suktar efter vatten. Arbetaren behöver få vila. 

Att just de här regn- och vilodagarna inträffade under den enda sommarhögtiden (bortsett från Veneziaden i slutet på augusti) är ironiskt, tycker många. Jag tycker det passar mig helt perfekt.

Bok, jordgubbar och lite glass inomhus när regnet smattrat mot fönsterblecket — jag vet inte ens om jag kan föreställa mig en mer idyllisk sommarkväll.

Ja, fast med en blomkrans förstås. Nu råkar jag ha lika gröna fingrar som Bibbi i Babblarna och får därför hitta på kreativa lösningar. Men idag lyckades jag uppfylla den: drömmen om en krans

Jag önskar dig en helmysig midsommar!

Tillåtet att drömma

Det finns folk som är av den helt legitima och vettiga åsikten att det är bäst att vara tyst med sina drömmar.

Att det är bättre att tiga om drömmen tills man ser vartåt det börjar arta sig.

Och att det är bättre att kunna dela med sig av en uppfylld dröm, istället för att behöva stå ut med skammen när drömmen gick i kras.

Jag förstår hur de här personerna tänker. Och givetvis tycker att det finns lägen då just det här är det enda vettiga. Jag vet hur irriterande det är att lyssna på någon som är idel ord och livliga drömmar (som dessutom byter från dag till dag) men som saknar den verkställande kraften som omsätter ord i handling.

Så jo, jag förstår den här tanken.
Men ändå.

Jag tycker att vi är för förtegna om våra drömmar. Jag tror att vi tänker att en yttrad och högt uttalad dröm är ett löfte. När vi har sagt något högt har vi vittnen, och de här vittnen håller oss ansvariga och accountable för att vi håller vad vi lovar.

Vi tror att ett jag vill är likställt med ett jag ska.

Jag vill istället tro, att vi måste få pröva att yttra våra drömmar. Uttala dem högt, om så bara för att uppleva hur det känns att manifestera drömmen och klä den i ord.

Sommarmindy i favorithatten, favoritkoftan och favoritbyxan. Se bortom min bitchiga min och varen icke förskräckta av min kyliga blick — egentligen är jag supersnäll och väldigt trevlig! Foto av systerebba.

Idag yttrade jag en dröm högt för första gången.

Jag gjorde det med tre fullvuxna människor och en fem veckor ung bebis (alldeles underljuvlig!) som vittnen.

Och jag blev alldeles pirrig i magen. Min dröm fick stöd och uppmuntran. Att uttala den högt fick mig att inse att det inte alls är en orealistisk dröm, utan egentligen ganska genomförbar. Ungefär: varför har jag inte gjort det här tidigare?

Mitt jag vill tog alltså ett litet steg emot jag ska.
Eller det landade åtminstone på ett jag kan.

För vad gör det om drömmen skiter sig? Då finns det fler som tröstar.
Och vad gör det om det tar längre tid än väntat? Då finns det några som känner till och delar processens delmål och milstolpar.

Och hur mycket större blir väl inte glädjen när processen slutar lyckligt, om någon har delat den från det första tankeembryot till den uppfyllda drömmen?

Vi ska välja vår tid och vårt sammanhang.
Framför allt våra människor.
Men borde vi inte börja tala lite mer om våra drömmar?

Vad vill du blir när du är stor?

Jag får ibland frågan: har du alltid vetat att du ville bli modersmålslärare (svensklärare)? 

Vad svarar jag på det då?
Ja. I princip.
I alla fall sedan jag gick i årskurs 7.

Men jag har också vetat att det inte är det enda jag vill bli. 

Jag har också velat bli artist.
Dansare.
Motionsledare.
Egenföretagare.
Samhällsdebattör.
Journalist.
Författare.
Föreläsare.

Mitt val av utbildningslinje påverkade inte nämnvärt vilka kurser jag gick i gymnasiet. Det krävde inte av mig att jag skulle skriva vissa ämnen i studentproven (förutom det obligatoriska provet i modersmål, förstås).

De facto så tänkte jag inte särskilt mycket på vad jag skulle göra efter att den vita mössans avtryck på min panna hade försvunnit. Ganska skönt, egentligen. Att inte behöva fundera. (Och jag insåg att idag får jag ägna mig åt allt det där på listan i alla fall)

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker mig uppfatta att villkoren för gymnasiestuderande är annorlunda idag. Strängare, tuffare. Eller åtminstone: att de utmaningar och svårigheter som fanns i gymnasiet då jag och mina jämnåriga gick där inte har försvunnit, snarare precis tvärtom.

Visst. Det fanns de som ville bli läkare, jurister eller bara ville ha goda vitsord och fina resultat i studentexamen. Men för oss "övriga": var det inte ganska chill?

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Idag då?

Gymnasiestuderande borde redan i det skedet de väljer gymnasium veta vad de vill "bli när de är stora" (vilken ångestladdad fråga!). Dessutom borde de välja sin kursbricka på ett vettigt, förutseende och proaktivt sätt. Och erhålla betyg och studentexamensresultat som uppvisar just det här. Och studentproven får en allt mer betydande roll i antagningen till universiteten.

Och jag som har tänkt på gymnasiet som en allmänbildande och bred utbildning där man kan köpa sig mer tid, i väntan på insikten om den stora framtidsplanen (uurk, ångesten!)

Vi ställer höga krav på våra unga idag.

Vi kräver att de ska känna sig själva och vara medvetna om sina drömmar och framtidsplaner när de är 16 år (!), och följaktligen studera ambitiöst och målmedvetet därefter. Och jag som känner trettiofemåringar som inte ännu har koll på vad de vill bli när de är stora!

Foto av min favoritfotograf Sofia Ylimäki Photography

Så, medveten om villkoren för gymnasiestuderande idag vill jag därför säga ett extra varmt:

Grattis alla studenter! Ni klarade det!
Lycka till med vadhelst ni tar er an i framtiden!