Foglossning i hjärtat

Jag har varit extremt blödig på sistone.

Det är egentligen föga förvånande: jag är den första att medge att jag är lättrörd och känslig överlag, men särskilt och osedvanligt så nu under slutskedet av denna graviditet.

Men jag har märkt och känt av denna blödighet mer än vanligt under de senaste veckorna.

Det räcker med att jag ser på Molly, till exempel när hon sitter för sig själv och läser en bok som mitt hjärta svämmar över. Eller när hon går hand i hand med pappaSamuel till bilen för att åka in till dagis om morgnarna. Eller när hon säger något av sina roliga uttryck som har blivit insideskämt och standarduttryck i vår familj.

Det är stolthet, sårbarhet, kärlek, glädje, rädsla, tacksamhet och allt på samma gång. Alla dessa känslor som jag inte vet vad jag ska göra av med (men som oftast kommer ut som tårar).

Jag har upplevt denna ökade känslighet som foglossning i hjärtat.

Foglossningens syfte under en graviditet är ju att mjuka upp och luckra upp benen och lederna i bäckenet så att babyn kan tränga igenom under förlossningen.

Foglossning i hjärtat är när hjärtat luckras upp för att få plats med ännu ett litet liv att älska.

För jag har funderat en del på hur (om?) mitt hjärta faktiskt kan inrymma den kärlek som ett till barn innebär. Kommer jag att kunna älska mitt andra barn lika mycket som mitt första? Kommer kärleken att vara lika stark eller kommer den nuvarande kärleken till Molly att divideras och fördelas lika mellan Molly och hennes lillebror? Eller ännu värre: fördelas olika mellan barnen?

Över detta har jag funderat.

Samtidigt har jag ju hört mamma efter mamma vittna om att det är en naturlig farhåga men egentligen aldrig är ett problem: kärleken divideras inte, den multipliceras.

Men för det behöver hjärtat rum; hjärtat behöver rum att svälla och växa och inrymma ett litet liv.

Därför har mitt hjärta foglossning just nu.

Den andra graviditeten

Jag är nu mer än halvvägs in i graviditeten.

Eftersom det är min andra graviditet tänkte jag plita ner några tankar om skillnaderna och likheterna mellan den första och den nuvarande graviditeten.

Annorlunda första-trimester-illamående. Med Molly hade jag ett morgonillamående som gick över när jag kastade upp. Med denna graviditet var illamåendet något jag led av under loppet av hela dagar: jag kunde inte få i mig annat än klementiner och TUC-kex och trots att jag kastade upp var det inte lika frekvent. Denna graviditet har jag även haft bättre hy och en mage som är lägre ner än med Molly (och vi ska ju få en pojke så det är kanske inte så konstigt?)

Icke-befintligt immunförsvar. Det här är kanske det symtom jag har lidit mest av under hela graviditeten. Vår ettåring drar förstås hem en hel del dagisbobbor och jag suger åt mig av dem som en värre igel. Jag är sjuk en gång i månaden och det är ingen fröjd.

Mindre googlande. Åh ni skulle bara veta hur mycket jag googlade under första graviditeten. “Valfri fras + gravid” hörde till den vanligaste sökkombinationen. Just nu har jag i stort sett endast googlat vilka mediciner och lindring mot förkylning som är OK som gravid och lite gällande magsmärtor.

Mer chill. Överlag förhåller jag mig mycket mer avslappnat till den här graviditeten än med den förra. Jag tänker att graviditeten ju sköter sig själv och jag koncentrerar mig mer på att försöka orka jobba, ta tid för att vila och vara med vår ettåring.

Mindre träning. Med Molly var jag väldigt aktiv och tränade på gym 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten. Just nu ser mitt läge verkligen inte ut så. Det beror delvis på att jag är sjuk så ofta och har långa återhämtningsperioder mellan förkylningarna, men också på att det förstås ställer mer krav och planering på att hitta tid för träning när vi redan har ett barn hemma. Men jo jag medger – inte en jättebra utveckling!

Mindre koll på veckorna. Trots att jag har en del gravid-appar har jag inte stenkoll på mina veckor och dagar på samma sätt som under första graviditeten. Jag sade faktiskt helt fel vecka + dag åt läkaren på ett läkarbesök, och märkte det inte förrän flera dagar senare…

Mer stolt över min kropp. Gravid med Molly tyckte jag det var lite besvärande att få en mage och över huvud taget en förändrad kropp. Den här gången tycker jag snarare att det är fint och något jag med stolthet visar upp!

Det här är några centrala skillnader, men många likheter finns förstås! Här är det som är likt mellan den första och andra graviditeten:

Magbildstraditionen. När jag var gravid med Molly tog jag en magbild varje söndag och det gör jag även nu – jag har inte missat en enda vecka sen vecka 9!

Sömnproblem. Med båda graviditeterna hade jag jobbig sömnproblem särskilt under första trimestern. Vaknade på småtimmarna och kunde inte för mitt liv somna om. Urjobbigt men lyckligtvis övergående.

Tupplursbehovet. Lyckligtvis har jag ett jobb som går fint att sköta hemifrån för mitt tupplursbehov är enormt och helt oberoende av hur väl jag har sovit natten innan.

Glädjen och spänningen. Ja, visst är det annorlunda att vänta barn och veta vad det innebär och känna till de olika delmålen längs vägen men ÄNDÅ är det förstås otroligt roligt och spännande även denna gång!

Så spännande att vi ska få en lillebror i huset!

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.

Att bli förälder

I två månader har jag fått vara mamma.

Att bli förälder är troligtvis en av mitt livs största förändringar.

När jag emellertid får frågan om hur jag tycker att det har gått att bli förälder svarar jag ändå att jag upplever att jag har fått mjuklanda i moderskapet.

Omställningen har varit så mycket mindre, så mycket mjukare än jag hade förväntat mig.

Det kan bero på fler orsaker.

Vår Molly är nöjd och sover bra både om dagar och nätter, och det har gjort att min vardag inte har ändrats alldeles för dramatiskt.

Jag har kunnat läsa, vila och jobba lite under hennes sovpass. Och när hon är vaken är hon väldigt nöjd att ha med på besök hos vänner, i stan eller på promenader.

Hade hon varit ett kolikbarn eller väldigt krävande till sin natur hade det säkert känts annorlunda, och därför tror jag att Mollys natur är en bidragande orsak till mjuklandningen.

Jag tror också att coronapandemin med ett och ett halvår av social distansering, mycket hemmaliv och färre evenemang har gjort att en rätt stillsam vardag och minskat socialt umgänge varken har känts märkligt eller nytt.

Men jag tror att den allra största anledningen till att övergången till att bli mamma har känts smidig är att jag – långt innan jag ens blev gravid – genomgick en mångårig process där jag velade moderskapets för- och nackdelar fram och tillbaka.

Jag har alltid älskat barn men aldrig sett det som självklart att jag själv vill bli mamma.

Med mitt enorma tystnads- och ensamhetsbehov och med min typ av personlighet kunde tanken på ett litet människoliv som dygnet runt är helt avhängig min och Samuels omvårdnad kännas övermäktig, omöjlig.

I tanken har jag många gånger experimenterat. Jag har funderat på hur ett barn skulle påverka min relation till Samuel, mitt sömnbehov, mitt jobb, min personlighet, mina hobbyer ja, egentligen hela mitt liv.

Att dela det här föräldraskapet med dig är också en mjuklandning.

I tanken har jag gått igenom alla möjliga scenarion. Jag har försökt föreställa mig allt från katastrof- till drömscenarion och funderat hur jag skulle förhålla mig till dem. Hur jag skulle orka. Om jag skulle vilja, våga.

Jag tror att all denna tid som jag har lagt ner på att föreställa mig föräldrablivandet har varit en enda lång förberedelsekurs.

Och eftersom jag har föreställt mig så mycket mer dramatiska scenarion än de jag hittills har fått uppleva i mitt föräldraskap, kan jag inte annat än känna tacksamhet över att verkligheten inte alls har mött mina mest pessimistiska förväntningar.

Tacksamhet över att det har varit långt mycket lättare, roligare, finare än jag hade kunnat föreställa mig.

Erfarenheter från ett två månader långa föräldraskap är knappast hela sanningen, det har ju bara börjat. Så kanske jag inte ska uttala mig om föräldraskapet ännu.

Men landningen vågar jag uttala mig om, och landningen har varit mjuk.

Tänk att det får vara så, tänk att det får gå den vägen.

Det gör mig djupt tacksam.

Lekande lätt

”Tack för att du lekte med mitt barn.”

Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.

Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.

Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.

Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.

För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.

Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.

För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.

Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.

Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.

Mötet med livet

Idag har jag fått träffa en fem dagar gammal baby.

Fem d a g a r, sade jag.

Hon var så yttepytteliten och alldeles störtunderbar.

Hur kan man vara så där liten, tänkte jag när hon (troligtvis ofrivilligt) kliade sina kinder med sina späda fingrar och sina mjuka små babynaglar. Vidare tänkte jag: usch vilken chock det måste vara att lämna det varma, trygga, dämpade inne i magen och möta livets hårda, kalla, vassa.

Nej mötet med livet är inte alls nådigt. Det är inte det när vi föds och det är inte det när vi är vuxna heller.

Vi kan inte förutse livets kantighet och vi kan inte skydda varken andra eller oss själva från törnar och blåmärken. De är oundvikliga.

Det bästa vi kan göra är att ty oss till de som alltid vill att vi ska hitta någonstans mjukt att landa och alltid försöka hjälpa andra landa mjukt.

Jag år 1994. Högst några veckor gammal tror jag.

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

Hanteras varsamt

Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.

När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.

Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.

Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.

Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.

Hanteras varsamt.