Leker barnet i mig

Molly har kommit i en härlig ålder när hon nu har börjat leka fantasi- och rollekar.

De loppisfyndade Paw Patrol-figurerna används flitigt härhemma och hon är också mån om att sköta sina “små bejbisar” (som är plastdjur från hennes vattenlek). Hon har länge varit en riktig dockmamma och ofta släpar vi inte bara två äkta barn utan även en dockbaby med oss vart vi än går. Jag fyndade ett Barbiebord, stolar och serveringskärl på loppis och hon dukar och dukar och dukar och bjuder samtliga figurer på mat dagarna lång.

Och jag njuter, leker med henne och tycker att det är alldeles underbart.

För jag älskade att leka som barn. Som barn kunde uppgå i ett tillstånd som jag med den vuxnes förståelse skulle beskriva som flowtillstånd där mat, sömn och andra behov är helt bortblåsta för jag var så inne i leken. Jag har också tidigare skrivit om hur det ännu finns mycket lek i mig.

Jag har egentligen aldrig slutat älska leken.

Men när jag var kanske 7 år fick jag höra av ett äldre barn att “man måste sluta leka när man är 10 år”. Vid tio års ålder tyckte hen att det bara är löjligt och barnsligt att leka med Barbiedockor eller “gubbar” (vilket var mitt samlingsnamn på alla typer av människofigurer eller djurfigurer med människodrag).

Så utan att alls vara redo att sluta blev leken som tioåring för mig något jag gjorde lite i smyg och alltid med lite skamkänslor – för jag trodde att jag inte fick leka längre. Så småningom slutade jag leka helt och hållet.

Nu i efterhand tycker jag att det är alldeles hjärtekrossande att jag ströp leken i mig på grund av ett annat barns godtyckliga påfund.

Så när jag nu får leka igen, den här gången som vuxen men tillsammans med mitt eget barn, så är det inte bara en värdefull stund av gemenskap med min dotter – det är även helande för mitt inre barn (och alla psykologer applåderar).

Det pratas ju om att läka barnet i sig själv.
Och jag tänker: kanske det hela tiden har stavats med ett “E”.

För jag inser att just nu leker barnet i mig.
Och läker, samtidigt.

Jag som kanske tvååring. Här leker jag tydligen tåg med Duplo. Se förresten på kylskåpsdörren! Eftersom vi bodde i Kanada med långt avstånd till släkten ritade min mamma konturerna på alla mina släktingar och fick därigenom också orsak att berätta om vem de var, hur de hänger ihop med andra släktingar osv. Inte är hon pedagog för assit!

Det blir aldrig som då

“Aldrig i sitt liv har man sådana vänner igen som man har när man är tonåring. Inte ens om man behåller dem livet ut. Det blir aldrig detsamma som då”

— Ur boken "Björnstad" av Fredrik Backman

Jag drömde om mina tonårsvänner inatt.

Jag minns inte längre vad drömmen handlade och egentligen är det ovidkommande. För det som dröjde kvar efter drömmens slut var den uppfyllande känslan av samhörighet, sammanflätning och systraskap som vår vänskap präglades av.

I drömmen, i verkligheten.

Vi var kära i samma pojkar. Vi hade samma kläder, samma skor, samma örhängen och billiga parfym.

Vi ägnade oss att skråla alla Melodifestivalens bidrag från snökullen vid ishockeyplanen, skriva egna låtar (till hitlåtarna hörde Tills solen går upp och You Break my Heart) och sträcktitta på filmer som She’s The Man på repeat.

I något skede hade vi ett motto som löd: “Vi delar allt och har inga hemligheter för varandra för vi har samma själ”. Vi visste förstås att vi sade det på skoj.

Men vi visste också att vi inte kunde vara mer seriösa.

Vi höll i varandra hårt, hårt och visste att vår vänskap skulle vara evig.

Man har aldrig sådana vänner som man har när man är tonåring.

Och kanske var det just därför vi höll så hårt i varandra. För innerst inne visste vi att också detta var förgängligt.

Jag har inte lika mycket kontakt med mina barndomsvänner idag som jag hade när jag var tretton år, av helt naturliga skäl.

Vi flyttade till olika städer och länder, började studera, jobba. Fick nya människor, nya omvärldar. Vi gled ifrån varandra.

Jag är tacksam över att min barndom och mina tonår blev så galen, sprallig, tokig och trygg tillsammans med mina vänner.

Den vänskap jag fick uppleva då tror jag inte jag kommer att få uppleva igen, för den är verkligen speciell, vänskapen man har i sina tonår.

Det blir aldrig som det var då. Det vet jag.

Men det var underbart. Visst var det fullkomligt underbart.

Lekande lätt

”Tack för att du lekte med mitt barn.”

Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.

Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.

Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.

Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.

För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.

Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.

För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.

Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.

Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.

Mötet med livet

Idag har jag fått träffa en fem dagar gammal baby.

Fem d a g a r, sade jag.

Hon var så yttepytteliten och alldeles störtunderbar.

Hur kan man vara så där liten, tänkte jag när hon (troligtvis ofrivilligt) kliade sina kinder med sina späda fingrar och sina mjuka små babynaglar. Vidare tänkte jag: usch vilken chock det måste vara att lämna det varma, trygga, dämpade inne i magen och möta livets hårda, kalla, vassa.

Nej mötet med livet är inte alls nådigt. Det är inte det när vi föds och det är inte det när vi är vuxna heller.

Vi kan inte förutse livets kantighet och vi kan inte skydda varken andra eller oss själva från törnar och blåmärken. De är oundvikliga.

Det bästa vi kan göra är att ty oss till de som alltid vill att vi ska hitta någonstans mjukt att landa och alltid försöka hjälpa andra landa mjukt.

Jag år 1994. Högst några veckor gammal tror jag.

Rötterna kallar

Vi är norröver, tillbaka i våra barndomshoods, under julen.

Vi älskar Vasa, vi trivs så väl och har också börjat sprida ut våra rötter där men de är ännu ytliga, inte alls djupt ner i myllan. Inte som våra rötter till Karleby och Kronoby.

Vid högtider kallar rötterna oss således från Vasa 120 kilometer norrut. Det är oundvikligt.

På besök hos min kusin Katarina med familj. Så fina människor.

Idag har vi umgåtts med familj och släkt. Vi har också tagit del av en konsert som jag har vuxit upp med: alltid sista lördagen innan jul är det samma tid, samma plats som gäller.

Och det var en speciell känsla att sitta i kyrkbänken i en smockfull kyrka och blicka ut över ett folkhav som till åtminstone 80 % består av bekanta, välkända ansikten.

Det är en underbar känsla att artigt kunna nicka ett hejhej eller ibland till och med vinka lite försiktigt åt nästan varenda människa som stegar in genom kyrkdörrarna.

Det är något jag aldrig har upplevt i Åbo, i Vasa eller i Korsholm.

Jag är inte sådan som har haft en period i mitt liv då jag har upplevt att jag måstemåste bortbort.

Ändå har jag ett inte helt oproblematiskt förhållande till mina rötter. En problematik som kanske närmast består i att jag vill hitta mitt eget jag och definiera mitt förhållande till mina rötter och inte enbart vara summan av dem.

Hur mycket av mitt jag är mina rötter? Hur mycket av mitt jag skulle finnas kvar utan mina rötter? Kan jag över huvud taget vara rotad någon annanstans än där mina rötter är?

Sådana frågor upptar mina tankar den här lördagskvällen.

Bland alla frågor och få svar är ändå ett uppenbart för mig: jag är enormt tacksam över att ha en så stark och positivt koppling till mina rötter.

Tio år sedan

För tio år sedan var vi peppu ja paita.

Oskiljaktiga.

Hon var min sister from another mister from another city och jag hade aldrig träffat någon som jag synkat så snabbt med förut. Hon var sjukt bra på fotboll, en dansare med wow-faktorn och så lätt att lära känna.

Vår vänskap var av den självklara sorten; den där man inte behövde ifrågasätta eller undra hur det kommer sig att vi var vänner. Ni vet den där Kling och Klang-relationen, så uppenbar att den talar för sig själv.

Tillsammans har vi upplevt Gardasjön, hjärtesorg, danstävlingar, Venedig, fotbollsmatcher, brun-utan-sol-horrorstories, baklårssträckningar, sena kvällar vid McDonald’s och Vuokattis snöbackar.

Livet och alldeles för många kilometrar kom emellan oss och först nu, tio år senare fick vi äntligen till en riktig träff och inte bara ett kort hejhej hur är det med dig.

Vi fick till en riktig träff: ett hejhej hur har du haft det de senaste tio åren.

Vi tog igen ett helt decennium på tre timmar, så gott det nu går. Mycket blev sagt men mycket finns ännu att säga.

Det är underbart att vägen till oss var så mycket kortare än väntat. Trots att vi på varsitt håll har förändrats rejält har vi kvar det som gjorde att vi så oproblematiskt blev peppu ja paita när vi var i femtonårsåldern.

Jag tänker så här: någon som har sett ens sämsta jag och någon som har sett ens värsta tonårsfas och ändå vill vara vänner är så värd att hålla fast vid.

Fastän det är tio år sedan sist.

(Låt oss inte vänta tio år tills nästa träff).

Idag.

För cirka tio år sedan.

Allt det där

När jag var liten ville jag bli artist.

Helst den nya Britney Spears men jag hade inte tackat nej till att bli en stadigvarande medlem i Spice Girls.

I något skede ville jag också bli hotellstädare (?) men de fantasierna rann ut i sanden och min väldigt diffusa föreställning om “vad jag vill bli när jag blir stor” började sakta växa fram.

Åtminstone under tio års tid har jag alltså haft en dröm om att få vara följande när jag blir stor: författare-skribent-debattör-artist-modersmålslärare-mediesysslare-entreprenör-musiker-dansare-motionsledare-bokinspiratör-forskare-föreläsare-lärare.

Vilken utbildning behöver jag för att bli allt det där? tänkte jag när det var dags att söka in på både andra och tredje stadiets utbildningar.

För problemet (eller fördelen) med mig är att jag är en person som älskar att ha många olika projekt på gång. Notera: inte bara många projekt utan också olika projekt. Lite dans, lite bok, lite skriv, lite musik.

Jag hade ingen aning om i vilken ände jag skulle börja när jag hade tagit studenten så jag började i den mest påtagliga delen: modersmålslärare.

Ungefär igår vaknade jag upp och insåg att jag gör precis allt det där som jag så länge har önskat att få göra.

På heltid forskar jag i modersmålets didaktik. Till mina arbetsuppgifter hör att föreläsa, resa, lära, läsa och skriva.

På min fritid skriver jag blogg, drar danspass, har en bokklubb, sysslar med media, spelar i band, skriver låtar.

Jag är så galet glad över att jag får göra allt det där jag ville när jag var yngre.

Allt det där jag vill ännu idag.

Foto: Pixaton, Erik Abbor

Mitt lilla glädjeämne

Minns ni när man var barn och ett stort glädjeämne var när man fick en plastsked från Rice Krispies-lådan. Ni vet, den där som ändrade färg när den blev kall?

Eller när till man till middagen fick den där ena porslinstallriken som till skillnad från alla andra porslinstallrikar snurrade (som i min Samuels barndom. Den kallades “snurratallriken”).

Eller när ens påslakan hade mönstret av de 101 dalmatinerna. När ens kalsonger hade fina hundar. Eller vilket som helst föremål som betydde mycket för dig.

Jag minns särskilt vissa föremål från min barndom extra tydligt.

Varje gång Pocahontastallriken dukades fram åt mig blev jag lika glad och förtjust. Fastän jag åt ur den tallriken dag efter dag. Jag var alltid lika ivrig att äta upp maten så att jag fick se Pochahontas på bottnet.

Jag har faktiskt fortfarande en likadan förtjusning i min vuxenvardag.

Jag har nämligen en muminmugg som jag tycker alldeles särskilt mycket om, nämligen en mugg med Osynliga Ninni. Färgen är så fin och berättelsen om Ninni är min favorit av Tove Janssons alla verk.

De morgnar jag får dricka mitt morgonkaffe ur den här muggen är på något sätt alltid en lite bättre morgon. Ens jättelite.

Barn har en underbar förmåga att se glädjen i det till synes obetydliga, triviala.

Jag vill lära mig mer av det. Förundras mer. Bli förtjust oftare.

Aldrig sluta vara mysnöjd över min Osynliga Ninni mugg.

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

T j u g o f e m

Många år har förlöpt sedan den här bilden blev målad av mig.

Fint ändå, att det var en grej man gjorde för tjugofem år sedan, lät måla sina barn. Det är ingen som målar mig idag, men någon enstaka har tagit kort av mig.

Det gjorde jag förresten själv också i form av selfien nedan. Aldrig tidigare har två Mindysar befunnit sig på samma bild på det här sättet.

Min födelsededag idag alltså.

Den har spenderats delvis på riksåttan, delvis på soffan i barndomshemmet och senare ikväll på scen. Att äta festmiddag, fira ett brudpar och få betalt för att göra det jag älskar är en riktigt fin födelsedagspresent, ändå.

Mindy och Mindy. Bara tjugofem (tjugofyra?) år emellan.

Dagens skörd. Mama Åström Band i farten. We rock!