Mötet med livet

Idag har jag fått träffa en fem dagar gammal baby.

Fem d a g a r, sade jag.

Hon var så yttepytteliten och alldeles störtunderbar.

Hur kan man vara så där liten, tänkte jag när hon (troligtvis ofrivilligt) kliade sina kinder med sina späda fingrar och sina mjuka små babynaglar. Vidare tänkte jag: usch vilken chock det måste vara att lämna det varma, trygga, dämpade inne i magen och möta livets hårda, kalla, vassa.

Nej mötet med livet är inte alls nådigt. Det är inte det när vi föds och det är inte det när vi är vuxna heller.

Vi kan inte förutse livets kantighet och vi kan inte skydda varken andra eller oss själva från törnar och blåmärken. De är oundvikliga.

Det bästa vi kan göra är att ty oss till de som alltid vill att vi ska hitta någonstans mjukt att landa och alltid försöka hjälpa andra landa mjukt.

Jag år 1994. Högst några veckor gammal tror jag.

Ett helt decennium, del II

Att sammanfatta ett helt decennium är inte helt lätt.

Jag ville ändå ge det ett försök.

Här kommer andra delen av mitt 2010, närmare bestämt åren 2015-2019. Om du inte har läst min första halva av 2010-talet kan du börja med det (här).

Foto: Sofia Ylimäki Photography

År 2015

Bröllopsåret!

Det var inte bara jag och Samuel gifte oss, nej under hela året var vi bjudna på hela 12 bröllop av vilka vi deltog i 11.

Jag jobbade som städare på Halpa-Halli och det är det bästa sommarjobbet jag någonsin har haft. Det var en galet rolig och intensiv sommar.

Jag och Samuel åkte på bröllopsresa till Kroatien under hösten och installerade vi oss i vårt nya hem som sedermera blev känt som “kohuset” (på grund av märkliga metallkor på utsidan).

År 2016

Under 2016 var jag med i ett dans- och musikprojekt Adiemus på Åbo Svenska Teater vilket upptog många kvällar och veckoslut. Överlag bestod min vardag mest av studier och dans, vardag och showkvällar. Jag älskade det.

På sommaren levde vi nomadliv och bodde i Karleby, Kronoby och Bosund och hade två bilar i vilka vi forslade runt våra grejer. Det var oerhört påfrestande för mig som behöver struktur, ordning och förutsägbarhet.

Mot hösten 2016 började vi så småningom packa ihop våra grejer i åbolägenheten och rikta blicken norrut, mot Vasa där jag skulle avsluta mina studier och officiellt bli lärare i svenska och litteratur.

Vi blev faddrar åt underbara Sibel. Jag deltog i min sista julföreställning med KDC och var på en härlig tjejweekend i Helsingfors.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

År 2017

Jag började blogga!

Det här året var mitt mest intensiva år i studieväg. Under vintern och våren gjorde jag mina avslutande studier i pedagogik. Det var oerhört roligt och oerhört intensivt. Att studera till och sakteliga också bli modersmålslärare var som att hitta hem för mig.

På våren började jag dansa i Dansskolan Kipinä och utvecklades väldigt mycket. Vi trivdes väldigt väl i vår lägenhet och i Vasa överlag.

Under sommaren hade jag ledigt och njöt av att läsa högvis av böcker.

På hösten skrev jag min magisteravhandling, jobbade som danslärare på Kipinä och i november fick jag jobb som forskningsbiträde vid Åbo Akademi. Jag och mina vänner åkte på en oförglömlig kompishelg till Stockholm.

År 2018

År 2018 var tufft.

Jag jobbade heltid som forskningsbiträde och tre kvällar i veckan jobbade jag som danslärare och all överlopps tid jobbade jag på att skriva klart min magisteravhandling.

Våren var ändå fylld av positiva milstolpar: jag åkte iväg på mina första arbetsresor, deltog i mina första vetenskapliga konferenser, blev klar med min magisteravhandling, blev filosofiemagister och kom in på forskarutbildningen.

Sommaren var het och jag och Samuel inledde vår semester med att fira våra respektive examen. Inledningsvis njöt vi, senare plågades vi av sommarhettan. Sista veckan i juli bytte vi också ut finlandshettan mot en cypriotisk hetta som var betydligt behagligare.

Jag hade en mängd spelningar med Mama Åström Band som alltmer började ta form som ett etablerat band.

Hösten var rolig men i jobbväg lite för mycket. Jag märkte att mitt batteri inte fylldes på i snabb takt nog. Under julen kraschade det.

År 2019

Jag inledde året med en sjukskrivning som i slutändan blev tre månader.

Under de här månaderna läste jag enormt många böcker, började träna regelbundet och mer systematiskt. Vi köpte hus och började förbereda oss för flytt.

Trots att jag var trött och ytmattad var jag förväntansfull över vårt nya hem och började också längta tillbaka till jobbet som jag älskade (och fortfarande gör!)

Under året som har gått har jag publicerat en artikel, upplevt Trondheim, Malaga och Lissabon, startat ett band med mina syskon, släppt en singel, fått en en doktorandanställning, blivit faster och husägare.

Inte illa, ändå!

Woah. Jag blir alldeles matt av allt detta. Tänk att det här är mitt liv!

Ett helt decennium, del I

2019 närmar sig oundvikligen mot sitt slut.

Snart får vi alla vänja oss vid att skriva 2020 istället för ettan vi har vant oss vid att trycka in efter den första tjugan.

Så här i slutet av ett decennium, början på ett nytt, vill jag gärna ägna en stund åt att blicka tillbaka innan jag börjar blicka framåt.

Mitt 2010-tal då.

Till en början var mitt 2010 ett turbulent decennium. Lyckligtvis varade turbulensen endast en litet tag och merparten av decenniet har varit stabilt om än alltjämt händelserikt.

I två inlägg framöver kommer jag att sammanfatta mitt decennium med korta nedslag år för år.

Här kommer några nedslag från åren 2010-2014.

Bild 1: Anna Hult. Bild 2: Maja Nybacka

År 2010

År 2010 var jag hela 15 år gammal och drömde om att bli musikalartist. Jag gick sista året i nian och påbörjade mitt första år på gymnasiet i Karleby.

Jag deltog som dansare och ensemble i musikalen The Wedding Singer tillsammans med musiklinjen YA! i Jakobstad.

På fritiden tävlade jag med en dansgrupp i föreningen Trioli i Karleby och spelade fotboll i GBK så mycket jag hann.

Jag reste till Italien med min vän Anna, jag spelade in en cd-skiva med Liana, jag skrev många egna låtar, var lite för godtrogen och hade en ständig ljusglimt i ögonen.

Bild från Keskipohjanmaa.

År 2011

2011 var ett turbulent år. Jag började året med att vara totalt slutkörd och bytte ut gymnasiets ständiga prestation mot en stillsam bokhandels tysta lunk.

Under merparten av året hade jag helt eller delvis isolerat mig från mina vänner, dansen och fotbollen på grund av yttre omständigheter. Ljuset i mina ögon slockande, min sång tystnade.

Efter sommaren när saker och ting började lugna ner och reda upp sig återvände jag till gymnasiet, till vännerna och till det bekanta. Till hösten blev jag vald till Karlebynejdens Lucia. Det var en ära.

Min familj skaffade hunden Nelson som jag omedelbart förälskade mig i.

Överlag stabiliserade sig mitt liv. Jag träffade Samuel i glöggkön på ett evenemang i december och vi började prata med varandra på Facebook. Hehe.

År 2012

Det här året är ett av mina favoritår under 2010-talet.

Orsaken till det här är att jag lärde känna min bästa vän och senare också pojkvän (ännu senare också man), Samuel. Gymnasiestudierna förlöpte rätt smärtfritt om än i snabbare takt än vanligt eftersom jag ville ta igen det halvår jag hade varit borta.

Sommaren 2012 var en ändlös räcka av glädjefyllda dagar.

Jag gjorde en comeback på fotbollsplanen och ledde skytteligan ända tills jag skadade mitt knä under en regnig match mot FC Ypa i augusti. Jag uppträdde på Midsummerfestivalen och umgicks med min familj.

År 2013

År 2013 skrev jag studenten men upplevde aldrig ett ledigt läslov eftersom jag var tvungen att fylla på med gymnasiekurser för att kunna få klart gymnasiet.

På vintern firade jag bänksuddardag med mina medstuderande. Jag sökte in till svenska språket vid Åbo Akademi. I juni blev jag student och firade stolt. Jag avnjöt en ledig sommar innan mina studier i Åbo tog vid.

Min åbohöst började endast halvokej eftersom jag var tvungen att flytta två gånger under samma höst.

I övrigt stortrivdes jag med universitetsstudier, trots att mitt självförtroende hade fått sig en törn när jag fick ett dåligt vitsord i min första universitetsuppsats.

År 2014

Mitt andra åboår var ett av mina bästa.

Jag bodde tillsammans med Lina och började och studera mitt biämne litteraturvetenskap vilket jag älskade förbehållslöst. Jag lärde känna dansaren och entreprenören Karin som gjorde att jag hittade tillbaka till dansens glädje igen.

Det var förstås mestadels vardag men jag kommer ihåg tacopanna på kvällarna, brödbak i vårt förhållandevis stora kök, dansföreställningar, överraskningskalas och temys (lakritste, såklart).

Under hösten förlovade jag och Samuel oss och vi började planera bröllop.

Imorgon får du läsa om åren 2015-2019.

Livets balanser

Idag har inte precis varit en sådär jättebra dag att var Mindy Svenlin på.

Med en begynnande förkylning, kaktushals, ett gapande tomt kylskåp och parkeringsböter har inte ramarna för den här dagen på något sätt varit optimala för en bra dag.

Men tacka vetja min förmåga till självömkan som kan vara förvånansvärt handlingskraftig när det behövs.

För jag har lärt mig följande av en god, saknad vän. Hon sade nämligen att om man har haft det riktigt jobbigt och blä-igt ska man se till att kompensera det med något riktigt kul.

För mig innebar det här idag att handla så att kylskåpsdörren knappt går att stänga, köpa lite hamburgare från vårt alldeles för lokala hamburgerställe och ordna med lite fredagsmys på en helt vanlig torsdag.

Om livets goda och mindre goda vore varsin sida av en vågskål så går det på det här sättet att hitta någon slags balans. Kanske inte en helt vattentät förhållning till livet, men i alla fall smärre motgångar går ganska käckt att kompensera på det här sättet.

Pröva själv!

Perfekt motvikt mot en blä-ig dag!

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.