Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.

En julhälsning

Jag tror att jag aldrig kommer att inte  vara excited och ivrig äver julen. Då jag var mindre trodde jag att det skulle komma en tid då jag inte brydde mig så mycket om julen, och inte alls väntade med förtjusning på den tjugofjärde december. Den dagen har inte alls kommit än. 

I år firar vi jul med familj och släkt uppe i norr. Det blev en vit jul och en solig julafton och det gläder min vintertrötta själ.

Jag önskar dig, kära läsare, en varm och välsignad jul! KRAM

När jag ser mig i dig

Det där med släktskap är ganska roligt. Och märkligt, tillika.

Min syster, min mamma och jag har fått höra - allt oftare nu för tiden - att vi liknar varandra. Det tycker jag inte alls själv, men å andra sidan är jag lite jävig och samtidigt blind för släktskapets gemensamma yttre drag.

Om vi då skulle göra en snabbscanning av oss tre. Vi är nästan jämnlånga (-korta). Ansiktsformen är väl ganska lika. Men vi har väldigt olika hår. Jag har långt och ljust (med oplanerad balayage numera), min syster är rödlätt med medellångt hår och min mamma har haft väldigt mörkt hår för att nu närma sig ljusare toner, plus att hon har kortklippt hår. Och ni säger att vi liknar varandra?

Men kanske liknar vi varandra ändå. 

När jag ibland ser mig i en spegel kan jag ibland se min Ebba. När min mamma gör en viss min kan jag tänka "Den där minen gör ju jag också!". När min syster Ebba låter på ett visst sätt kan jag känna igen min mamma i ljudet. Och jag märker att vi använder samma uttryck, skrattar åt samma saker och börjar sjunga på precis samma sånger på exakt samma gånger. Utan planering.

Och det är bland det häftigaste jag vet. Att se på någon annan och samtidigt se en del av sig själv.  Och att se andra i sig själv. Woah. Det är häftigt.