Ett julhej

Kära läsare,

Jag kikar in alldeles kort här innan jag tar lite bloggpaus för julen.

Precis som ofta när det gäller högtider tänker jag på dem som jag saknar idag.

Jag tänker på alla de som önskar att de hade möjlighet att ge sina barn en jul värd namnet. Jag tänker på dem för vilken julen är en smärtsam påminnelse om det som fattas, det som hjärtat längtar efter eller för länge sedan har slutat våga längta efter.

Julen är här oavsett var vi är, på jorden och i livet i allmänhet.

Så oavsett just dina omständigheter den här julen önskar jag att den blir fin, fridfull.

Jag har en bloggpaus fram till 27.12.

Efter det blir det bland annat sammanfattning av bokåret 2019, lite höjdpunkter från det 2010-talet och annat smått och gott.

Fridfull helg åt just dig, kära läsare ♡

Årets mörkaste

Det är årets mörkaste dag.

Trots att namnet på dagen klingar negativt och svart så är det här en glädjens, hoppets dag. Nu vänder det kära ni!

Den här hösten har varit bortom mörk. Hörde ni också att november hade ungefär hela åtta soltimmar?

Men än en gång klarade vi det. Än en gång orkade vi igenom det där segsvarta oändliga. Än en gång går vi mot ljusare tider.

Jag intar mitt bästa jullovsläge (det vill säga vågrätt) och fortsätter läsa den här klassikern av Agatha Christie. På årets mörkaste dag.

Jag vet inte varför färgerna i den här är alldeles off, men förhoppningsvis är motivet tydligt. Soffa, gran, bok är de viktigaste aspekterna att fästa uppmärksamhet vid.

Kom julefrid

Vi har druckit glögg.

Vi har handlat julklappar och slagit in paket med rosett och allt.

Vi har inte julstädat, inte bakat pepparkakor, inte skickat julkort.

Vi har gjort en del men kommer inte göra allt.

Men vi känner av julfriden. Den är inte avhängig eventuella dammtussar i skrymslen eller avsaknaden av julstjärna på granens topp.

Julen kommer, kom julefrid.

Min bror i torpet. Där är minsann julefrid.

Julen kommer ändå

Det slog mig hur annorlunda min adventstid i vuxen ålder är jämfört med min adventstid som barn.

När jag var i skolåldern var adventstiden en lååång men ändå oerhört förväntansfull väntan på den långsamt annalkande julaftonen.

Ändå var jag aldrig riktigt led de där tjugofyra nätterna för dagarna var full av bland annat övningar för Lucia eller skolans julfestprogram, mys vid julgranen, julkalendern på TV och paketkalender med mina syskon.

Varje dag hade jag stenkoll på hur många nätter det var kvar. Förväntan steg ju närmare dagen kom.

Min adventstid som vuxen är väl lite av det där, men ändå mest vanlig.

Jobb, träning, matlagning, lite julklappsfix förstås. Och en ständig förvåning, kanske smärre chock, över hur få nätter det är kvar till dagen D.

Jag får ständigt påminna mig själv om att julen inte är en känsla, att den inte är avhängig vädret och snömängden och inte heller mitt glöggintag eller mys-vid-julgran-timmar.

Och det är så fint.

Att julen kommer, julen är, helt oavhängig mig och min vardagssituation.

Jag och julen

Jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till julen.

Inte till julen i sig eller julens budskap eller något sådant utan snarare de traditioner och förväntningar som omger julen. Firandet, basically.

För å ena sidan är det oerhört trevligt.

Det är underbart att träffa de människor som jag dessvärre ser alldeles för sällan. Det är värdefullt att sitta i kyrkbänken på julafton och sjunga Stilla natt eller vilken psalm som råkar vara sjungas; att få känna sig delaktig i ett större sammanhang. Det värdesätter jag enormt.

Det är rikt att få ha långa lediga dagar med glögg, släkt och konfekt.

Från mina föräldrars hem. Foto: Ebba Åström 2017

Å andra sidan är julen för mig en dränerande tid.

Hur mycket jag än uppskattar att träffa människor long time no see har jag en orkesgräns som kommer emot mycket tidigare än jag själv skulle vilja.

Med pur viljestyrka kanske jag orkar igenom två tre dagar av intensivt program, men vad är kvar av mig efter dessa intensiva dagar? En urlakad Mindy som helst vill ligga i ett stimulifritt rum och djupandas tills jag har återfått livsgnistan.

Det låter hemskt när jag skriver så här. Som att jag på något sätt ogillar människor, att jag endast uthärdar dem.

Det kanske låter så men det är helt fel.

Jag ser det som ett av de största felsluten när det kommer till introversion: att introverta ogillar människor. Det stämmer inte alls. I alla fall inte för mig.

Från Torpet. Foto: Ebba Åström 2017

Det är bara att jag och andra introverta med mig suger i oss mänger av information som vi måste processa.

Ni vet som när en dator har en mängd filer som den ska flytta över till en hårdskiva — den går igenom varje fil för att se att den är intakt, inte innehåller virus och att det inte redan finns dubbletter av filen.

Det är plågsamt långsamma processer och ibland blir det för många filer samtidigt och då uppstår något slags syntax error (förlåt alla IT-bevandrade läsare för eventuella felslut i metaforväg).

Därför blir julen, som är en lång sammanhållen tidsperiod med mycket program, många människomöten och många nya impulser, tyvärr ofta rätt dränerande.

Jag och julen har således ett inte helt oproblematiskt förhållande.

Men vi jobbar på det.

Med min söta “fadderkatt” Misty som ägs av min storebror Max och hans fru Linn. Foto: Ebba Åström 2017

Hur förhåller du dig till julen?

Lever du upp under julhelgen?

har du också ett lite problematiskt förhållande till Julen?

Genom min systers lins

Jag har en syster.

Hon är lik mig på många sätt men väldigt olik mig på många andra. Precis som en syster oftast är.

Hon har en talang för att fånga bilder, stunder, ögonblick på ett sätt som jag inte förmår. Därför låter jag henne få tala genom det här inlägget, genom hennes lins. En bild säger mer än tusen ord, och allt det där.

Alla bilder tagna av bästa syster Ebba Åström.

Inte där

Jag hoppas att du fick en fridfull jul.

Eller en programfylld jul. Eller precis en sådan jul som just du ville ha och behövde. Tänk att vi kan ha så olika uppfattningar om vad julen är och ska vara.

På sistone har jag tänkt en hel del på julen. Särskilt efter att jag lyssnade på Norrena & Frantz senaste podcast-avsnitt, där de menade att julen är som en måttstock för livet.

Jag håller med. För det finns få andra tillfällen då man blir lika smärtsamt medveten om vad man har och vad man saknar som under julens festligheter. Det här gäller allt från relationer till materiella ting och mål i livet.

Jag har tänkt en hel del på de som känner saknad och sorg den här julen, som firar den första julen med ett utan. Som firar den femte, tionde, tjugonde julen — fortfarande med ett utan.

Jag har tänkt på de som är ensamma och på de som lider av depression den här julen.

Vilket hån de här människorna måste uppleva det vara, att höra de aldrig sinande sångerna om hur “holly and cheer” eller “merry and gay” man ska vara under den här tiden.

Ja, mina tankar har sökt sig till dem som omges av de här sångerna, förväntningarna, kraven på att allt ska vara idel fröjd och glädje. Som omringas av allt det här, men som helt enkelt inte är där.

Om det är du, hoppas jag att du fick precis en sådan jul som du behövde. Kravlös. Lugn. Ens uthärdlig.

Den behöver inte vara en sådan som målas upp av andras förväntningar och föreställningar. Bara en sådan jul som just du behövde.

För det är okej, okej, okej att inte vara där.

En liten julhälsning

Att jag har tagit jullov är uppenbart med tanke på min sega blogguppdatering. 

Jag tänkte först att jag borde förklara, försvara och be om ursäkt. Men egentligen är jag bara glad om jag inte har min vanliga bloggstatistik under de här juldagarna.

Jag kanske är den världshistoriens enda bloggaren som någonsin har önskat att läsarna inte ska kika in som vanligt. Må så vara.

För egentligen är det precis som det ska vara då; att du är upptagen med att umgås, njuta, vila. Att du har fullt upp med att se dina nära och kära, verkligen se dem. Att du varken har tid eller lust att sitta vid en skärm. Jag hoppas det är så.

Efter de här juldagarna ska jag förstås återgå till sedvanligt bloggande. Jag lovar.

Men tills dess önskar jag er frid, en fridfull jul.

Bild från julen 2017. Foto: Ebba Åström

Så mycket bättre

Jag har handlat de sista julklapparna och slagit in dem. 

Tänk att något så banalt kan bli ett sådant hjärnspöke, få en så hög tröskel. Men tänk hur snabbt tröskeln sjunker när man får göra det i gott sällskap. 

Att jag har handlat och slagit in julklappar, är alltså inte hela sanningen, för också de mest vardagliga sysslorna ändrar skepnad när man får göra det i goda vänners lag. Och när goda vänners lag är melodin hör många (långa) kaffepauser, skratt, löjliga presentförslag och roliga anekdoter till.

Jag får konstatera: så mycket, blir så mycket bättre, lättare och roligare när man inte gör det ensam. 

Mera sådant, ja ja tack!

Dessa! Saknar! Snart ses vi! 

Eget stök

Lilla Jullovet blev Stora Jullovet och rena-strumpdepåerna sinade illavarslande mot slutet. Tack och lov fick vi några strumpor i julklapp att skyla våra fötter med.

Nu är vi emellertid tillbaka i Vasa igen. När vi åkte norrut före jul tänkte vi att vi skulle slippa en stor del av den packning vi hade med oss. Vilken naiv tanke.

Så det är lite stökigt för tillfället. Tvättmaskinen går på högvarv, blommorna är svältfödda på vatten, kappsäckar och halvtömda påsar ligger utfläkt överallt, påsarnas innehåll hittas här och där. Vissa saker saknas, saker ställs så småningom på sin plats, och många fina nya saker hittar sin egen plats för första gången. Det är stök, kaos och åter kaos, men det är alldeles underbart. För det är vårt kaos. Det är vårt eget stök.

Nu känns det verkligen som att vardagen får börja. Choklad, soffhäng och slappande i all ära, men måtta med allt. Jag hoppas på riktigt supervardagliga, och nästan tråkiga, vardagar nu under vintermånaderna. För vardagen är bäst.

Och så några ännu opublicerade julbilder för att avrunda ett skönt jullov.