Mitt hem

En vecka har vi varit i Norra Österbotten och bott i stuga.

Största delen av tiden har vi bott vid mina svärföräldrars sommarparadis och någon natt har vi sovit i mina föräldrars så kallade ”torp” (som i verkligheten är ett supermysigt gammalt och restaurerat gästhus).

Att vistas i dessa trakter är alltid nostalgiskt. Detta var en gång mitt hem.

Jag bodde här under min barndom och var jag än rör mig i staden blir jag påmind om minnen av både god och mindre god natur.

Alltid när vi är här reflekterar vi över hur det var att bo här, hur det skulle vara att flytta hit och bo här nu. Att kalla den här delen av jorden vårt hem.

Vad jag lägger in i ordet hem har under flera år varit luddigt och vagt. Min studiestad Åbo blev aldrig min men jag märker att mitt Vasa allt mer blir det.

Trots att jag alltid känner mig som hemma här norröver känns det inte längre som mitt hem. Mina minnen här är från en svunnen tid, och staden nu är inte som den var då. Jag har förändrats, staden likaså.

Vad är ett hem egentligen? Är det en fysisk plats omgärdad av fyra väggar? Är det mer av en mental föreställning, ett heimat? Kan man ha flera hem eller bara ett? Är det platsen där släkt och familj finns? Är det varhelst man ställer sin hatt?

Begreppet hem är som ni märker allt annat än entydigt för mig.

Men jag är glad att jag ändå känner mig som hemma på flera ställen.

Vårt hem — första året

Vi har bott i vårt första egna hem i ett år nu.

Förra året den här tiden hade vi nyss flyttat in och börjat acklimatisera oss till Korsholm, vänja oss med fler rum, mer ytor och stor frihet.

Januari och februarimånad präglades av rensning, planering och inköp av allt från möbler till tapeter. I mitten av mars fick vi nycklarna och började tapetsera.

Den trettionde april, på Samuels födelsedag, hade vi flyttpartaj och började bo i det hem som har blivit vårt.

Det känns som att tiden i som vi har bott här har gått väldigt snabbt. Jag märker att jag ännu kan dra “men vi har ju nyss flyttat”-kortet närhelst jag kommer på något som är ofixat i vårt hem.

Sovrummet är ett praktexempel. Att vi inte har fått upp tavlor och grejer i sovrummet ännu är förstås helt okej, men kan inte längre skyllas på faktumet att vi nyss har flyttat in.

Men jag gillar att vårt hem lever och vi med det. Jag gillar att vi har satt en prägel på vårt hem som känns som vår.

Jag gillar vårt hem, helt enkelt.

Vårt sovrum och färgväggen som jag älskade från första stund. Lampsystemet som vi “bara skulle ha temporärt” hänger kvar ännu ett år senare. Men det är ju lite mysigt att jag släcker Samuels lampa och han släcker min.

Så här såg det ut när vi började tapetsera. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Och när jag säger att “vi” började tapetsera menar jag att min Samuel och våra fantastiska vänner började tapetsera medan jag förstrött viftade på fötterna och skrollade instagram. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Flyttpartaj — it’s a things!

Min favoritmöbel! Också den väldigt levande. Precis som sig bör.

Vindögat öppet

Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.

Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.

Det syns också i användningen av persienner.

Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.

Men inte hos oss.

Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.

Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.

När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.

Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.

Jag lever helst med vindögat öppet.

Det hem som blev vårt

Vårt nyårslöfte, eller kanske snarare nyårsönskan (i optimistiska stunder nyårsmål), var att köpa en egen lägenhet.

Vi hade, precis som majoriteten av under 40-åringarna bott på hyra under många år och trots att det har haft sina fördelar så kände vi att ville ha något som var bara vårt. För att inte tala om hur länge länge vi hade längtat efter att kunna öppna dörren och stiga ut på gräsmattan. Särskilt under sommaren.

Redan i något år hade vi, mest på skoj, sett på tillgängliga lägenheter i trakten men aldrig hade det känts på allvar, aldrig hade vi heller hittat något som kunde bli allvar.

Rätt tidigt i januari 2019 återöppnades våra ögon för en lägenhet som vi förvisso hade skrollat igenom bland alla lägenheter på nätet tidigare, men vi hade aldrig sett på lägenheten på det sättet.

Vi gick på en visning, lade in ett bud, budstred ett tag (magknip! magknip! magknip!) men fick den till sist. Någon månad senare fick vi nycklarna i hand och fick flytta in.

Och nu bor vi här. Stortrivs i det hem som blev vårt.

Lamporna är korskopplade — jag släcker Samuels lampa, han släcker min. Inte helt planerat eller färdigt uttänkt ännu, men vi har ganska roligt åt det!

Lite borta men ändå hemma

Jag håller sakteliga på att acklimatiseras i området som vi har kommit att kalla hem.

Hur det känns så här två månader efter flytten? Kort och gott bra. Superbra, faktiskt, alldeles över förväntan.

Eftersom jag har växt upp nära skogen, bredvid stora åkrar och i en idyllisk lantmiljö känner jag mig hemma i den här mer rurala miljön som ändå är förvånansvärt nära stad och civilisation.

Om jag hittar mig fram i mina nya hemtrakter?

Tja, sådär.

Det beror väl på vad man har planerat att hitta. Jag har bland annat hittat en massa små skogsstigar, mysiga alléer och lummiga gläntor. Och visst har jag hittat till biblioteket, gymmet och gymnasiet också, om än med lite ofrivillig fördröjning ibland.

Jag är kanske lite borta i mitt nya område ännu

men ändå är jag så väldigt mycket hemma.

Mysigt, eller hur?

Med andra

Igår var mitt kök fullt av människor som jag älskar att dela livet med.

Köket fullkomligen svämmade över av goda rätter och högljudda skratt. Hur ofta skrattar vi så mycket i vuxen ålder så att ögonen rinner och magmusklerna ömmar?

Alldeles för sällan.

Mycket finns skrivet och forskat om kökets betydelse och den gemensamma måltiden. En av byggstenarna i en av världens största religioner bygger just på den, den delade måltiden. Och mat är väl en av de mest uppenbara grundvalarna i det kulturella arvet.

Mat blir alltid godast när den lagas tillsammans.

Livet är alltid bäst när det delas med andra.

Ett helt annat kök från en helt annan tidpunkt, men också då med ett gäng fina människor som jag älskar att dela livet med. Vissa på bild, många utanför. ♥

Älskade loppis

Att besöka nejdens second hand-butiker, loppisar alltså, är min not-so-guilty-guilty-pleasure.

Jag märker att en allt större del av mina ägodelar, särskilt kläder, är begagnade och det gläder (kläder) mig. Jag älskar att strosa bland udda, märkliga, härliga ting och kläder. Allt är så mycket mer intimt och personligt i loppisar i jämförelse med stora varuhus.

Trots att loppis enligt mig är det bästa som finns, existerar det ändå personer som inte alls är så sålda på loppisar. De hävdar att det på loppis endast finns gamla, nötta föremål — skräp i princip. Och så luktar det illa. Loppor får man säkert också.

Till er vill jag säga: köp inte de nötta och överanvända gamla sakerna då.

Visst finns det mycket på loppisborden som jag själv aldrig skulle sälja, än mindre köpa, men bortse från alla sådana föremål och välj att se guldkornen istället. Vilka skatter det kan finnas!

Och för att riktigt ge er alla en riktigt loppis-pepp har jag här plockat fram några guldkorn i min loppisfyndssamling.

Böcker är det som jag köper mest av på loppis. Kan inte fatta att människor säljer bort sådana här skatter till barnböcker för några ynka eurosar. Senast i tisdags köpte jag Stora Emilboken för ynka sex euro — normalpris är väl närmare tjugolappen.

Bilden ovan: Boken All Nordens lyrik är ju ett imperativ för modersmålslärarmindy. Och så är den hur snygg som helst i bokhyllan. Bredvid den ser du Selma Lagerlöfs Jerusalem i två band med gulddetaljer.

I bilden nedan ser ni lite gott och blandat i litteraturväg. Lite Runeberg, lite klassiker och lite annat. Helt som jag vill ha det

Prylar. Jag älskar att ha små detaljer i mitt hem.

Jag tycker det är precis sådant som ger det där lilla extra till ett bord eller en hylla. Bilden ovan innehåller två psalmböcker från 1940-talet, rörande fint. Ovanpå dem en kikare som inte bara är snygg utan också fungerar utmärkt!

De tre blåfärgade böckerna staplade på varandra är Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (kostade 50 cent!), en gammal andaktsbok och Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen i en läcker, mönstrad utgåva. Längst till höger lite lyrik, bland annat Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga i prima skick som jag köpte för två euro.

Nedan lite mer grejer som jag har fyndat (inte bomullstussarna, sminkborstarna och det gröna i vasen, dock)

Ovan, min favoritkofta av märket Tiger of Sweden. Skulle troligtvis aldrig köpa en sådan här ny men den här fick jag för under tjugo euro. Underbar kvalitet och färg.

Nedan, en härlig kjol (som ser så ledsen ut där den hänger snett) och en härligt vårig kofta och en spetströja.

Ovan, två svartvita tröjor som jag använder så ofta. Den till höger dessutom i märket Mads Nørgaard — min go to tröja, passar med allt!

Nedan, två shorts som jag kommer använda rejält ofta på sommarens (förhoppningsvis) varma dagar.

Ovan, en annan go-to tröja, så stilren och användbar (lite skrynklig på bild men väldigt fin på!). Älskar färgen på jackan nedan och sist men inte minst: Marimekko tygkassen. Bor i den.

Blev du taggad på att göra en loppisrunda?

Vilket är ditt bästa loppisfynd?

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

Inte en enda

Det har varit den tyngsta men bästa veckan under hela 2019.

Det har varit den längsta bloggtystnaden sedan jag började blogga på heltid i september 2017.

Jag har inte läst en enda bok under hela veckan. Av alla de här påståenden säger det här ändå mest.

Men vi äro beflyttade.

Huh!

Jag skulle kunna berätta om tidiga morgnar och sena nätter i renoveringens och flyttens tecken. Jag skulle kunna skriva om hur det känns att somna långt innan huvudet landar på kudden efter en hel dags fysiskt arbete och kognitiv belastning.

Men istället väljer jag att berätta om något helt annat.

Istället vill jag berätta om våra vänner. Våra fantastiska vänner.

För under alla de kvällar vi höll på med renovering och flytt, var vi inte ensamma en endaste kväll.

Det fanns alltid någon som hjälpte till med att slipa, måla, duka, koka kaffe. Det fanns alltid någon som spred god stämning och glada skratt. Det fanns alltid någon som erbjöd sin hjälp, sin kaffekokare, sina verktyg, sin tid.

Inte en enda kväll var vi ensamma.

Och det betyder allt för oss.

Bilder nedan av min fotografvän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Fin arbetsfördelning på den här bilden.

Där jag är

Läget där jag befinner mig i just nu är fullkomligt renoveringsläge.

Om dagen river jag tapet, om natten drömmer jag om dem (och fick en fantastisk romanidé!) 

Att säga att jag inte direkt har tid för att blogga är en rejäl underdrift, jag har knappt tid att gå på toaletten känns det som.  Ändå ville jag kika in med ett hej här på bloggen som har lidit av vår renoveringsflyttkaos.

Men visst är det kul, visst är det häftigt att ha ett alldeles eget  hem! Men visst tar det mycket tid att bara fixa om två ynka väggar! Och visst tar det länge innan vi någonsin beslutar oss för att eventuellt bygga eget hus från start!

Nej, jag lyfter på hatten åt alla som har byggt och renoverat i dagar, månader, kanske år. Hujsigt bra är ni! 

Min man. Vår vägg. Vårt hem.