Den eviga balansgången

Molly är som sagt en rätt nöjd bebis vilket ger mig generöst med tid att syssla med sånt som jag gillar att syssla med.

Så jag har jobbat på med en artikel som börjar vara redo för att sändas in till en tidskrift. Och jag har haft olika projekt här hemma, skött en hel del ärenden på stan och helt enkelt pynjat på med ett och annat.

Det är på alla sätt lyxigt att ha tid för allt sådant men ibland om kvällarna känner jag mig nästan helt slut och har ett stygn av dåligt samvete över att jag inte har “njutit av bebistiden” utan istället varit produktiv på olika sätt.

För ett av de bästa orden jag fick höra inför mammaledigheten är att bebisen bara är bebis en gång, men forskning och jobb finns alltid kvar.

Följaktligen är en av mina farhågor att jag ska jobba bort den här tiden, eller fokusera mer på att vara produktiv och få saker gjorda istället för att ta vara på den här tiden.

Samtidigt vet jag, att min personlighet är sådan att slappa dagar med bara soffhäng och lite verkstad gör mig oerhört rastlös. Sådana dagar är viktiga och välbehövliga ibland, men jag behöver verkligen något för händers för att vara nöjd i längden.

Jag är inte en sådan person som bara ligger och myser bort dagarna, men det behöver ju inte betyda att jag inte kan njuta av den här mysiga tiden.

Ändå vill jag inte blicka tillbaka på den här tiden och tänka suck, varför kunde du inte bara carpa lite diem Mindy!?

HUR gör man? Hur hittar man en sund balans mellan dessa poler? Ack, balansgången.

Sånt jag gör: caféar med vän. Det är väl både mysigt och produktivt? Foto av min kompis Anna

Istället för meningen med livet

Människan har väl alltid undrat över meningen med livet.

Frågan blir lätt alldeles för stor för att hantera.

Så istället för att tänka på meningen med livet brukar jag försöka tänka vad som gör livet meningsfullt. Eller vad som åtminstone ger mig en känsla av meningsfullhet.

Det som känns meningsfullt för mig är tätt förknippat med relationer. Det är förknippat med tro. Det är förknippat med äkthet och sårbarhet. Det är förknippat med böcker och berättelser.

Och jag tänker: om jag fyller mina dagar med detta som ger mig en känsla av meningsfullhet – blir inte då livet i längden meningsfullt? Skapar det inte i förlängningen en mening med livet.

Jag vet inte, men det är mycket mer hanterbart att tänka i termer av meningsfullhet istället för meningen med livet (dessutom i singularis, som om det finns en endaste en universal mening, en one size fits all mening – det tror jag inte alls på).

Så istället för meningen med livet tänker jag att få in meningsfulla möten, aktiviteter och upplevelser varje dag.

Månne det inte leder till ett meningsfullt liv i längden.

Med några av mina fina vänner. Dessa relationer ger definitivt en känsla av meningsfullhet i mitt liv. Så tacksam för er (och också er som inte är med på bilden). <3 Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Ett återbesök

Det är inte ofta jag återbesöker gamla blogginlägg som jag har skrivit.

Men idag återbesökte jag mars 2020.

Jag var nyfiken på vad jag hade skrivit, tänkt och känt under de där första förbryllande veckorna när corona blev något helt annat än ett ölmärke och fick drastiska konsekvenser för mitt liv och andras liv.

Det förhållningssätt jag skrev fram i mina texter, och så väl minns att jag faktiskt anammade när det väl begav sig, var en kombination av respekt för allt det ovissa, tacksamhet för allt som ändå var och tillåtelse att frustreras över att inte veta och att inte alltid gilla.

Ett år senare och märker jag att mitt förhållningssätt är nästan precis detsamma.

Jag besitter samma envishet om att det alltid finns någon ljusglimt, att det alltid finns en strimma hopp. Det måste måste måste göra det.

Respekt, tacksamhet och tillåtelse. Mitt överlevnadsrecept under coronaåret 2020.

Och inte helt pjåkigt recept för livet i största allmänhet.

Jag för nästan precis ett år sedan. Ser rätt lika ut idag trots att världen inte gör det.

Vindögat öppet

Vi finländare är ju erkända för att vara väldigt privata av oss.

Det märks i hur stor vår zon för mellanmänsklig närhet är, hur vi (inte) pratar om känslor och hur en busskur är upptagen om det redan står en person i den.

Det syns också i användningen av persienner.

Vi bor i ett bostadsområde och så fort det skymmer är persiennerna neddragna i var och vartannat hus. I många fall är de neddragna mest hela tiden.

Men inte hos oss.

Jag är starkt avig till att stänga ut ljus och liv och undviker persienner så långt som möjligt.

Jag känner mig instängd och klaustrofobisk så fort jag fäller ner persiennerna om kvällen.

När jag var över till Sverige för en månad sedan blev jag uppmärksam på hur nästan ingen fällde ner persiennerna fastän höghus stirrade rakt in i höghus.

Så jag vill konkludera med att jag tror att jag är lite svensk inuti. För jag vägrar leva ett liv bakom lyckta dörrar och neddragna persienner.

Jag lever helst med vindögat öppet.

Livsförändringar efter utmattning, del II

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om vilka livsstilsförändringar jag gjorde efter att jag förra hösten och vintern led av utmattning.

Egentligen var jag inte riktigt utmattad, snarare ytmattad (ett ord jag har hittat på som beskriver en mildare form av utmattning, jag var inte riktigt utbränd men ytbränd).

Ifall ni inte har läst det inlägget vill jag gärna att ni börjar där (alltså här).

Då får ni med alla disclaimers och lite om bakgrundstanken till det här inlägget.

Om du redan har läst det kommer här nu alltså del två av livsförändringar jag gjorde efter min ytmattning.

Foto: Ebba Åström

Jag började …

VÅGA BERÄTTA
Jag fick slopa alla tankar på att ytbrändheten var min privata lilla hemlighet. Samtidigt fick jag slopa alla föreställningar om att ensam är stark. Jag beslöt från första början att vara öppen och ärlig och på det sättet också ta udden av den dramatik och de rykten som lätt kan börja florera.

GÅ I SAMTALSTERAPI
Av någon anledning känns det här väldigt tabubelagt att nämna; som om det ligger något skamligt över det. Jag tänker snarare att det är en positiv sak att ha någon som tar tid till att lyssna och hjälper mig att utvecklas och reda ut mitt garnnystan.

UPPRÄTTA GRÄNSER
Jag har kämpat mycket med gränssättning i mitt liv och det här var ett nyckelområde för mig at utveckla. Att sätta sunda gränser mellan fritid och jobb, mellan evenemang och vila, mellan att säga ja och säga nej har varit oerhört viktigt för mig.

FÖLJA ETT TRÄNINGSPROGRAM
Jag som har ägnat mig åt lagsport nästan hela livet kände att jag ville ha mål och mening med min gymträning för att orka upprätthålla den. Jag träffade en personlig tränare som gjorde en skräddarsydd träningsplan och jag har aldrig tränat så här mycket och har aldrig varit så motiverad.

TA PAUSER
När jag väl började jobba var jag mån om att ta ordentliga kaffepauser och bensträckare varje timme. Jag skaffade en käpp och de dagar jag enbart sitter på kontoret strävar jag efter att ha käpp- eller annan gymnastik innan varje kaffepaus.

FÖRÄNDRA MITT TANKESÄTT
Utöver att omvärdera min definition på ”sjukskriven” var jag tvungen att förändra mitt synsätt på olika ting, särskilt när jag väl började jobba. Jag försökte byta perspektiv på uttryck som “jag hinner inte” till “det finns tid”. Från ”det här är inte tillräckligt bra” till ”det är bra nog”. Från ”jag kan inte” till “jag kan visst”.

Foto: Ebba Åström

Har du erfarenhet av utmattning eller ytbrändhet?

Hur gjorde du för att komma igen?

Livsförändringar efter utmattning, del I

I vintras var jag genomtrött och sjukskriven i tre månader.

Det är inte något jag gärna skyltar med men inte heller något jag skäms över.

Jag var ändå lyckligtvis inte totalt slutkörd; jag brukar säga att jag inte gick in i väggen men jag kunde känna väggens närvaro varje gång jag andades ut.

Lyckligtvis sökte (och fick) jag hjälp väldigt tidigt och började snabbt må bättre. Idag mår jag bra. Riktigt bra, faktiskt.

För min del tror jag att mitt tillfrisknande dels berodde på att jag inte hade hunnit bränna ut mig helt och hållet, dels att jag var mån om att direkt börja ändra min livsstil till något mer hållbart.

Här vill jag berätta om vilka livsförändringar just jag gjorde.

Kom ändå ihåg att det inte finns ett “one size fits all”-sätt utan var och en måste hitta det som fungerar för just en själv. Sådana här inlägg kan också lätt låta alldeles för optimistiska och banalt ”gör så här så blir du frisk”. Jag beklagar om det gör det, för det är inte alls min mening.

Kanske, bara kanske, kan mina förändringar ändå ge riktning åt dig som är bara för trött.

Foto: Ebba Åström

Jag började…

VÄRNA OM RUTINER
Det första jag gjorde var att se till att jag hade regelbundna tider för mat, sömn och väckning (tänk dagis). Månaderna av sena nätter, tidiga morgnar och orutinerat matintag hade tagit ut sin rätt och jag började med att se till att få ordning på de här områden.

UNNA MIG DET JAG TYCKER OM
För mig innebar det att läsa en mängd skönlitteratur, skriva dagbok och blogg, ta naturpromenader, lyssna på poddar och dricka te med vänner. Aktiv återhämtning kallas det. Så viktigt.

MOTIONERA
Till en början kändes det fel att kombinera sjukskrivning med frekvent gymträning. Över huvud taget kände jag skam över att vistas utanför vårt hem — “jag är ju sjukskriven då borde jag inte ens synas utanför mitt hem” tänkte jag naivt.

Men faktum är att den regelbundna pulshöjande träningen, de friska promenaderna och den medvetna muskelkonditionen gjorde att jag fick så mycket ork och energi. Det är kanske en av de enskilt viktigaste förändringarna jag gjorde.

Foto: Ebba Åström

SÄNKA TRÖSKELN
Jag bad perfektionisten i mig att hålla mun och sänkte tröskeln på vad jag ”bör” åstadkomma varje dag, på hur städat jag behöver ha det och på hur välformulerade mina blogginlägg ska vara för att kunna publiceras.

FÖRDJUPA MIN RELATION MED MIG SJÄLV
Jag började lyssna på poddar, läsa bloggar och låna böcker om personlighet och hade insikt efter insikt om hur jag och de personlighetstyper jag resonerar med fungerar.

HA NÅGOT ATT SE FRAM EMOT
Att min sjukskrivning råkade infalla samtidigt som vi köpte radhuslägenhet var samtidigt udda men också välkommet, för det gav mig något att se fram emot. Jag fick energi av att rensa skåp och sälja på loppis, planera inredning, tapeter och målfärg. Några resor, konserter och andra också mindre händelser som jag såg fram emot gav mig mycket glädje.

Jag tror på inget sätt att det här är ett vattentätt recept på hur man tillfrisknar efter utmattning. Men jag vet att det här är en del av vad jag gjorde och att det uppenbarligen fungerade för mig.

Håll utkik efter del II.

Foto: Ebba Åström

Vilka livsförändringar har du gjort efter utmattning eller annan utmaning?

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

“don’t be a jerk”

— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Mera böcker

På fyrtiofem kvadrater finns det inte så värst mycket svängrum.

Vi har de allra mest nödvändiga möblerna och några halvnödvändiga sådana, men utrymme för mycket dekorationer och extra grejer finns inte alls.

Så mina böcker har tråkigt nog varit tvungna att finna sin plats i källare, bakom lyckta dörrar och i mörka vrår. Skulle man endast se vår lägenhet skulle man inte veta vilken boknörd som bor där.

Tills idag.

För i samband med min snäppet maniska rensning av grejer i Marie Kondos-anda har jag också tagit itu med mina böcker. Rensat böcker men också låtit mina böcker stå framme.

För jag har ju en teori som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Att man ska fylla sitt liv med det man vill ha mer av (läs här).

Jag vill ha mer av litteratur.
Alltid.

Och därför plockar jag nu fram mina böcker.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Marie Kondo-metoden är ju supervettig och tacksam. Tills hon säger så här:

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.