En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.

Meningen

Vad är meningen med livet? sjunger Sonja Aldén i mina hörlurar.

Få, om ens någon, har nått ett slutgiltigt svar på den frågan för hade de gjort de hade de utan tvekan varit multimiljardärer idag.

Frågan är komplex. Redan formuleringen av den ger mig bekymmer.

Med min bakgrund som språkvetare kan jag inte låta bli att irritera mig på den bestämda formen av ordet meningen. Det indikerar att det skulle finnas ett definitivt svar.

Jag märker att jag istället gärna vill omformulera frågan till vad är meningsfullt för mig? Det gör att frågan får en mer vardaglig relevans och inte längre är någon högtflygande abstraktion.

Och då menar jag inte meningsfullt i bemärkelsen vad jag gillar och uppskattar så där till vardags, utan vad som gör en så markant skillnad i mitt liv att det kan sägas ge mening.

Jag märker att det inte är böckerna. Inte träningen heller. Inte musiken.

Jag märker däremot att det har med människorna att göra. Att dela liv med andra människor.

Och tron på att de människor jag delar livet med inte är resultatet av en räcka slumpartade händelser utan att allt är uttänkt och fantastiskt ackompanjerat.

Det är i alla fall meningsfullt för mig.

Vad är meningsfullt för dig?

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

Ett år för mig

2019 har hittills varit ett jag-år.

Ett år för mig att revidera mitt sätt att leva på för att orka, må bra, glädjas. Det har varit ett år då jag har investerat i och satsat på mig själv (suck vilken töntig mening)

När jag skriver det så här, och ser det svart på vitt, gör jag det med ett enormt motstånd; jag känner hur det uttalandet strider mot både jantelag och österbottnisk dygd.

För det känns som att ett jag-år kan uppfattas som själviskt och individualistiskt när det egentligen handlar om självvård, omsorg om jaget. Jag är det enda jag som jag har - varför skulle jag inte ta hand om det?

Hur har jag gjort då?

Jo, jag har gått tillbaka till grunderna: sova bra, äta bra, träna bra och fylla min tid med meningsfulla, livgivande aktiviteter. Ibland inga aktiviteter alls.

Jag har också börjat rama in mitt liv och tydligt börjat skilja mellan jobb och fritid.

Jag har blivit bättre på att säga nej till det som min magkänsla avger dåliga vibbar för och inte ställt upp endast för att vara snäll.

Ibland har jag också tackat nej till sådant som vore väldigt kul, men som jag inte orkar med just nu i mitt liv. Sådant som ger en hel del, men som i slutändan tar mer.

Självmänsklighet, alltså.

I handboken är det så lätt att ta hand om sig själv. Praktiken stämmer ändå inte alltid överens med teorin.

Men sju månader inne i mitt jag-år konstaterar jag att det är en investering. Inte en självisk sådan, för i slutändan gynnas så många fler än jag också.

Drömma lite

Det är ett alldeles särskilt pirr;

det där pirret som uppstår när dröm och verklighet plötsligt inte alls känns som varandras motsatser längre.

Tvärtom, som om de båda möts, färdas åt samma håll, vill detsamma.

Lycklig är jag som har människor runtom mig som röjer mina farhågor, bidrar med sin expertis och tystar janterösten i mitt sinne. 

Aldrig känner jag mig så levande som när jag får drömma lite - mycket - och veta att samma dröm verkligen kan förverkligas.

Kanske snarare än jag vågar tro.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Bakom varje människa, ett liv

Människa möter människa.
Jag möter dig.

Var du har varit och vart du är på väg vet jag inte. För du och jag, vårt möte, är ett nu. Alltid ett nu.

Ett ögonblick, en intervall av det som är ditt liv, ditt du. Oavsett om det då handlar om trettio sekunder vid kassan eller tio år av arbete sida vid sida. Det är alltid ett nu.

Trots att jag envist vill tro att varje människa är mer än summan av sitt förflutna måste jag inse att när jag möter dig ser jag endast en bråkdel av det liv som du har levt; det liv som har gjort dig, till det som är just du.

Jag ser inte vad du har varit mer om, jag känner inte till din livshistoria.

Din djupaste glädje, din mest nattsvarta smärta. Din tacksamhet, din förlust. Allt. För det är precis allt det här, och mycket därtill, som är livet.

Och bakom varje människa finns ett helt liv.

Foto: Ebba Åström

Minnen av dig

Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.

Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.

Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.

Allt har sin tid. Insikten smärtade.

Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.

Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.

Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.

Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.

Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

“Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar”

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.

Fastän jag inte allt förstår

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här). Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.

Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.

I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.

Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.

Det handlar om människor i nordösterbotten. 
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.

Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia). 

Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.

Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.

Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.

Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.

(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)