Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här). Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.
Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.
I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.
Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.
Det handlar om människor i nordösterbotten.
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.
Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia).
Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.
Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.
Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.
Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.
(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)