Vem som helst

Jag har läst boken Knutby inifrån – så förvandlades pingstförsamlingen till en sekt.

Det var minst sagt omskakande läsning.

Boken är författad av reporter Annika Sohlander, och i den berättar Peter Gembäck om livet inifrån sekten.

Till skillnad från många andra böcker om sekter problematiserar den här boken temat ytterligare då den gör gränsen mellan offer och förövare allt annat än tydlig och svartvit.

Peter Gembäck var pastor i församlingen och berättar öppet om hur också han bidrog till tystnadskulturen och till de osunda beteenden som ägde rum i det parallella universum som sekten var. För sekter blir alltid parallella universum där det absurda och befängda långsamt normaliseras.

Att läsa den här boken är i sanning upprivande läsning men det är framför allt viktig läsning.

För jag tror att det är alldeles för lätt att skaka på huvudet och tänka “vilka stolpskott” som går med på att behandlas och behandla andra människor på sättet som beskrivs i boken.

Men grejen är att ingen vaknar upp en vanlig dag och tänker “idag ska jag bli medlem i en sekt”. Det är något som sker stegvis, med förrädiskt små steg i en osund riktning. Därför kan vem som helst bli offer för sekter eller sektliknande beteenden i såväl föreningar/församlingar som i människorelationer.

Och därför, om så bara därför, ska du läsa den här boken.

För kunskap och medvetenhet är det bästa vi kan göra för att förebygga.

(Du kan även läsa den drabbande romanen om händelserna, men var då medveten om att den – trots ordentligt researchad och baserad på de verkliga händelserna – är fiktion och inte fakta som i Knutby inifrån.)

Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Under liten himmel

Igår kväll såg jag teaterpjäsen Under lite himmel på Oravais Sommarteater (oroa er inte, inga spoilers!)

Utöver att det var en oerhört skickligt spelad, regisserad och uppbyggd pjäs så bekräftade berättelsen om den karismatiska predikanten Maria Åkerblom det som jag länge har tänkt: att tro i kombination med tvivelaktiga intentioner kan bli livsfarligt.

Och då kommer dessa ord ändå från en som anser att tro i grund och botten är något av det vackraste, värdefullaste vi har.

Sällan är det fel på tron, ofta (alltid) finns det brister i oss människor.

Det reflekterar jag över idag.

Vad mera bör sägas om pjäsen?

Miljön var oerhört vacker och användes på ett proffsigt, ja — klyftigt sätt. Skådespelarna var övertygande och trovärdiga, särskilt barnens insats imponerade på mig. Manuset är mångbottnat och uppbyggt på ett genomtänkt sätt.

Jag är mäkta imponerad. Gå och se Under liten himmel om ni har möjlighet!

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden Under regnig himmel

Läst på sistone: det handlar om identitet

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu när jag ville hitta en gemensam nämnare för mina tre senast lästa böcker märkte jag tydligt att de samtliga handlade om identitet.

Det här med identitet är givetvis väldigt mångfacetterat och kan belysas på olika sätt, så läs vidare för att veta hur ras, religion och kultur framställs och problematiseras i de skönlitterära verk som jag har läst på sistone.

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Jodi Picoult (2016/2018) Små stora saker

Den här är omvälvande.

Det handlar om afroamerikanska Ruth som i tjugo år har jobbat som barnmorska på ett sjukhus. En tragisk händelse tillsammans med ett par nyblivna föräldrar, som öppet visar att de tillhör vit makt-rörelsen, skakar om hela Ruths bild på det amerikanska samhället — och jag som läsare skakas om med henne.

Jag förargas, sörjer, skäms mycket och kan inte låta bli att beröras. Det här är en roman om rasism — både aktiv rasism men också den så förrädiska passiva rasismen — och om hur samhället tragiskt nog inte är så jämlikt som vi så gärna vill tro.

Och mest av allt: det här är en roman att sluka.

Trots att den har rejält med asiaa (viktigt budskap) är den ändå inte predikande; berättelsen flyter på och jag som läsare vill bara fortsätta läsa.

Den här boken lär göras till film med bland annat Julia Roberts och Viola Davis (från How to get away with murder) i huvudrollerna, så se till att läsa den innan det!

Helene Hägglund (2009) Inte längre nunna

Det är redan ett par år sedan den här hamnade på min läslista. Äntligen fick jag tid att läsa den också.

Det här är en berättelse om danska Helene som går med i ett kloster redan som sextonåring. Det är en berättelse om klosterlivet, om tro och tvivel, manipulation och andligt våld. Det heter att boken är en roman, men författaren är öppen med att den är självbiografisk, så jag skulle helst vilja kalla den autofiktion.

Jag vet inte när jag ska lära mig att jag inte gillar självbiografier.

Jag fann den här bokens titel och tema oerhört intressant, men språket var platt och händelseförloppet avbröts väldigt plötsligt. Visst var det intressant men läsupplevelsen gjorde mig smått besviken.

Vill du ändå läsa om livet i ett nordiskt kloster i modern tid är det här säkert av intresse för dig!

Ann-Helen Laestadius (2007) SMS från Soppero

Ännu en ungdomsbok av Ann-Helen Laestadius. Vackert så!

Den här handlar om Agnes som är same men bor i Stockholm. När hon besöker Soppero i Lappland ställs hon inför frågan om hon verkligen kan räknas som same: kan man vara same om man inte bor i Lappland? om man inte ägnar sig åt renskötsel? om man inte pratar samiska?

Och den större, övergripande frågan som författaren tar upp är förstås: hur ska vi förhålla oss till det komplexa ting, som identitet är.

Det här är en viktig bok som jag är glad över att jag läste. Det går undan att läsa den, och jag förundras över hur så stora, existentiella frågor kan belysas på ett så oproblematiskt och naturligt sätt som i Laestadius roman.

Läsvärd, absolut!

Fastän jag inte allt förstår

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här). Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.

Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.

I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.

Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.

Det handlar om människor i nordösterbotten. 
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.

Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia). 

Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.

Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.

Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.

Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.

(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)

Bokrecension: Vit krypta

✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

Ifjol hade jag en episod då jag läste allt jag kom över i skönlitteraturväg med temat sekter. En av böckerna jag läste då, Sekten på Dimön, grep tag i mig och resulterade i ett blogginlägg. Författaren, Mariette Lindstein, har nu kommit ut med en helt ny bok som jag har haft förmånen att ta läsa. Tack Mariette och Forum!

Vit krypta är en pinfärsk thriller om "sekter med osynliga nätverk, frihetsberövande, maktlöshet och manipulation – och om en syskonkärlek som är starkare än allt" (från förlagets webbsida).

Boken inleds en midsommarafton då en ung kvinna, Daniella eller ”Dani”, försvinner under mystiska omständigheter. Nyheten om Danis försvinnande orsakar ett katatoniskt sammanbrott hos tvillingsystern Alexandra "Alex", men efter ett tag börjar hon jobba på en ny arbetsplats som är allt annat än konventionell. Samtidigt gör hon allt i sin makt för att ta reda på var systern är. Varje ledtråd tycks leda mot sekterism och med varje dag är en kamp mot klockan.

Från sid ett är tempot högt och de tvära kasten och många twistarna blir inte färre ju mer jag läser. Det här är alltså en bok helt i den snabba läsarens smak; en bok som kan läsas i ett utan att för en sekund mista spänningen. Ibland tycker jag att det rasande tempot är på bekostnad av dialogen, och jag hade gärna sett mer djup och autenticitet i karaktärernas samtal, för karaktärerna är minsann intressanta. Jag gillar speciellt Alex kaxighet och hur orädd hon är!

Boken är helt i tiden med tanke på #metoo och den finlandssvenska #dammenbrister. Den sköna men alltjämt underkuvade kvinnan realiseras igen på ett rysligt men ack så viktigt och sätt. Lindstein visar med sin enorma kunskap och mångåriga erfarenhet av sekter hur farlig kombinationen förtryck, manipulation och sekterism är. När jag läser väcks frågan: hur långt får man rimligtvis gå inom religionsfrihetens gränser? i mig. En central och livsviktig fråga.

Det bör sägas att boken är ocensurerad och lämpar sig inte för den känsligaste av läsare. Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker är otäckt men också jag fick stundvis läsa mellan fingrarna för att våga. Men för mig ska böcker inte enbart vara njutning och avkoppling utan jag vill ha resistans och tuggmotstånd. Jag vill att läsning ska tvinga mig till eftertanke och kritisk reflektion. Det gör den här boken.