Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Under liten himmel

Igår kväll såg jag teaterpjäsen Under lite himmel på Oravais Sommarteater (oroa er inte, inga spoilers!)

Utöver att det var en oerhört skickligt spelad, regisserad och uppbyggd pjäs så bekräftade berättelsen om den karismatiska predikanten Maria Åkerblom det som jag länge har tänkt: att tro i kombination med tvivelaktiga intentioner kan bli livsfarligt.

Och då kommer dessa ord ändå från en som anser att tro i grund och botten är något av det vackraste, värdefullaste vi har.

Sällan är det fel på tron, ofta (alltid) finns det brister i oss människor.

Det reflekterar jag över idag.

Vad mera bör sägas om pjäsen?

Miljön var oerhört vacker och användes på ett proffsigt, ja — klyftigt sätt. Skådespelarna var övertygande och trovärdiga, särskilt barnens insats imponerade på mig. Manuset är mångbottnat och uppbyggt på ett genomtänkt sätt.

Jag är mäkta imponerad. Gå och se Under liten himmel om ni har möjlighet!

Det skulle aldrig falla mig in att lägga upp bilder från föreställningen, jag har inte tagit några heller, men däremot har jag ett foto från mitt eminenta teatersällskap! Som packade sillar i regnet, varmt och mysigt! Vi kan kalla den här bilden Under regnig himmel

Läst på sistone: det handlar om identitet

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu när jag ville hitta en gemensam nämnare för mina tre senast lästa böcker märkte jag tydligt att de samtliga handlade om identitet.

Det här med identitet är givetvis väldigt mångfacetterat och kan belysas på olika sätt, så läs vidare för att veta hur ras, religion och kultur framställs och problematiseras i de skönlitterära verk som jag har läst på sistone.

Hur fin och tilltalande pärmbild!?

Jodi Picoult (2016/2018) Små stora saker

Den här är omvälvande.

Det handlar om afroamerikanska Ruth som i tjugo år har jobbat som barnmorska på ett sjukhus. En tragisk händelse tillsammans med ett par nyblivna föräldrar, som öppet visar att de tillhör vit makt-rörelsen, skakar om hela Ruths bild på det amerikanska samhället — och jag som läsare skakas om med henne.

Jag förargas, sörjer, skäms mycket och kan inte låta bli att beröras. Det här är en roman om rasism — både aktiv rasism men också den så förrädiska passiva rasismen — och om hur samhället tragiskt nog inte är så jämlikt som vi så gärna vill tro.

Och mest av allt: det här är en roman att sluka.

Trots att den har rejält med asiaa (viktigt budskap) är den ändå inte predikande; berättelsen flyter på och jag som läsare vill bara fortsätta läsa.

Den här boken lär göras till film med bland annat Julia Roberts och Viola Davis (från How to get away with murder) i huvudrollerna, så se till att läsa den innan det!

Helene Hägglund (2009) Inte längre nunna

Det är redan ett par år sedan den här hamnade på min läslista. Äntligen fick jag tid att läsa den också.

Det här är en berättelse om danska Helene som går med i ett kloster redan som sextonåring. Det är en berättelse om klosterlivet, om tro och tvivel, manipulation och andligt våld. Det heter att boken är en roman, men författaren är öppen med att den är självbiografisk, så jag skulle helst vilja kalla den autofiktion.

Jag vet inte när jag ska lära mig att jag inte gillar självbiografier.

Jag fann den här bokens titel och tema oerhört intressant, men språket var platt och händelseförloppet avbröts väldigt plötsligt. Visst var det intressant men läsupplevelsen gjorde mig smått besviken.

Vill du ändå läsa om livet i ett nordiskt kloster i modern tid är det här säkert av intresse för dig!

Ann-Helen Laestadius (2007) SMS från Soppero

Ännu en ungdomsbok av Ann-Helen Laestadius. Vackert så!

Den här handlar om Agnes som är same men bor i Stockholm. När hon besöker Soppero i Lappland ställs hon inför frågan om hon verkligen kan räknas som same: kan man vara same om man inte bor i Lappland? om man inte ägnar sig åt renskötsel? om man inte pratar samiska?

Och den större, övergripande frågan som författaren tar upp är förstås: hur ska vi förhålla oss till det komplexa ting, som identitet är.

Det här är en viktig bok som jag är glad över att jag läste. Det går undan att läsa den, och jag förundras över hur så stora, existentiella frågor kan belysas på ett så oproblematiskt och naturligt sätt som i Laestadius roman.

Läsvärd, absolut!

Fastän jag inte allt förstår

Vid ett flertal tillfällen har jag nämnt Pauliina Rauhalas bok Taivaslaulu (på instagram bland annat här och på bloggen bland annat här och här). Det var en bok som gjorde ett stort intryck på mig och jag har helt enkelt inte kunnat släppa den.

Man kan säga att den har följt med som ett födelsemärke.
Eller ett återkommande skavsår — i positiv bemärkelse.
Få böcker skulle jag läsa två gånger men Taivaslaulu kommer jag definitivt läsa igen.

I år har Rauhala kommit ut med en ny bok.
Som jag har längtat.

Den senaste boken heter Synninkantajat (ungefär: Syndbärarna) och jag har haft turen att lägga beslag på den.

Det handlar om människor i nordösterbotten. 
Olika människor som på olika sätt berörs av synd.
Både sin egen synd, men också andras.

Det handlar om gammallaestadianism och något som kanske kan översättas till "vårdmöten" (hoitokokouksia). 

Och det handlar om vad man får göra i och för tron.
Vem som har rätt att avgöra om någon gör fel.
Eller värre — är fel.

Det handlar om vem som får bestämma vad som är synd.
Och det handlar om hur barn hamnar i kläm när vuxna människor leker domare.

Det är vasst och mänskligt. Säkert också stilistiskt skönt, men just det kan jag inte ta till mig, för jag har fullt upp med att förstå innehållet. Och det frustrerar mig enormt att jag inte allting förstår. Det finlandssvenska såret gör sig gällande igen.

Men fastän jag inte förstår allt, läser jag.
För det är så bra.

(Anekdot: I början av året besökte jag på Vasa stadsbiblioteks webbsida regelbundet för att se om boken har kommit än. Nej. Inte än. Jag glömde bort det och kollade igen några veckor senare. Jo! Nu finns den! Äntligen! Det är bara... 82 personer före mig i reservationskön. Jag får väl vänta en sådär... 6 år (!) då. Tacka vetja bybibliotek — jag fick min bok genast från krombibibban!)

Boktips: om sekter

Jag har på den senaste tiden snöat in mig på temat sekter.

Sekter är ett alldeles förfärligt tema, men alldeles livsviktigt att läsa om. Det är så lätt och naivt att tro att vi, du och jag, är starka personer som aldrig skulle hamna under en annan persons eller grupps inflytande. Men vem vaknar upp en morgon och tänker: "Idag ska jag låta mig manipuleras till en sekt". Ingen. Ingen sekt är förödande i början, tvärtom lockande och smickrande. Det måste vi alltid minnas.

Jag tror att det behövs mycket upplysning och förståelse för fenomen i teorin, för att kritiskt kunna granska och pröva dem i praktiken. Vill ni läsa mer om sekter kan jag här nämna fyra böcker jag har läst inom temat.

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein. Boken handlar om 20-åriga Sofia Bauman som blir medlem i ViaTerra, en grupp för personer som vill leva ett jordnära och naturligt liv på en avskild ö vid namn Dimön. Allt ter sig bra i början, Sofia finner till och med kärleken på ön, men sakta men säkert ersätts den skinande fasaden med en grym verklighet. Människorna på Dimön förändras gradvis och Sofia bestämmer sig för att fly. 

Boken får en enorm pondus och trovärdighet eftersom författaren till boken, Mariette Lindstein, själv har varit med i en sekt i 25 år.  En intervju med Lindstein i "Malou efter tio" kan du se här. Till en början är tempot ganska lugnt och behagligt, men mot slutet trappas händelserna upp och boken blir en riktigt sträckläsningsrysare, jag tänker mig att tempot i boken samtidigt vittnar om tempot i en sekt - till en början lugnt och ofarligt, men värre och värre ju längre tiden går. En riktig nagelbitare mot slutet. Läs den!

Maria Åkerblom: sändebudet över liv och död av Gustav Björkstand. Björkstrand, som faktiskt råkar vara min farmors bror, har studerar Åkerblomsrörelsen som bland annat var verksam i Karleby. Resultatet blev den här fackboken om rörelsen, och framför allt kvinnan bakom rörelsen. Maria Åkerblom, sömnpredikant hade flera hundratals anhängare under 1900-talet, mened, brott och till och med mordförsök präglade sekten. Det är en alldeles ryslig, men samtidigt så väldigt viktig läsning. 

Om det så skulle kosta mig livet av Margaretha Sturesson. Medan Björkstrands bok är facklitteratur, Lindsteins bok är en roman så är den här boken en ex-sektmedlems personliga anteckningar från livet i och livet efter en sekt. Det är några år sedan jag läste den här boken nu, men jag minns så tydligt hur starkt boken (illa) berörde mig, och hur mycket jag lärde mig om sekter då jag läste den här boken. Boken illustrerade tvetydigheten i sekter på ett insiktsfullt sätt; å ena sidan tvivlet och det tysta ifrågasättandet av sekten, men å andra sidan en rädsla och kanske till och med en saknad över att lämna sekten. Den psykiska skada som en sekt kan göra är skrämmande påtaglig i boken.

Förlåt oss våra skulder - en roman om Åkerblomsrörelsen av Johan Helander. Ännu en bok om den (ö)kända Maria Åkerblom. Den här gången i romanform, vilket gör att den får ett mer känslomässigt djup. Läsaren bekantar sig med huvudpersonerna Ture och Ellen, som inte bara har en tuff barndom som föräldralösa utan som också dras in i Åkerblomsrörelsen.

Som karlebybo var det fascinerande att läsa om närhistorien, att känna igen platser och dialekten. Alla konversationer sker på "grundsprååtji", alltså på en bred karlebydialekt - och det blir i längden ganska betungande att traggla sig igenom karaktärernas diskussioner. Bokens rent fysiska format påminner mer om  Lunds studentlitteratur, och det gör också textens utformning i boken (font, marginaler osv). Men det oaktat är det en insiktsfull bok som belyser det ämne som jag intresserar mig för, och som jag länge har upplevt vara lite av en tabu att tala om i Karleby.