Dånande tystnad

Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.

Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.

Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.

På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.

Det som inte sägs. Frånvaron av orden.

Och vilken enorm makt det har.

Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.

Jag möttes av
tystnad.

Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!

Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.

Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.

Bokrecension: "Knutby" av Jonas Bonnier

✖ TACK TILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

När jag bläddrade igenom Albert Bonniers höstkatalog fastnade min blick genast på den här boken av Jonas Bonnier: en roman om de dramatiska händelserna som utspelade sig i Filadelfiaförsamlingen i Knutby för två decennier sedan.

Jag har tidigare sett dokumentärer och försökt läsa på om just den här sekten och andra sekter överlag, ständigt driven av frågan hur kan något sådant här ske? Hur kan någon gå med på att göra vidriga saker i tron på en annan människa, i tron på ett högre och rättfärdigande syfte?

Men jag har senare kommit att förstå att manipulation och nedbrytandet av en annan människa är långsamma och komplexa processer. Av samma anledning har jag sällan funnit förklaringar och svar enbart i kalla fakta eller entimmeslånga reportage.

Här utgör skönlitteraturen och romanen Knutby ett välkommet och viktigt bidrag: den vidgar och fördjupar förståelsen av det obegripliga.

I boken får vi följa med några centrala karaktärer (med fiktionaliserade namn) inblandade i händelserna vid församlingen i Knutby.

I fokus ligger paret Sindre och Kristina Forsman med familj som lämnar sina hemtrakter bakom sig för att Sindre ska inleda sin pastorsgärning i församlingen. Vi får också lära känna den karismatiska och charmerande pastorn i församlingen, Eva Skoog och hennes man Peter. En central karaktär i boken är också barnflickan Anna.

De här personernas mellanmänskliga relationer och förhållanden till sin egen och till andras tro är i centrum för boken, och bidrar till den dramatiska upptrappningen.

Det är på ett lättfattligt och okonstlat språk som Bonnier målar upp det inre och yttre landskap som religiös manipulation äger rum i.

Det finns ett ständigt driv i berättelsen, en föraning om att något förr eller senare kommer att hända. Och att det inte kommer att vara vackert.

Genom att belysa händelserna från olika karaktärers perspektiv framkommer hur var och en har sina brister, sin egen kamp och (för sammanhanget lämpligt) sitt eget kors att bära. Det som främst drabbar mig när jag lär känna de olika karaktärerna är hur var och en kämpar med tvivel, misstro och skam men att det aldrig får nå upp till ytan. Aldrig.

Förarbetet inför boken har varit digert, jag upplever att boken syntetiserar det som jag tidigare har sett, läst och hört om sekten.

Boken är i stort sett lineärt, kronologiskt och rätt simpelt uppbyggd, och vackert så — händelseförloppet i de verkliga händelserna är dramaturgisk båge nog.

Är det här en roman som kritiserar religion, tro och troende? Nej, inte alls.

Jag ser det snarare som ett sätt att försöka visa på hur farligt det kan bli när människor i sin bristfällighet vill för mycket och använder tron som ett medel för att få vad de själva vill.

5/5 stjärnor. En roman att sluka.

Blev du nyfiken på att läsa boken?
Gå lös på hjärtat nedan isåfall!

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Kärlek, en maktrelation

I flera veckor har jag ruvat på ett blogginlägg. Det har legat i hjärnan som ett tankeembryo men har inte kunnat gro för jag har endast haft en diffus uppfattning om vad det är jag vill säga. Så hände det sig att jag lyssnade på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Och boken uttrycker precis det jag har funderat på. 

Och det är kärlekens maktrelation.

Under min tonårstids flirtar upplevde jag flera gånger hur passivitet, tystnad och försummelse kan avgöra lekens utgång helt och hållet.

I boken var det Ester Nilsson, som kämpade med att inte ringa Hugo Rask. Hon berömde sig själv när en hel — eller ens en halv — dag hade gått utan att hon hade tänkt på honom. Hon slets mellan hennes egen längtan efter att få vara tillsammans med honom, samtidigt som hon var livrädd för att uppfattas som klängig och beroende. Och han? Han behandlade henne med ömsom ömhet och ömsom kyla. Förvirring är bara förnamnet.

Boken har alltså en väldigt hög igenkänningsfaktor för alla.
Alla som någonsin har varit olyckligt, handlöst och ofrivilligt förälskade.
Alla som någonsin har låtit bli att svara, undvikit eller struntat i.

Mitt hjärta brister när jag hör unga hjärtan, som oftast enligt min erfarenhet har varit kvinnor, tampas med det här samma, kanske uråldriga problemet: rädslan för att vara för mycket och för lite på samma gång.

Problemet förresten, varför säger jag så. Problem för vem? Kvinnan som vill närhet, vill relation, vill kärlek. Är det ett problem? Det finns förstås gränser för allt, också närhet och kontakt, men den klängiga kvinnan är lite av en arketyp idag, och hennes nemesis är ingen mindre än den förbiseende, iskalla mannen.

Nå, jag stereotypiserar och raljerar nu, men personligen har jag själv upplevt och sett det här mönstret. Och visst ser jag det än idag. Gång på gång. Och det är hjärtekrossande.

Jag trodde att det här nonchalerande beteendet var norm. Jag trodde det var helt i sin ordning att konstant uppleva sig vara för mycket av allt, och för lite av resten. Jag trodde att sväva i ovisshet och att kastas mellan kramhejhej och bortmeddej var helt normalt. Som tur mötte jag Samuel och insåg hur sjukt det är att leva i den villfarelsen. Jag minns hur förvånad jag blev när han, redan innan vi blev ett par, kom fram och talade med mig efter en av sina fotbollsmatcher. För försummelse, på sin höjd en en nonchalant nickning till hälsning, var min uppfattning av det normala för mig då. Så fel jag hade.

Kärlek är inte ett maktspel.
Det ska i alla fall inte vara det. 

Jag har för övrigt bara rosor att ge Lena Anderssons roman. Så värd Augustipriset, och andra pris också för den delen. Läs den långsamt. Ta vara på citaten. Sug på dom utsökta formuleringarna. Och framför allt: läs den!