Dånande tystnad

Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.

Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.

Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.

På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.

Det som inte sägs. Frånvaron av orden.

Och vilken enorm makt det har.

Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.

Jag möttes av
tystnad.

Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!

Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.

Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.

Det outtalade

Jag är väldigt nyfiken av mig.

Men samtidigt väldigt rädd för att uppfattas som att jag snokar.

Närhelst ett samtal tar en vändning mot en mer känslig, möjligtvis intim, nivå är mina känselsprötar på helspänn och jag avvaktar, avvaktar, avvaktar i väntan på tillstånd att få träda närmare.

Ibland kommer ett uppenbart tillstånd. Ibland hänger det outtalade bara i luften och jag fortsätter att avvakta i väntan på en antydan, en skiftning i atmosfären.

För skiftningen är rent fysisk: när vi närmar oss det outtalade blir tonen en helt annan, luften blir tätare, avstånden kortare.

Att träda in i det outtalades rum är inte något man gör i en handvändning; åtminstone för mig är det ett enormt steg att gå från att prata väder och lunchlista till att prata värderingar, relationer och tro.

Människor som över ett glas mjölk och en tallrik potatismos med korv friskt och utan förbehåll frågar sitt lunchsällskap: “varför är du vegetarian?” eller “varför är du gift?” har jag alltid sett på med lika delar förundran och förskräckelse.

Jag skulle själv aldrig tänka tanken att i en helt vanlig samtalston, utan destomera förtroende för personen, fråga något så personligt.

Och det är på gott och ont.

För min enorma respekt för människors gränser och integritet kan också uppfattas som ointresse, likgiltighet. Det är ju inte rimligtvis det jag vill signalera åt mina medmänniskor.

Och dessutom kan det vara att min medmänniska faktiskt väntar på att någon ska fråga så att de inte själva är tvungna att ta upp ämnet.

Ibland är det befriande att öppet tala om det som så uppenbart hänger i luften men inte blir omtalat.

Så jag balanserar mellan att å ena sidan respektera andra människors gränser och att å andra sidan förstå när det outtalade måste påtalas — och när frågan “varför” kanske är det enda som behövs.

Hur gör du? Frågar du alltid din medmänniska när du är nyfiken över något?

Avvaktar du hellre i väntan på att din medmänniska öppnar upp självmant?

Talande tystnad

Det hade varit en lång vecka.

Ovanligt händelsrik, förvånansvärt tröttsam.

När söndagkväll kom låg tröttheten tung över oss på samma sätt som den tjockaste av våra yllefiltar. Vi båda kämpade mot sömnen men vi ville ändå ha en liten, gemensam stund tillsammans.

Men ingen av oss hade några ord kvar längre.

Nu måste du, kära läsare, förstå att orden är mitt liv. Det är orden jag förundras över, leker med och älskar att försjunka mig i. Det är i sårbara och djupa konversationer där orden är genomtänkta och utsökt formulerade som min själ blomstrar, frodas.

Det var så mycket jag ville säga åt honom. Ord av innerlig tacksamhet och djupaste tillit. Ord större än livet.

Men där och då, på en nersutten soffa en söndagkväll hade orden, om inte svikit mig, i alla fall gått och lagt sig för veckan.

Det enda som fyllde rummet var ljudet av en mättad tystnad.

Men jag visste, att han också visste. Att han kände precis detsamma som jag. Att orden som inte uttrycktes ändå var självklara för oss, där och då.

Och innan sömnen hann ikapp mig kom en relativt välformulerad tanke till mitt sinne: “när orden väl har tagit slut får tystnaden tala”

Vilken behaglig tanke, tänkte jag.
Sedan somnade jag.

Han och jag år 2014.