Under hela mitt vuxna liv har jag intresserat mig för språkets makt.
Det var min fascination för språkets makt som fick mig att börja studera svenska språket och litteraturen. Det var respekten för språkets makt som fick mig att skriva min magistersavhandling om hur flyktingar framställdes i texter om flyktingsituationen 2015.
Det är intresset för språkets makt som ständigt drar mig till böckerna, språken och forskningen.
På sistone har jag emellertid börjat lägga märke till… kan vi säga språkets motsats? Kanske inte. Men i varje fall: för tystnaden.
Det som inte sägs. Frånvaron av orden.
Och vilken enorm makt det har.
Så här, till exempel: jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och göra en grej för en annan person. Jag hade inte möjlighet och var tvungen att vänligt men bestämt avböja.
Jag möttes av
tystnad.
Vilken storm av tankar och känslor, orosmoment och självtvivel det orsakade i mig! Vilken makt personen, som har kommunikationsbollen på sin planhalva, har i ett sådant läge!
Tystnad kan tala. Tystnad kan vara dånande.
Trots att jag alltid har en respekt för språkets makt så vill jag inte glömma tystnadens makt heller.
