Tomas Sjödin har skrivit många tankvärda texter.
En av dem har särskilt etsat sig fast i mitt minne. (Till mitt stora förtret kommer jag varken ihåg titeln på texten eller på samlingsvolymen, så om ni vet vilken text jag talar om – hör av er!)
Kortfattat handlar texten om det här:
Du blir erbjuden en tjänst av en person.
Du tackar nej till den här tjänsten.
Två personer blir lite mer ensamma på grund av detta.
Det här hände mig i veckan.
Jag blev erbjuden en kaffekopp av ren vänlighet. Jag hade inte väntat mig det, blev kanske lite ställd men kände framför allt att jag inte ville vara till besvär. Jag tackade så vänligt men avböjde i alla fall.
Jag hade egentligen inte bråttom någonstans. En kaffekopp och lite avslappnad samvaro hade gjort väldigt gott för både smaksinnet och för bekantskapen.
Och när jag körde därifrån kände jag mig tafatt. Jag ångrade mig.
För när en person erbjuder en tjänst av något slag är det helt enkelt för att den personen vill det.
Visst kanske det finns vissa artighetstjänster som vi erbjuder för att det hör till den sociala kodexen, men i de allra flesta fall erbjuder vi tjänster frivilligt, av rent hjärta.
Och trots att tjänster ibland är rena artighetshandlingar – hur ofta brukar någon av personerna i erbjudandet och emottagandet av tjänsten ångra sig? Hur ofta skadar det att erbjuda och tacka ja till en tjänst?
Och ändå, när jag blir erbjuden en tjänst, är min första ryggradsreaktion att avböja, tacka nej. Varför? För att jag inte vill vara till besvär. Jag vill inte uppta en annan människas tid, ekonomi eller anspråk.
Jag skulle ha sagt ja, till kaffekoppen den där gången. Till skjutsen, maten, bärhjälpen eller produkten vid andra tillfällen.
Nästa gång ska jag tacka ja.
